Hamilton

Natt och klockan är 4:28 vid påloggningen till bloggen hann jag inte trycka på Enter före
jag var inne. Vilken fröjd. Nu kan man härja fritt på noll tid. Finns det någonting som är
mer enerverande än att vänta på en dator?

Igår var det en dag när framför mina ögon fick det mesta av mitt liv spelas tillbaka.
Jag sorterade alla mina brev som jag samlade under mitt liv - en ganska ansenligt hög.
Nu har levt så länge att i min ungdoms dagar fanns inget Internet, e-mail eller mobil
telefon. Inte ens faxen fanns.
Jo, det gick att leva alldeles utmärkt. Allting tog bara lite längre tid och att kunna skriva
felfritt var en nödvändighet. Att formulera sina tankar på ett vackert och lakonisk sätt
ingick i allmänbildningen.

Stundvis var det mördande.
Ibland var jag som ett frågetäcken. Hon skriver att det var mysigt under vårt sista möte
och förmodligen tycker Hon om mig - OK.
Men vem var Hon? 
Inget blekaste minne finns i huvudet.
Jag måste ha åkt till Henne i en halv dag, förmodligen på tåget men - vart åkte jag?
Sådana och liknande minnen var det många av - igår kväll.
Har jag blivit så gammal för att jag har hunnit samla så många brev eller gammal
därför att jag inte kommer ihåg? Kanske jag inte kommer ihåg för att jag är gammal.

Vilken det än är då måste det ha varit mycket intensivt. Även igår fick jag en antydan
till detta - känslan vittrar inte så fort.

Joanna, Johanna, Gabriela, Ewa, Anna, Ava, Leoni, Maria-Grazzia, Danka, Mirka,
Jadwiga, Angelina, Marzena, Martina, Regina, Grazyna och några till.
Härligt liv skulle man tro men då måste man koma ihåg att på den tiden det längsta
en kille kunde sträcka sig till var att kyssa henne (eller var det bara jag som inte fattade
någonting).
Allt det andra fanns inte ens i tankarna.
Klart det fanns men det kom inte ens på talet.
Breven med sitt innehåll fick ersätta allt det andra.
Luften darrade när man läste de. Till brädden överfyllt hjärta slog volter i luften av den
intensitet som fanns på papper. Men det räckte med ett enda stav fel för att förtrollningen
skulle brytas - FY, kan hon inte ens stava?
Ribban var hög.
Då var det en plattlandning.

Vi trodde på idealen, idéer, skönhet och oskuld.
Vi läste mycket poesi, böcker gick på teater och opera.
I små, tafatta försök skrev vi själva egna dikter.
En tjej kysste man på handen och kom med liten bukett till varje möte (tur att det är över
för det kostade mycket pengar).

På ett café var det alltid mannen som betalade.
Jag kommer ihåg en gång var jag ute med Hanna och när det kom till att betala då till
min förskräckelse upptäckte jag att plånboken fanns i de andra byxorna som fanns
kvar hemma.
Så diskret så möjligt tog jag av mig min klocka och gav till servitrisen.
"Jag kommer tillbaka med pengar om ca 1 timme".
Hon tittade på mig, blinkade med ett öga, tog klockan och gick vidare - förmodligen 
var jag inte den första som råkade ut för det.
1 timme senare efter att ha levererat tjejen hem till föräldrarna med taxi åkte jag hem.
Chauffören väntade nedanför medan jag hämtade plånboken.
Sedan var det raka vägen till café. Betalade min skuld, fick tillbaka klockan och med
samma taxi åkte jag hem.
När vi väl var framme ville inte chauffören ha pengar för turen.
"Jag njöt av din action det får räcka som betalning"

Det kanske var bättre förr?