Hamilton

När jag var barn och gick på dagis då hände det att vi fick spenat till lunch.
Själva åsynen av geggamojan fick mig att må dåligt.
Klart att jag lämnade det på tallriken.
Med olika metoder försökte fröknarna att få mig att äta upp äcklet.
Totalt utan framgång.
Men när det var dags för mellanmål då var jag ganska hungrig.
Många barn tyckte inte om osten men det gjorde jag.
Av den stora brickan med ostmackor som vi blev serverade åt jag upp det
mesta av den.
Det blev en ost med bröd smörgås.
...
Sedan var det hämtnings dags.
Resan hem på vinter på en kälke med halsduken för munnen för att jag inte
skulle andas in den kalla luften.
Det fanns knappast någonting roligare än att bita ett håll i halsduken som min
farmor stoppade på kvällen.
Natalia hette hon - världens godaste människa.
Det räckte till nästa dag för då blev det ett nytt håll på något konstigt sätt.
...
Efter någon av de omgångarna med spenat-ost övningar blev jag sjuk.
Efter att ha somnat för kvällen vaknade jag av ont i hela kroppen - tror jag.
Jag började skrika och väckte hela familjen.
Mamma kom springande, tände ljuset och började skrika högre än jag.

Hela jag såg ut som en stor, röd Michelin Gubbe.



Fast jag var röd.
Någon sort allergisk reaktion på osten gjorde att hela jag bara svällde.
Mitt i natten kom läkaren med den klasiska läkarväskan

och undersökte mig.

Ja, i Polen till idag kommer läkaren hem till den sjuke patienten och inte tvärtom.
Det var nog inte svårt att gissa orsaken till mitt utseende.
En calcium spruta (ännu mera skrik), några piller och mixturer att dricka
regelbundet och sedan gick han.
Den natten går inte att glömma.
Ganska fort blev jag normal igen utan några men (tror jag).

Det tog många år innan jag började äta ost igen.
::::::::::::::::::::::::::::::::::