En dag till
Det mesta av idag är nog bakom mig och bara en härlig sommar natt finns kvar.
Jag skall nog sova på balkongen för att kunna se stjärnorna på den ljusblåa
himmelen.
I detta långkalsingarnas förlovade land sådana nätter händer kanske 1-2 gånger
på ett år om de händer alls.
Det skall firas med stjärndrömmar till ljudet av fåglar som pratar i sömnen.
Det blir som att återuppleva gamla minnen när jag vandrade i fjällen och de
stjärnklara nätter var höjdpunkten på hela vandringen.
Dessa tusentals små ljuspunkter var som magneter.
Ögonen sökte sig själva till de.
Universum och jag, vi två, vi var bundisar och pratade med varandra
hela långa natten.
Kommer jag ihåg detta språk efter så många år - imorgon vet jag svaret.
::::::::::::::::::::::::::::
Dags att ge sig av?
:::::::::::::::::::::::
Hur viste han det?
“En vän är den som känner dig som du är, förstår var du har varit,
accepterar vad du har blivit, och ändå, varsamt låter dig växa.”
William Shakespeare (1564-1616)
::::::::::::::::::::::
När allting blir på tok
Då tiger jag.
Mitt i galenskapen som tog över världen runt omkring finns inom mig ett vetskap
om att vad som än sägs då blir det bara värre.
Attityden är redan grundmurade och det blir som att omvända
en muslim till kristendom.
Orden blir fel hur man än vrider och vänder på de.
Låt stormen bedarra och lämna krafter till ett liv efteråt.
Det kanske är fel eller fegt eller nedrigt eller okunnigt eller ... eller ... .
Men instinktivt vill jag inte släcka elden med olja.
Kanske på slutet blir jag en förlorare men jag kan glädjas åt att någon annan blev
en vinnare och är glad istället.
Fine for me.
Det är inte en pyrrhusseger som är viktigast det är helheten som måste
fungera och då måste man ibland ta några steg tillbaka innan färden framåt kan
återupptas med nya krafter.
Kanske blev jag klokare under resans gång?
::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
I mitt Paradis
I mitt Paradis seglar fartyg med hela garderoben uppe rakt in i solnedgången precis utanför min dörr.
1975 - 99
På vår motorcykel - Junak - 350cm³ kom vi till Stockholm och bosatte oss vid sidan
av Sätra Camping - det var billigare så.
Vi hittade jobb som plattsättare och började tjäna grova pengar - 18kr/h
På helgerna gjorde vi små utflykter runt om i Stockholm och under någon av
dessa utflykter på en eftermiddag hamnade vi på Skärholmens tunnelbanestation.
Det var inte mycket folk där och jag inledde samtal med en tjej som också väntade på
tåget.
Katarina hette hon och hennes telefonnummer har jag kvar på baksidan av min
svensk-engelska ordbok.
Bogdan ganska snabbt insåg att han var överflödig och försvann till campingen medan
vi två hamnade på Mosebacke PUB.
Till vänster i början på landgången till Katarinahissen fanns det en PUB där.
Man kunde dricka Falcon Bayersk på fat, äta hårdkokta ägg som alltid stod på bardisken
och kasta dart pilar.
Inne var det var fullt med folk och de enda sittplatser vi fick var vid ett bord där det
redan satt ett par.
De satt mittemot varandra så vi också satte oss mittemot varandra.
Tjejen i sällskapet var en Engelska och killens engelska språket var inget vidare.
I och med att vi också pratade engelska då blev det ett gemensam umgänge.
Någon timme senare gick Frida (så hette Engelskan) och jag vår väg och Katarina med
killen sin väg.
Byt är byt och kommer inte tillbaka.
Mitt i natten i en lägenhet i Axelsberg medan vi fortfarande var trötta och vakna
på radio gick en sång som jag tyckte mycket om sedan tidigare.
Jag ville kunna texten så jag bad Frida att fort skriva av den - not necessary, I know it
var svaret.
På morgonen vid frukostbordet fick jag hela texten skriven på en lapp.
Helt underbar text.
Sorglig och full av ånger - Seasons in the Sun by Terry Jacks
Frida Scott och jag vi träffades några gånger till.
Sedan åkte hon till Tyskland när hennes au pair tid i Sverige var över och så småningom
gifte sig hon där.
Terry Jacks sång gjordes om till en mera up poppad version av Westlife och erövrade världen
en gång till.
::::::::::::::::::::::::::
Lycka till
Marinen med alla sina fartyg och även en u-båt
Kanonskotten som fick byxor att darra av ljudvågen
Kungliga yachter från Norge, Danmark och England
18 JAS plan som eskaderflyger över Stockholm
Wasaordens slup som 18 roddare rodde i perfekt takt
Segelfartyg som med mannar i riggen lyckönskar det unga paret
Hundratusentals människor som bara skriker av glädje
Den beridna livgardet som eskorterar ungdomarna genom stan
De hundratals poliser som i sina nystrukna blå skjortor bara står och har
ingenting att göra - folk är glada på de nygiftas vägnar och allting bara fungerar
Och den förunderligt vackra Stockholm som inramning för ceremoni
Att få vara med om Prinsessan Viktorias bröllop mitt inne i Stockholm strax
före Midsommar var en mycket intensiv upplevelse på många olika sätt.
Hur ofta får man vara med om en kunglig bröllop?
Hur ofta kan man se ca 500 000 människor utan bråk?
Hur ofta kan man se många kungligheter på samma gång?
etc.
Jag var där - ett minne för livet och Lycka till Viktoria och Daniel
Hoppas att Ert kärlek står fast trots att tiden går.
:::::::::::::::::::::::::::::::
Prioriteringar
När ens eget liv kommer i en svacka då känns bloggande lite betungande.
All koncentration måste fokuseras på livet och alla problem som har
hopat sig på hög.
Även om jag tycker mycket om serie om musiken i mitt liv då måste jag
prioritera.
Valet är givet - allt som bara är till last skall bort.
Klara av livet för dagen och inte gå under är målsättningen.
Låta tiden gå.
Dreja bi.
Överreagera inte.
Från livets storm har jag ridit ut tidigare så förhoppningsvis blir det även denna gång.
Någon gång återkommer jag.
:::::::::::::::::::::::
1h
Inga luddiga tankar, glöm det.
Tråkig, äckligt ärlig tills det gör ont.
Säkert pinsamt och oväntat.
Tänkr Dig att:
det sitter 100 000 människor
tysta
andaktigt väntande
förväntansfulla.
De väntar på Dig
De samlades för Din skull.
De samlades för att kanske få recept för ett lyckat liv
De samlades för att kanske få veta hur man gör ...
De hoppas att på svar på frågor som obesvarade fick deras ryggar att krökas
De kanske vill veta varför de inte lyckades i det här livet
....
De samlades därför att Du skall predika för de i 1h (en timme-1hora).
En timme av Ditt liv
Den sista timmen i Ditt liv för efteråt blir Du åter igen bara den gråa massan
Vad skall Du säga till de?
Du är på toppen av Ditt liv och bättre hinner Du inte bli - livet är för kort.
Vad skall Du säga till de?
Det är höjdpunkten i Ditt liv
Vad skall Du säga till de?
Har du tänkt tillräckligt i Ditt liv?
Vad skall Du säga till de?
...
Vad skall Du säga till de?
...
Vad skall Du säga till de?
...
Har Du någonting att säga alls?
:::::::::::::::::::::
Hk - Hamnkrogen
Sitter i min favorit bar på mitt favorit ställe i baren och pratar med min favorit Viktor. Där ute blåser, regnar och är kallt, kort sagt typiskt barväder.
1970 - 98
Optikerutbildningen avbröt jag efter ett år - det var för enkelt.
Det som kommer utan ansträngning ger oss bara kortvarigt nöje.
Så jag bytte skolan till en av de tre som fanns i hela världen.
USA, Sovjet Uniunen och Polen.
Under mina år i Technikum Nukleoniczne hade jag förmånen att träffa de mest
begåvade människor under hela mitt liv (hittills).
Nukleon - en sammanfattad benämning för beståndsdelar i en atomkärna alltså
protoner och neutroner.
Ja, i 5 år läste vi atomfysik under supervising av de mest kunniga och begåvade
lärare vi kunde tänka oss.
Alla yrkesämnen undervisades av chefer eller doktorander från närbelägen
kärnforskningsinstitut där vi senare gjorde praktik.
Naturligtvis inte alla var toppen men de flesta.
Vi fick tentera för att bli antagna och det var 4, 5 kandidater på en utbildningsplats.
Genom tentamina visade vi att vi vill och kan lite - till att börja med.
Så nu var vi beredda att förändra världen.
Kunskapshunger hos oss var enorm.
När tentamina var över de av oss som blev antagna kunde ägna sig åt sommarlovet -
riktigt välförtjänt.
Framför oss stod 5 år av hjärnslit utan like.
Vi var ungdomar från hela landet och de som inte pendlade från Warszawa bodde
i ett internat eller hos privata hyresvärdar.
I och med att vi var från olika städer och byar då hade vi också olika bakgrund och olika
allmänbildningsnivå.
Vår lärarinna i engelska - Anna Bąk (vi kallade henne Mary) åtog sig frivilligt att
civilisera oss alla.
1974 - slutet är nära. Av 35 i början blev bara 25 kvar. Mary står till vänster i lång klänning
och vi firar med en stor bal i skolan att om 100 dagar skall vi ta studenten. Det skall också
tenteras och direkt efteråt - examen till högskolan så balen är bara en avstamp till ett ännu
hårdare slit.
Redan från första klass tog hon oss på olika teater föreställningar, opera, operett,
koncerer och utställningar.
Vi fick lära oss på engelska och franska sångtexter av Joan Baez, Bob Dylan, The Beatles
och många country sånger.
Mitt i den kommunistiska Polen.
Parvis vandrade vi runt, runt på handbollsplanen på skolans baksida och sjöng engelska
visor och ballader.
Mary gick baklänges framför oss och dirigerade.
Hela skolan skrattade åt oss när de såg oss genom fönstren men på nästa lektionen
var det deras tur att vandra runt runt och sjunga medan vi skrattade.
Nu som vuxen är jag henne bara tacksam för angagemanget och envishet med vilket
hon gjorde om oss till någorlunda kultiverade människor.
Som vuxen gav hon inte avkall från sitt bättre vetande.
Vi var bara kalvar som ville läsa och leka.
Hon visade oss att i livet måste man kunna även annat än matematik och fysik och att
detta är också vackert och mycket intressant.
Hon smittade oss med tycket för skönhet.
Många av oss mot betalning gav privata lektioner i matte och fysik åt ungdomar från
andra skolor så ... pengar hade vi gott om.
Mamma var sur ibland när jag på en månad tjänade mer än hon.
Det som gjorde ett stort intryck på mig var en orgelkonsert i Oliwa.
Vi åkte tåg till andra enda av landet för att lyssna på Europas största orgel.
Alla alltid betalade själva för resan och entré biljetterna.
Nästan alltid hela klassen följde med.
J.S. Bach var i programmet.
Hans Toccata och fuga i d-moll ekade i mitt huvud långt efteråt.
Väl hemma det första jag gjorde var att köpa en LP-skiva med denna ljuva musik.
Grammofonen den gick varm och toccatan kan jag fortfarande utantill efter att ha lyssnat
till denna i minst 100-200 gånger.
Den är fortfarande lika vackert och fängslande.
Jag fortfarande har skivan men ingen skivspelare.
När man tittar på antalet lyssnare på Youtube på just Toccatan då finns det knappast någon
som ligger under en miljon.
J.S. Bach är faktiskt bäst.
:::::::::::::::::::::::::::::::::::
1969 - Nytt År
Efter grundskolan började jag utbilda mig till tekniker optiker.
Vår gymnastiklärarinna var en f.d. landslagskvinna i rodd.
Det var så jag började träna rodd i WTW - Warszawskie Towarzystwo Wioslarskie.
(Warsawas Roddarsällskapet)
Polens äldsta idrottsklub men anor från 1878.
Med en sådan båt en 4a utan styrman seglade vi in i juniorlandslaget.
Mademoiselle hette vår båt och vi var rädda om henne som om en riktig fröken.
Innan dess tränade vi 3-4 gånger i veckan och nu blev det 7 gånger istället.
Skola, träning, läxor,sova.
Skola, träning, läxor med klibbande ögonlock, sova.
o.s.v.
Det kostar mycket svett att ligga på topp.
All ledighet var inbokat för träning, tävling, träning och ännu mera träning.
Jullovet 1969 var vi uppe i fjällen och tränade med andra besättningar från hela landet.
Om jag någonsin i mitt liv var trött då var det där i alla fall i början.
Tänk Er att spela ruggby i midjedjup snö - utmattad var bara förnamnet.
Tanken var att lära oss att ta fram de reserver som de flesta människor vet inte
ens att de finns hos oss alla.
Vi lärde oss att när kroppen inte längre vill då har den fortfarande 80% att ge.
I en närbelegen hotell tränade kanotister från en av Warszawas många klubbar.
Många tjejer och vi var nästa bara grabbar.
Gemensam Nyårsfirande och den här kanotist tjejen Celina J.
En liten, glad och sprallig tjej med underbar skratt som fick mitt hjärta att slå volter.
Vi dansade oavbrutet.
På något konstigt sätt, trots utmatningen när tjejerna kom in i bilden då var vi som
nya - det fanns kraft, ork och motivation.
Det bara bekräftade 80%-teori.
Den låt som spelades oftast och som alla tyckte om den mest var
Ob-La-Di, Ob-La-Da med The Marmolade.
Ooooch var vi dansade, Celina och jag !!!!!!?
I någon omröstning blev den här låten vald till - Årtusendes Sämsta Sång.
Men kul var det - då.
::::::::::::::::::::::::::::::::::::
1964 - vår
1964 - året när kommunismen var som värst.
Ett år tidigare placerade Sovjetuniunen sina kärnvapen på Kuba och USA var
bereda att ingripa militärt för att förhindra detta.
Ryssarnas svar skulle säker vara att anfalla Berlin.
Världen balanserade på randen till ett kärnvapenkrig.
Bilden tagen av en amerikansk spanningsplan visar hur ryssarna monterar
uppskjutningsramper för kärnvapenraketer.
Idioten Chrusjtjov lekte med hela världens säkerhet.
13 dagars Kubakrisen fortfarande färsk i minnet.
Berlinmuren blev precis färdigbyggd.
Polen hade knappast några kontakter med omvärlden och Radio Luxemburg var den
enda stationen där vi fick höra utländsk musik.
...
I min Mammas kvinnoklinik fanns det ett enda rum för män.
Vi män mycket sällan har patologiska problem med våra könsorgan.
Sådana problem som kräver en operation eller läkaringripande.
Så ett 4-bädds rum räckte för hela 1,5mln Warszawa.
Ett av männen som hamnade där var VD för Polens största tryckeri - Dom Slowa
Polskiego.
Behandlingen gick bra och karln var mycket tacksam för sin återvunna manlighet.
Som tack till min Mamma för tillfrisknande fick jag komma till honom till jobbet och
få massor med serietidningar.
På den tiden fans inga serietidningar i Polen.
Bara på basarerna kunde man få köpa några som någon hade med sig från
sin utlandsresa.
Priserna var horribla.
Plötsligt blev jag ägare till travar med nya, färska serietidningar.
Nya namn som jag viste inte ens hur man skall uttala.
Tarzan, Korak, Stålmannen, Åssa-Nisse o.s.v.
Ja, tidningar var på svenska - tror jag det kan ha varit på norska också.
DSP tryckte de åt ett svensk förlag.
Väl hemma satt jag på soffan framför fönster och "läste" tidningarna.
Radio i bakgrunden spelade en låt som för mig för alltid förknippas med
serietidningar och den fullständiga lyckan hos en 11-årig grabb.
The Beatles var också unga.
::::::::::::::::::::::::::::::::::
1987 - Bal Sylwestrowy
Vi flyttade ut till en ö i Stockholms Skärgård för att bo i ett 300m² renoveringsobjekt.
Vår krockskadade bil en Honda Accord har jag själv renoverad.
Började jobb på ett amerikansk läkemedelsföretag som datachef.
Och mycket mycket annat som hände under 1987.
Min fru och jag bestämde att vi skall åka till Warszawa och fira Nytt År där.
På kontinenten är detta den största av alla firanden - Sylwester Bal.
Alla klär upp sig i det bästa de har.
Restaurangerna är fullbokade redan på vår kanten.
Det finns inte en enda taxi bil att hitta - alla är upptagna.
Kommunismen är fortfarande det gällande statsskicket och svart valutaväxling
hör till vardagen.
Som utlänning växlar man dollar eller svenska kronor och är kungen för dagen.
Flera polska månadslöner fick man för en 1000-lapp.
Ibland gick det inte att bli av med alla pengar.
Många studerande från Afrika och arabländerna läste vid Warszawas Universitet.
Oljepengar betalade deras studier och de levde omgivna av brudar, lyx och dumhet.
För vår Nyårs Bal valde vi en restaurang på 24-våningen.
Pod Gwiazdami - (Under stjärnorna) högt upp med vidunderligt utsikt över hela stan.
Allting började mycket bra.
Vi åt, vi dansade till ett ganska bra band, vi pratade med folket runtomkring
och hade riktig skön tid.
Det är vedertaget att mot betalning beställer publiken musik hos orkester.
En grupp arabiska studerande beställde en låt - Mustafa.
Det gick att dansa till den så vi fortsatte snurra runt och ha kul.
Sedan beställde de samma låt en gång till och den här gången var det mindre roligt.
Efteråt tror jag att de köpte hela stället på rot, för bandet spelade bara
Mustafa resten av kvällen.
Folk protesterade hos restaurangchefen men han kunde inte göra någonting.
Nya ägaren ville ha det så och även bandet måste ha fått mycket bra betalt för att
de spelade bara Mustafa.
Efter en halvtimme forsvann alla gäster och idioter satt med sin musik och firade
Nytt År med varandra till tonerna av Mustafalåten
Vi åkte tillbaka hem sura och förbannade och firade Nytt År med familjen framför TV.
Precis som man gör i Sverige - ur trist.
Sedan dess hatar jag Mustafa och idiot studenter.
::::::::::::::::::::::::::::::
1986 - Valborg
Alfa Laval ligger 3-4 kilometer därifrån och det är de som har Hamra som sin
egen supermodern mjölkgård och kursgård.
Min blivande svärfar - Rune arbetar på Alfa och spelar fiol i Botkyrka Musiksällskapet
Min blivande svärmor - Karin arbetar som musiklärare och leder Botkyrkakören.
Båda mycket begåvade, kunniga och angagerade musiker.
Det skall firas Valborgsmässoafton som för en gångs skull var varm och skön.
Programmet har börjat och flyter på utan några större problem.
Det brukar vara så när proffsen leker - det bara fungerar.
Orkester spelar och accompanierar kören i deras uppträdanden.
Karin annonserar att nu skall vi sjunga en riktig sommarvisa - Barfotavisan.
Orkester tar ton, kören tar sats och ...
Det går ett järnvägspår alldeles intill gården.
I samma stund kommer det ett tåg och innan det skall passera en kort tunnel
så tutar den.
Karin ger tecken och kören börjar sjunga.
Orkester fortsätter att spela och det ser ut som väntat d.v.s. mycket bra.
Efter 4-5-6 toner stoppar hon både orkester och kören.
Hon vänder sig till publiken och förklarar att för oss okunniga att tåget hade visslan
som av en halv ton lägre än det som kören skulle sjunga och de tog efter tåget.
Så i fortsättningen skulle det inte fungera.
Hon har absolut gehör och var nog den enda som la märke till detta.
Rätt skall vara rätt.
Orkester och kören började om igen och för mina okunniga öron lät det som
förut.
Jag kände hur min blivande frus aktier steg i höjder.
Här Barfota visan med Ultima Thule.
Säg var ni vill men de sjunger det mycket bra - tycker jag och kanske inte Kari.
Men det är min blogg
:::::::::::::::::::::::::
1983 - maj
Min tidigare kärlek som jag fortfarande hyser mycket varma känslor för - Ava,
skulle vara i Wien över en weekend för att avsluta sina affärer i Österrike.
Efter att ha bott där i 5 år var hon tvungen att flytta tillbaka till Polen.
Under hennes besök hemma i Warszawa blev hennes man påkörd och dog.
Hon, som nybliven änka med deras 4-årige son var tvungen att ensam ordna flytten
och avsluta alla relationer med FN - IAEA för vilka han arbetade.
Min sambos måg - Peter och jag på fredag lunch bestämde att:
Vi drar till Wien över weekend och hjälper henne.
Det är exakt 2000km mellan Stockholm och Wien.
Sagt och gjort så nu blev det bråttom.
Peter arbetade på Sony och hade tillgång till den senaste musiken som släpptes ut
på marknaden.
Hans bil Ford Granada 2,8i var utrustad med den värsta musikanläggningen
som fanns att få för pengarna.
En Nakamichi med 12 högtalare och dyrare en bilen själv.
Till idag tycker jag att Granada var den snyggaste bilen som någonsin har gjorts.
Väghållningen kan jämföras bara med Formel 1.
Peter tog med sig ett kasett band med "Wrap Your arms around me" av Agneta Fältskog.
Den skulle releasas i helgen.
Det fanns inga CD på den tiden.
Vi drog som en blixt genom Sverige, Danmark, Tyskland och lördag frukst
var vi i Wien.
Hela vägen lyssnade vi till Agneta , fram och tillbaka.
Mot slutet var vi lite trötta på hennes musik så även andra band kom fram.
Intensiv tid i Wien och söndag dan skall vi tillbaka till hem.
Måndag kl. 9:00 skulle Peter ha ett viktigt kundmöte.
Vi drog, allt vad bilen höll och den kunde ligga i över 200 knyck - non stop.
Vi kollade det.
När man åker genom Tyskland då lyssnar man alltid till Autobahnradio
All trafikinformation sammanflätas med mycket bra musik.
Och vad tror ni spelades där som mest - nysläppt Agneta Fältskog.
200+/ Agneta / kaffe / bråttom - det blev ett minne för livet.
Helsingborg - Stockholm på 3h10min.
Vi hade nog mer tur än förstånd, det vet jag nu.
Men "Wrap Your arms around me" älskar jag fortfarande.
:::::::::::::::::::::::::::
2001-september
före återresan.
Innan loppet gick jag mycket och sprang på gatorna i denna väldiga stad.
Folk tittade på mig som på en galning och det kanske var inte så långt
från sanningen.
Där går man finnklädd och med värdiga steg och inte springer svettig och blött.
De två sista dagarna satt jag bara på en kaffe - Guljaj Gorod vid ingången till
Alexandrovskij Sad.
Efter en maraton lopp har man ont överallt och benen i synerhet så att sitta
var det enda jag kunde göra utan att känna smärtan.
Vid foten av Kreml finns en underbar trädgård (sad) där även
Den Okända Soldatens grav finns med den eviga lågan och vakterna.
Ditt kommer moskvichi (moskvabor) för att ta bröllopsbilder efter vigsel ceremoni.
I högtalare kunde jag höra en sång som hade en underbar 12-strängig gitarr komp.
Texten var också ganska fantasi ägande.
Ingen viste vad det var för sång för den har precis släpts ut.
Det enda jag fick veta var att det var Jasmin som sjöng den.
Efter hemkomsten så småningom hittade jag låten på internet.
Jag fortfarande gillar den och video som finns kopplat till låten följer texten bokstavligen .
Skynda dig, jag kan inte vänta utan slut.
::::::::::::::::::::::::::
Livets resa
Porto Alegre i Brasilien gjord av en lokal tv-team.
Kom ihåg!!!
Livet skall inte vara en lång resa till graven under vilken vi slösar bort tid
för att komma ditt friska, tilldragande och med väl behållen kropp.
Det är bättre att förflyttas under denna resa med en påse chips och
en öl i handen, med mycket sex och komma fram till graven
utmattad och förbrukat och med ett glad rop säga:
DET VAR VÄRT, VILKEN UNDERBAR RESA!
:::::::::::::::::::::::::::::::::::::
199? - 99
Då bor vi på en ö i Stockholms Skärgård.
Min fru är på land och jag sitter hemma med barnen.
Höst, sen kväll.
I bakgrunden spelar radio medan vi sitter i köket och sysslar med lite
av varje.
Plötsligt hör jag ett musikstycke som får mig att stelna till.
WOWWWW
Greppar telefon och försöker ringa min fru att slå på radio i bilen och lyssna
till denna sång.
(Mobiltelefoner har precis blivit tillgängliga för alla - 010 var riktnummer och den minsta
telefonen vägde en halv kilo)
Hon skulle älska den här låten.
Upptaget.
GGGGRRRR!!
Lyssna vidare och försöka ringa igen.
Fortfarande upptaget.
Måste hon snacka så mycket precis nu?
Då ringer det plötsligt i min hand.
Min fru ber mig lyssna till P3 och samma låt.
På radio i bilen lyssnade hon till just denna musik.
Vi kunde bara skratta åt detta och vara glada att vi så bra kände varandras musik smak.
Nästa dag ringde jag till Sveriges Radio och fick reda vad det var för stycke.
Stycket viste jag - Ave Maria men solisten hörde jag aldrig.
Inessa Galante - en lettisk sopran i världsklass.
Först när Sovjet Unionen försvann, upp till ytan kom mängder med musiker som
tidigare inte var godkända av kommunisterna.
Hon är en av de.
Bach-Gounod och Schubert är de mest kända versionerna av Ave Maria.
Här sjunger hon Ave Maria av Giulio Caccini.
Helt enkelt ... underbart.
::::::::::::::::::::::::::::::
1970 - 99
Då lekte jag en radiopratare.
Mellan kl 22:00 och 24:00 pratade jag om lite av varje och spelade godnatt musik.
Hela "programserien" hittar ni under kategori - Radiopratare.
Det var riktigt spännande och lärorikt för mig själv att göra det.
....
Första gången hörde jag denna melodi var det anno domini 1970.
Den användes i filmen Anonimo Veneziano.
Som 17-årig grabb satt jag där i filmsalongen och grät som ett barn.
För handlingen för skönheten och för musiken.
Och även nu när jag hör de här tonerna då sjunker allting inom mig och
just denna stämning kommer tillbaka.
Jag är glad att den känsligheten har jag lyckats bevara genom åren och motgångarna.
Ingen stress har tagit den ifrån mig.
Ingen misslyckat kärlek eller dåliga affärer.
Den hårda huden har aldrig vuxit på min rygg.
Antingen exploderar ni av stress eller sjunker in och försvinner i det ömma ljudet
från en oboe.
I en kyrka i Venezia under renoveringsarbeten hittades noter till denna musikstycke.
Han är döende och kallade på sin frånskillda fru för att ta en sista farväll.
När hon fick veta om hans tillstånd försvann all osämja och hat.
De hade bara 2 dagar på sig och under denna tid skulle även denna Anonymus
musiken spelas in.
Detta är slutscenen - ingenting att tillägga.
Luften darrar mellan de och jag med.
Anonymus egentligen hette Alessandro Marcello och stycke är hans
Concerto for oboe in D minor
:::::::::::::::::::::::::::
