Tetris for ever
http://www.dn.se/spel/spel-hem/tetris-utvecklades-i-blindo-bakom-jarnridan
Sådana dagar finns inte
En av mina grannar hittade en död kvinna i buskarna nära min bostad.
De tog över fallet och alla vi blev belagda med kvarstad.
Poliserna gjorde ett riktigt proffsigt jobb.
Fram på eftermiddag var kroppen bortfraktat och livet återkom till det normala.
Vi hade en 50-årig att fira.
En gång till såg jag att varje stund är lika bra att dra iväg även när man bara går
:::::::::::::::::::::::
När jag var liten
Lokförare - för farsan arbetade vid järnvägen.
Valet var mitt men tillfällernas art, frekvens, styrka, ställe och omständigheter
Frisk vågat - helften vunnet som ordspråket säger.
När jag för några år sedan mitt i dansen såg en glimt av en tjej kändes det som en blixtnedsag.
Tiden var knapp och under de få minuter som man kunde räkna på ena handens fingrar
var jag tvungen att besegra min egen feghet och blygsamhet alla andra ...heter.
Jag tänker på de ibland.
Jag vågade och vann.
Friskt vågat .... men beslutet var mitt och Hennes naturligtvis
Samtal
Härliga samtal om Hollands historia, om konst, om familjer, barn, arbete,
Vi höll på att lära varandra.
Vi höll på att presentera sig själv för varandra.
Äntligen fick jag en Storebror på nära håll.
Utan att behöva vara rädd och prata om väder och vind.
Jag njöt av varenda sekund av vår samvaro.
Hans världsvana och djupa kunskaper om världen och dess makthavare.
jag kunde tänka mig.
Jag önskar att jag hade någon sådan lite oftare och lite närmare.
Washington är ju så långt borta.
::::::::::::::::::::::::::::
Måla himlen grön
Det är väldigt sällan det nya Moderaterna uttolkas av mig, det är alltid andra som
gör det, säger han.
För DN avslöjar Fredrik Reinfeldt punkterna:
Pragmatism.
Att utgå från människors vardag när politiken utvecklas.
Samhälle.
Respekt för att samhället byggs ur starka och oberoende institutioner.
Människan.
Partiets grundideologi är synen på människan och dess förmåga att växa.
Sammanhållning.
Människor vill höra ihop och ett bra samhälle tar hand om dem som det går snett för.
– Är man stark i de här fyra delarna kan man beskriva sig själv som ett samhällsbärande
parti som förtjänar att bära regeringsmakten, säger Fredrik Reinfeldt.
Den punkt han oftast återkommer till är att partiet ska vara pragmatiskt.
Fredrik Reinfeldt nämner ordet nästan lika ofta som han sa ansvar i regeringsförklaringen.
Att bara en av punkterna är tydligt ideologisk är ett medvetet val.
– Ja, så ser jag på politiken. Jag tycker att idéer har en plats vid sidan av annat. Det är
alldeles för ofta så att idéer görs om till plakat som blir väldigt exkluderande.
– Att dela upp rätt från fel idéer går emot min idé om att man måste förena detta
med pragmatism och lyssnande.
Till stämman har flera ombud motionerat om tidigare moderata hjärtefrågor som att
turordningsreglerna i las ska avskaffas. Även Folkpartiet och Centerpartiet har nyligen
framfört snarlika tankar.
Hos Fredrik Reinfeldt har de inget att hämta.
– Mitt svar handlar om hur vi ska få in fler i arbete, inte hur vi ska få ut dem, säger han.
– Vi måste se bortom detta med att diskutera anställningstrygghet till att snarare
ställa oss frågan hur anställningsbarheten ska se ut för breda grupper.
På lördag blir Fredrik Reinfeldt omvald för ytterligare fyra år som partiledare. Han tror att
Moderaterna kan fortsätta att växa, men att det förutsätter ständig förnyelse.
– Ett politiskt parti är i sin kultur och i sin självbild inte i rörelse. Om man tror att allt handlar
om att resa runt i sitt eget parti då står man antingen still eller blir nostalgisk
och tillbakablickande.
– Min uppgift är att utmana det synsättet, att inte slå mig till ro och acceptera det.
Hur stora kan ni bli?
– Jag är väldigt försiktig med att uttrycka målsättningar, det låser en väldigt mycket.
Moderaternas uppgift måste vara att vara ett attraktivt erbjudande för alla väljare.
Det ska i grunden inte finnas någon väljare som ska säga mindre än att ”ja, jag skulle
kunna rösta på Moderaterna”. Sedan gör inte alla det, det förstår vi också.
Jens Kärrman
::::::::::::::::::::::::::
Farbror Sven från Kattrumpan
::::::::::::::::::::::::.
Lärarvikarie-1
För att skapa en lättsammare skaparandan på svensklektionerna (jag är en utlänning)
En film med Meryl Streep som Karen Blixen.
och elever kunde se vad som vi höll på med i klassen.
Dagligen skrev jag en rapport från dagen som gick och läxorna i alla ämnen fanns där med.
Ingen elev kunde säga till sina föräldrar att - vi har inga läxor idag .
.
I skolan fanns en gång i veckan en lektion då - hela skolan läste.
Varje elev tog en valfri bok och läste i en timme.
Av den lästa texten gick inte att göra någonting mer för alla läste olika böcker.
Fullständigt meningslöst.
.
För att ändra på det valde vi att alla skall läsa Harry Potter som precis har blivit populär.
Bara att skaffa böcker åt alla var ett problem men det löste vi med gemensamma krafter.
När efter en månad boken var färdigt läst började vi att bearbeta den.
I flera veckor pratade vi om personskildring, stämningsuppbyggnad, språket,
miljöbeskrivning etc.
Till slut ville klassen att vi skall göra en pjäs av detta.
Vi delades i grupperna där varje grupp hade till uppgift att skriva manus till pjäsen.
Av alla de skulle vi välja 1-2 och bearbeta vidare så att sedan skulle vi göra
en Harry Potter föreställning för hela skolan.
Hela klassen frenetiskt arbetade med uppgiften.
.
Sedan fick jag sparken.
:::::::::::::::::::::::::::::
Vad är du?
En underbar varelse med afrokrull och som gav mig den tidsrymd vilken jag behövde
för att bli en man.
Då kunde jag bara svara så som jag skulle ha svarat även idag - jag är allt.
.
.
Till den här LP-skivan berättade vi sagor för varandra - men det är en helt annan historia.
::::::::::::::::::::::::
Herr Adam är borta
För ett år sedan, dog min Pappa.
Min andlige Far som gjorde om ett tonårsdjur till en någorlunda civiliserad varelse.
De sista 5-6 åren fick Han Althzeimer sjukdom som inte gick att bota.
Min Mamma in i det sista försökte att vara lojal mot Pappa.
Hon lovade ju honom att: ”… i nöd och lust … är Vi Ett”
In i det sista, tills hennes krafter tog nästan slut skötte Hon om Pappa.
Men även Jättar - som min Mamma, kan gå på knä.
När Hon inte längre (även Mamma blev gammal) orkade ta hand om Honom hemma
då hittade vi det bästa pensionatet som gick att uppbringa för pengarna i Warszawa.
Då blev det min tur att träda in och mot Hennes vilja förlänga livet på båda De.
Pappa – att få den vård Han behövde mer och mer för varje timme som gick.
Mamma - för att inte gå under före Honom.
Det kostar mycket att hålla sina löften - även livet ingår i prislistan.
Det kunde jag inte acceptera – då, var Hon bara 75.
Efter 4 år på Pensjonatet M…, den 19-de september förra året.
Exakt 5 månader efter Pappas födelsedag gav Hans livsvilja upp.
Klockan 12:25 sa kroppen – nu räcker det, och så drog Han.
I 97 år fick Han vandra bland oss och sprida sin djupa humanism.
Först nu när den största sorgen har lagt sig.
När graven är färdig byggd och blommorna planterade.
När alla vi berörda långsamt vande oss att leva utan Pappa.
Först nu kan vi tänka någorlunda klart – tror jag.
Pappa var militär och när vi gick på en promenad då marscherade Han.
För mig var det bara att falla in i stegen.
Mitt i vår marscherande stannade Han och titta mig rakt in i ögonen ställde sina frågor.
Sedan marscherade Han vidare med mig i släpp taget.
Sådana marscher saknar jag anda in i själen.
Inte Hans förklaringar för Han bara rörde om i grytan.
Svaren fanns inom mig men jag viste inte hur jag kunde få fram dem.
På en fråga svarade Han med en annan och 100 därtill.
Nyfiken som en ekorre ville Han veta allt.
Han brydde sig mera om en annan än om sig själv.
Den Tredje av mina 4 Livs Pelare har gått ur tiden.
Vid var och en av Dem tog mitt liv en tvär sväng.
Det finns bara en vägkorsning framför mig och sedan … rakt fram och när vägen är slut
… då är det slut.
:::::::::::::::::::::::::::::
Trigga igång
Segelnummer - 344
För många, många år sedan efter många, många dramatiska upplevelser ville jag
bygga en segelbåt och tillbringa resten av mitt liv på sjön.
Segla jorden runt och aldrig komma tillbaka - kanske på gamla dar men det var inte säkert.
Jag var färdig med denna värld - så kändes det.
.
Som landkrabba från Warszawa hade jag ingen aning om segling, navigation, båtar,
sjö bestämmelser etc etc.
I bästa svenska stilen började jag med att gå genom olika kurser.
Förarintyg, kustskeppare, utsjöskeppare, båtmotormekaniker, astronomisk navigation,
radio VHF, väder till sjöss, alla kurser inom segling etc.
.
Det var mycket att lära sig och det mesta var helt nytt för mig.
.
Är man ute och luffar i stora världen då är det bara tidsfråga att hamna i bråk i någon
av hamnar.
Jag började träna karate ovanpå den judo som jag kunde sedan tonåren.
.
Efter att ha läst mycket om segelbåtar började jag fundera på hur min båt skall se ut.
Gjorde en specifikation och började söka efter en båt konstruktör.
Så småningom hittade jag en i Uddevalla och av honom beställde jag ritningar på
en 12m segelbåt i aluminium.
.
Året var 1980.
.
När jag fick mina ritningar för vilka jag betalade 7000kr insåg jag att det var inte så
enkelt som jag trodde.
Vid den tidpunkten i aluminium byggdes båtar bara i Holland och Finland.
Så här sprack den idén så jag var tvungen att tänka om och försöka att hitta en båt
av glasfiber eller trä.
.
Efter att ha deltagit i några renoveringar av gamla trä fiskebåtar skippade jag denna material.
Nu började sökande efter en glasfiberbåt som kunde fungera i 30-40 år utan reparationer.
Snabbt insåg jag att sådan båt fanns inte att köpa för pengarna.
Återstod bara att bygga en.
.
Under det kommande året besökte jag nog alla båtmässor som fanns i Europa - utan resultat.
Halv uppgiven besökte jag Stockholms Båtmässa i Älvsjö.
.
Och plötsligt stod hon bara där - MIN BÅT - Najad 34S
Precis som jag hade tänkt mig och även bättre.
Snygg, halvlångkölad, delat lateral plan, inbyggd motor, stora vatten- och bränsletankar,
ståhöjd i ruffen, elegant inredning i mahogny, teak däck, stor sittbrunn och stort pentry.
I augusti 1982 fick jag henne levererad till Stockholm.
Skrov och däck ihop satta samt motor på plats resten fick jag göra själv.
Sedan följde 6 lärorika är av båtbyggande.
.
Som det brukar vara i livet då sprack drömmen och båten bytte jag mot en underbar familj
med 3 härliga döttrar.
.
Till slut hade jag inte tid att använda henne.
My Way (så blev hon döpt) bytte ägare och jag kan fortfarande se henne ligga i hamnen.
Den nya ägaren tar hand om henne nog bättre än jag skulle göra själv det.
.
Varför all detta berättande - kolla länken.
.
http://di.se/Artiklar/2011/8/9/242088/Najadvarvet-i-konkurs/
.
En epok går i graven.
Ranskalaiset perunat
Året är 1977, sommar, kafeteria på Sätra Camping, kl.22:00.
Nu skall jag stänga fiket.
Allting är avstängd, städat och förberett inför morgondagen.
Precis när jag skall låsa ytterdörren in kommer en 8-9-årig pojk.
Lite osäker och förlägen sträcker han fram handen med några mynt liggande
i handflatan och säger - ranskalaiset perunat.
?????? - så såg jag ut.
Jag har ingen aning vad grabben vill så jag provar med honom på alla de språk
jag kan men han bara upprepar sitt mantra - ranskalaiset perunat.
Det enda jag begrepp var det att han var en finne så med täcken språk
bad jag honom att vänta inne medan jag sprang efter språkhjälp.
Den finska tjejen som arbetade i receptionen har redan gått för dagen så där
fanns ingenting att hämta.
Jag gick vidare bland husvagnarna och kollade vilken som hade finska
registreringsskyltar.
Efter att ha hittat en knackade jag på dörren och ut kom en kvinna som förmodligen
var på väg att lägga sig med tanke på den ringa klädsel hon bar.
Snabbt förklarade jag mitt ärende medan jag försökte att inte stirra på denna
halvnakna kvinnan.
Hjälpvilligt både hon och hennes man följde med mig.
(De tog på sig lite mer kläder än de hade i början)
Grabben satt inne och väntade.
När han såg oss alla tågande in, upprepade han sitt mantra - ranskalaiset perunat.
Kvinnan översatte detta till ätt språk som jag begrepp och det visade sig att
han ville ha - pommes frites.
Klart att han fick sina pommes frites.
Sedan blev det en lååång kväll medan jag fick en intensiv lektion i finskan av alla
de andra husvagns folk som hakade på händelsen.
:::::::::::::::::::::::::::::::::::
Stön tanten
För si så där 10-15 år sedan var jag barnsligt förtjust i Toni Braxton.
Kunde lyssna på hennes musik om och om igen.
Mina barn tröttnade på henne medan jag ihärdigt fortsatte att lyssna.
För att få slut på denna plågan började de kalla henne - stön tanten.
Det var för mycket.
Antingen frontalkrock mellan oss eller slutar jag att lyssna på Toni när barna
är hemma.
Det blev det andra och så lyssnade jag mindre och mindre på hennes musik.
Hela minnet dök upp när hemma på en lördag morgon hörde jag just denna låt.
Kolla själva om barna hade rätt?
Själv tycker jag fortfarande att Toni Braxton är toppen.
Även texterna är toppen eller kanske är jag jävisk?
Wowww jag får gåshud över hela kroppen.
Hon är ju fenomenal och det att hon är snygg gör inte saken värre.
::::::::::::::::::::::::::::::
Jag hatar bönder
att tycka som jag.
1965 - mina föräldrar skiljdes, jag är 12 år och går i femman.
Mamma åkte till Warszawa för att ordna bostad och arbete.
Syster fick bo hos bekanta i en annan stad.
Jag flyttade hem till mormor på landet.
Ett litet jordbruk med 2 kor, en häst, några grisar, höns, en katt och en hund som
hela sitt liv var kedjat vid hundkojan.
Vatten från brunnen på gården fick vi bära i hinkarna.
Dasset var inrymd i en vedbod och satt man tillräckligt stilla en längre stund
då kom råttorna fram och sprang runt omkring en annan så det var inga långa
sittningar där.
Mormor gick upp med Solen och mjölkade kor.
När hon var färdig väckte hon mig och efter en snabb påklädning fick jag vingla
med mjölkkannor hängande på cykelstyret till mjölkcentralen.
Varje kanna för sig var lika tung som jag själv.
Med stor ansträngning ledde jag cykel genom hela byn och väl framme var det
några vuxna som hjälpte mig att lasta av den, hela över mjölken i en mätkanna där
samtidigt togs prover för fethalt, renlighet osv.
När det var över, på men kannorna på styret och tillbaka hem men först till
bagaren för att köpa färsk bröd.
En massa människor trängdes vid disken och försökte komma åt brödet när
bagaren kom med en planka på axeln och stora runda 2kg limpor liggande där.
Som ett barn smet jag längst fram mellan benen på alla dessa vuxna människor och
i regel lyckades jag ganska snabbt komma över en limpa av fortfarande het och
underbart doftande bröd.
Ut från affären, limpa på pakethållare, kannorna fortfarande hängande på styret och
fortast hem för doften av det färska brödet påminde mig om att jag ännu har inte ätit
frukost.
Klart att jag bröt av några bitar av brödet och åt de på vägen hem.
Något godare bröd har jag inte ätit till idag.
Hemma hos mormor fick jag utskällning för det förstörda brödet.
Tvättas,frukost, skolväska, lång stav och på vägen till skolan som har läggat
ca 3km hemifrån fick jag gå med korna till hagen som var halvväggs.
Från asfalt vägen fick jag svänga på en sand stig och gå med korna till inhängnaden.
Längst in stod ett gammal badkar som jag fick helt fylla med vatten från bäcken
vilken rann genom grann hagen.
Krypa under taggtråd, fylla hinken, bära till staketet, krypa under, kränga hinken mellan
tråden, bära till baddkar, hela in och upprepa hela proceduren tills karet var full.
När det var avklarat tillbaka till asfaltvägen och fortsätta till skolan som började
kl. 8:00.
Jag var trött, svettig, smutsigt och somnade redan på första lektionen.
När jag efter en period av sådana övningar sa till min mormor att jag klarar inte av
dessa uppgifter längre - då fick jag ingen mat.
På nätterna smög jag till hönshuset och stall äggen som jag drack råa.
Föreståndare för en närbelägen förskola förbarmade sig över mig och jag fick
matrester från ungarnas middag.
När Mamma kom på besök till helgen ville jag inte beklaga mig - hon hade det
tillräckligt jobbigt som det var.
Så småningom ordnade Mamma bostad och arbete i Warszawa och jag fick lämna
detta helvete på jorden.
Sedan dess hatar jag bönder.
::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
Jag hatar spenat
När jag var barn och gick på dagis då hände det att vi fick spenat till lunch.
Själva åsynen av geggamojan fick mig att må dåligt.
Klart att jag lämnade det på tallriken.
Med olika metoder försökte fröknarna att få mig att äta upp äcklet.
Totalt utan framgång.
Men när det var dags för mellanmål då var jag ganska hungrig.
Många barn tyckte inte om osten men det gjorde jag.
Av den stora brickan med ostmackor som vi blev serverade åt jag upp det
mesta av den.
Det blev en ost med bröd smörgås.
...
Sedan var det hämtnings dags.
Resan hem på vinter på en kälke med halsduken för munnen för att jag inte
skulle andas in den kalla luften.
Det fanns knappast någonting roligare än att bita ett håll i halsduken som min
farmor stoppade på kvällen.
Natalia hette hon - världens godaste människa.
Det räckte till nästa dag för då blev det ett nytt håll på något konstigt sätt.
...
Efter någon av de omgångarna med spenat-ost övningar blev jag sjuk.
Efter att ha somnat för kvällen vaknade jag av ont i hela kroppen - tror jag.
Jag började skrika och väckte hela familjen.
Mamma kom springande, tände ljuset och började skrika högre än jag.
Hela jag såg ut som en stor, röd Michelin Gubbe.
Fast jag var röd.
Någon sort allergisk reaktion på osten gjorde att hela jag bara svällde.
Mitt i natten kom läkaren med den klasiska läkarväskan
och undersökte mig.
Ja, i Polen till idag kommer läkaren hem till den sjuke patienten och inte tvärtom.
Det var nog inte svårt att gissa orsaken till mitt utseende.
En calcium spruta (ännu mera skrik), några piller och mixturer att dricka
regelbundet och sedan gick han.
Den natten går inte att glömma.
Ganska fort blev jag normal igen utan några men (tror jag).
Det tog många år innan jag började äta ost igen.
::::::::::::::::::::::::::::::::::
Give me joy,,,,, please
Med tiden samlar vi på oss en historia och till slut är vi själva bara ..... .
Längst ner i ryggsäcken ligger en stor, tung, vackert infattad och färdigt läst bok.
Om och om, och om igen har jag läst den.
Många gånger utan att förstå varför den slutade så här?
Jag har läst texten, jag har läst mellan raderna och fortfarande inte förstår.
Jag har den altid med mig och 2,3,4,5-100 gånger på en dag tar jag fram den och försöker
hitta det som jag inte förstår.
Över 30 år tog det hittils, men jag är fortfarande lika okunnig.
Den är som en dröm som gick sin egen väg utan att titta bakåt.
::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
Manlig solidaritet
Längst fram satt chauffören och längst back satt jag själv.
Inga fler passagerare.
Vid en av hållplatserna ombord steg en man, något äldre än jag.
Han gick raka vägen bakat och satte sig bredvid mig.
Hela bussen är tom, och han sätter sig bredvid mig!
Bög, mucka bråk, knarkare, tjuv o.s.v.
Sådan tankar flög genom mitt huvud och jag blev på helt spänn.
Den mörka natten utanför gjorde inte saken bättre.
Efter en stund klappar han mig på axeln och med något förlägen röst frågar.
- Ursäkta mig, skulle du kunna kolla om jag har någon läppstift i ansikte.
Jag åker hem till min tjej och skulle inte vilja bli avslöjad.
Nu fattade jag poängen.
Han var ute och vänstrade med en annan brud men nu var rädd att märken
efter hennes läppstift fanns i hans ansikte.
Klart att man hjälper en mäniska i nöd.
Vi gick närmare en lampa och där kunde jag se att det fanns små märken kvar.
Chauffören hade en gångs näsdukar så sminket tog vi bort.
Problemet var bara med doften av hennes parfym som satt kvar i kläderna.
Vi bytte tröjor och adresser.
Nägra dagar senare fick jag min tröja på posten och skickade tillbaka hans plagg.
::::
Tur att det redan är idag
jag var inne. Vilken fröjd. Nu kan man härja fritt på noll tid. Finns det någonting som är
mer enerverande än att vänta på en dator?
Igår var det en dag när framför mina ögon fick det mesta av mitt liv spelas tillbaka.
Jag sorterade alla mina brev som jag samlade under mitt liv - en ganska ansenligt hög.
Nu har levt så länge att i min ungdoms dagar fanns inget Internet, e-mail eller mobil
telefon. Inte ens faxen fanns.
Jo, det gick att leva alldeles utmärkt. Allting tog bara lite längre tid och att kunna skriva
felfritt var en nödvändighet. Att formulera sina tankar på ett vackert och lakonisk sätt
ingick i allmänbildningen.
Stundvis var det mördande.
Ibland var jag som ett frågetäcken. Hon skriver att det var mysigt under vårt sista möte
och förmodligen tycker Hon om mig - OK.
Men vem var Hon?
Inget blekaste minne finns i huvudet.
Jag måste ha åkt till Henne i en halv dag, förmodligen på tåget men - vart åkte jag?
Sådana och liknande minnen var det många av - igår kväll.
Har jag blivit så gammal för att jag har hunnit samla så många brev eller gammal
därför att jag inte kommer ihåg? Kanske jag inte kommer ihåg för att jag är gammal.
Vilken det än är då måste det ha varit mycket intensivt. Även igår fick jag en antydan
till detta - känslan vittrar inte så fort.
Joanna, Johanna, Gabriela, Ewa, Anna, Ava, Leoni, Maria-Grazzia, Danka, Mirka,
Jadwiga, Angelina, Marzena, Martina, Regina, Grazyna och några till.
Härligt liv skulle man tro men då måste man koma ihåg att på den tiden det längsta
en kille kunde sträcka sig till var att kyssa henne (eller var det bara jag som inte fattade
någonting).
Allt det andra fanns inte ens i tankarna.
Klart det fanns men det kom inte ens på talet.
Breven med sitt innehåll fick ersätta allt det andra.
Luften darrade när man läste de. Till brädden överfyllt hjärta slog volter i luften av den
intensitet som fanns på papper. Men det räckte med ett enda stav fel för att förtrollningen
skulle brytas - FY, kan hon inte ens stava?
Ribban var hög.
Då var det en plattlandning.
Vi trodde på idealen, idéer, skönhet och oskuld.
Vi läste mycket poesi, böcker gick på teater och opera.
I små, tafatta försök skrev vi själva egna dikter.
En tjej kysste man på handen och kom med liten bukett till varje möte (tur att det är över
för det kostade mycket pengar).
På ett café var det alltid mannen som betalade.
Jag kommer ihåg en gång var jag ute med Hanna och när det kom till att betala då till
min förskräckelse upptäckte jag att plånboken fanns i de andra byxorna som fanns
kvar hemma.
Så diskret så möjligt tog jag av mig min klocka och gav till servitrisen.
"Jag kommer tillbaka med pengar om ca 1 timme".
Hon tittade på mig, blinkade med ett öga, tog klockan och gick vidare - förmodligen
var jag inte den första som råkade ut för det.
1 timme senare efter att ha levererat tjejen hem till föräldrarna med taxi åkte jag hem.
Chauffören väntade nedanför medan jag hämtade plånboken.
Sedan var det raka vägen till café. Betalade min skuld, fick tillbaka klockan och med
samma taxi åkte jag hem.
När vi väl var framme ville inte chauffören ha pengar för turen.
"Jag njöt av din action det får räcka som betalning"
Det kanske var bättre förr?
Saga
Såg en artikel om hunden som var fastbunden i skogen och lämnat för att dö.
För i maj 2007 något liknande hände hemma hos oss.
Vår kocka var ute i skogen och promenerade när hon hittade denna hund.
Vårt arbetsnamn för hunden var Saga.
Fastbunden vid en buske väntade hon på döden. Jycke orkade inte skälla eller stå
så hon fick bära henne hem. Hela hunden var bara ben och päls.
Den av oss som var mest erfaren med hundarna var Paula.
Hon tvättade Saga, kammade och gav henne först vatten och sedan buljong.
Mot kvällen började hunden att på vingliga ben resa sig och ta några raglande steg.
Danill ville att hon skulle stanna kvar hos oss men det fick hon inte.
Nästa dag åkte jag med henne till en veterinär i Arninge för att kolla genom jycken och om
hon kanske hade chippen inopererad.
De blev förskräckta - fy, en gatuhund.
De ville inte ens undersöka henne.
Inga försäkringar så det blir inga pengar till de fast jag erbjöd mig att betala full kostnad
för hundbesiktningen. Det enda de gjorde var att rekommendera mig att gå till polisen och
lämna hunden där. Tydligen bara de har utrustning som kan läsa av ev. chipp.
Polisen i Täby tog emot hunden och vår del i äventyret var över.
Mot kvällen ringde någon från hundstallet i Bromma. Ja, Saga var chippat och de har redan
haft kontakt med ägarna som just då var på väg för att hämta hunden.
Dagen efter blev vi uppringda av ägarna och fick ta emot deras ord av tacksamhet. De
bodde inte långt från oss.
Knappt en vecka senare när jag kom hem då väntade på mig en kartong vin, 500kr och
ett tack brev. Kockan fick pengar och jag vinet. Mycket rättvist - eller hur?
En riktigt Happy End.
