Hamilton

Optikerutbildningen avbröt jag efter ett år - det var för enkelt.
Det som kommer utan ansträngning ger oss bara kortvarigt nöje.
Så jag bytte skolan till en av de tre som fanns i hela världen.
USA, Sovjet Uniunen och Polen.

Under mina år i Technikum Nukleoniczne hade jag förmånen att träffa de mest
begåvade människor under hela mitt liv (hittills).
Nukleon - en sammanfattad benämning för beståndsdelar i en atomkärna alltså
protoner och neutroner.
Ja, i 5 år läste vi atomfysik under supervising av de mest kunniga och begåvade
lärare vi kunde tänka oss.
Alla yrkesämnen undervisades av chefer eller doktorander från närbelägen
kärnforskningsinstitut där vi senare gjorde praktik.
Naturligtvis inte alla var toppen men de flesta.

Vi fick tentera för att bli antagna och det var 4, 5 kandidater på en utbildningsplats.
Genom tentamina visade vi att vi vill och kan lite - till att börja med.
Så nu var vi beredda att förändra världen.
Kunskapshunger hos oss var enorm.
När tentamina var över de av oss som blev antagna kunde ägna sig åt sommarlovet -
riktigt välförtjänt.
Framför oss stod 5 år av hjärnslit utan like.

Vi var ungdomar från hela landet och de som inte pendlade från Warszawa bodde
i ett internat eller hos privata hyresvärdar.
I och med att vi var från olika städer och byar då hade vi också olika bakgrund och olika 
allmänbildningsnivå.
Vår lärarinna i engelska - Anna Bąk (vi kallade henne Mary) åtog sig frivilligt att
civilisera oss alla.


1974 - slutet är nära. Av 35 i början blev bara 25 kvar. Mary står till vänster i lång klänning
och vi firar med en stor bal i skolan att om 100 dagar skall vi ta studenten. Det skall också
tenteras och direkt efteråt - examen till högskolan så balen är bara en avstamp till ett ännu 
hårdare slit.

Redan från första klass tog hon oss på olika teater föreställningar, opera, operett,
koncerer och utställningar.
Vi fick lära oss på engelska och franska sångtexter av Joan Baez, Bob Dylan, The Beatles
och många country sånger.
Mitt i den kommunistiska Polen.

Parvis vandrade vi runt, runt på handbollsplanen på skolans baksida och sjöng engelska
visor och ballader.
Mary gick baklänges framför oss och dirigerade.
Hela skolan skrattade åt oss när de såg oss genom fönstren men på nästa lektionen
var det deras tur att vandra runt runt och sjunga medan vi skrattade.

Nu som vuxen är jag henne bara tacksam för angagemanget och envishet med vilket
hon gjorde om oss till någorlunda kultiverade människor.
Som vuxen gav hon inte avkall från sitt bättre vetande.
Vi var bara kalvar som ville läsa och leka.
Hon visade oss att i livet måste man kunna även annat än matematik och fysik och att
detta är också vackert och mycket intressant.
Hon smittade oss med tycket för skönhet.

Många av oss mot betalning gav privata lektioner i matte och fysik åt ungdomar från
andra skolor så ... pengar hade vi gott om.
Mamma var sur ibland när jag på en månad tjänade mer än hon.

Det som gjorde ett stort intryck på mig var en orgelkonsert i Oliwa.
Vi åkte tåg till andra enda av landet för att lyssna på Europas största orgel.
Alla alltid betalade själva för resan och entré biljetterna.
Nästan alltid hela klassen följde med.
J.S. Bach var i programmet.
Hans Toccata och fuga i d-moll ekade i mitt huvud långt efteråt.
Väl hemma det första jag gjorde var att köpa en LP-skiva med denna ljuva musik.
Grammofonen den gick varm och toccatan kan jag fortfarande utantill efter att ha lyssnat
till denna i minst 100-200 gånger.
Den är fortfarande lika vackert och fängslande.
Jag fortfarande har skivan men ingen skivspelare.



När man tittar på antalet lyssnare på Youtube på just Toccatan då finns det knappast någon
som ligger under en miljon.
J.S. Bach är faktiskt bäst.
:::::::::::::::::::::::::::::::::::