Hamilton

1969 - Människor landar på Månen.

Efter grundskolan började jag utbilda mig till tekniker optiker.
Vår gymnastiklärarinna var en f.d. landslagskvinna i rodd.
Det var så jag började träna rodd i WTW - Warszawskie Towarzystwo Wioslarskie.
(Warsawas Roddarsällskapet)
Polens äldsta idrottsklub men anor från 1878.



Med en sådan båt en 4a utan styrman seglade vi in i juniorlandslaget.
Mademoiselle hette vår båt och vi var rädda om henne som om en riktig fröken.
Innan dess tränade vi 3-4 gånger i veckan och nu blev det 7 gånger istället.

Skola, träning, läxor,sova.
Skola, träning, läxor med klibbande ögonlock, sova.
o.s.v.

Det kostar mycket svett att ligga på topp.

All ledighet var inbokat för träning, tävling, träning och ännu mera träning.

Jullovet 1969 var vi uppe i fjällen och tränade med andra besättningar från hela landet.
Om jag någonsin i mitt liv var trött då var det där i alla fall i början.
Tänk Er att spela ruggby i midjedjup snö - utmattad var bara förnamnet.
Tanken var att lära oss att ta fram de reserver som de flesta människor vet inte
ens att de finns hos oss alla.
Vi lärde oss att när kroppen inte längre vill då har den fortfarande 80% att ge.
I en närbelegen hotell tränade kanotister från en av Warszawas många klubbar.
Många tjejer och vi var nästa bara grabbar.
Gemensam Nyårsfirande och den här kanotist tjejen Celina J.
En liten, glad och sprallig tjej med underbar skratt som fick mitt hjärta att slå volter.
Vi dansade oavbrutet.
På något konstigt sätt, trots utmatningen när tjejerna kom in i bilden då var vi som
nya - det fanns kraft, ork och motivation.
Det bara bekräftade 80%-teori.

Den låt som spelades oftast och som alla tyckte om den mest var
Ob-La-Di, Ob-La-Da med The Marmolade.
Ooooch var vi dansade, Celina och jag !!!!!!?



I någon omröstning blev den här låten vald till - Årtusendes Sämsta Sång.
Men kul var det - då.
::::::::::::::::::::::::::::::::::::