Hamilton

Vad gjorde jag för fel att hon bara gick?
Varför räcker inte pengarna, jag sparar ju på allting?
Måste de prata så högt?
Hur kan man lyssna till sådan musik?
Varför gör de så här?
Undrar om jag hinner innan han dör?
Den skylten stod ju inte här igår?
Det kan inte vara jag som gjorde detta?

.....


:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

Den fest som firas när körsbärsblommorna blommar (hanami eller hana masuri) hör till
de viktigaste händelserna i Japan.
I japansk estetik får blomman en att observera omgivningen, men den väcker en även
till att tänka på själva livets väsen, dvs. de olika skedena i blomningen påminner människan
om livets förgänglighet.

En man går förbi ett byggarbetsplats.
Där ser han en byggjobbare som springer med en tom skottkärra.
Fram och  tillbaka, fram och  tillbaka, fram och  tillbaka ...
Han stannar och  tittar på jobbaren som fortsätter att springa med sin tomma  skottkärra.
Till slut frågar han killen.

- Varför springer du med den tomma skotkättan?

- Du förstår, svarar byggaren.
Det är så mycket att göra så jag hinner inte att lasta
::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

Det pratas mycket om krisen.

Bankerna ser inte ut att vara fattigare.
I affärerna kryllar det av folk.
Köerna utanför restauranger är lika långa.
Köerna på vägarna bara ökar.
Flygplanen flyger överfyllda.

Hur kan en vanlig människa se att det är kris?

Vi jobbar på som vanlig och jobben bara väller in.
Var tvungen att hämta förstärkningar för att klara av trycket.
Så krisen ser jag inte runt omkring mig.

Eller kanske vill jag bara inte se det för att inte deppa ihop

Mina killar är tillbaka.
Pappas 96-tte födelsedag avklarad.
Börjar få en bestämd känsla att - jag vill inte bli gammal.
Resandet är över.
Så nu går livet vidare.

Varje gång jag är i Polen, Ryssland eller någon annanstans köper jag
massor av böcker där - så var det även denna gång.
Hittade några böcker i Warszawa och började läsa de direkt.
Intressant att läsa fantasy litteratur skriven av ryssar, polacker, vitryssar etc.
Helt andra saker som de skriver om.
Sagor men mycket mera sagiga än västerländska författarnas.
Fortfarande mycket action men lättare att ta åt sig den.

Tur att han hade på sig sina arbetskläder för i de hade jag ett gömställe och tack
vare det kunde jag följa med. Um gick med raska steg genom gatorna som
långsamt började klättra upp.
Prinsens slott var belägen högt uppe på en av de tre kullarna som omgav staden.
Vid grinden stod vakter och släppte in bara dessa som de kände igen eller som
de hade blivit beordrade att låta de passera.
Um stannade vid en av soldaterna som såg ut som vaktens befälhavare för att
förklara att Prinsen väntade på honom. Soldaten gjorde honnör och svarade att
de vet om detta så - var så god och passera.
Vi gick in och möttes av en page som hälsade Um välkommen och bad att följa
efter honom. Tur att pojken visade vägen. Alla korridorer, trappor, rum och
borggårdar såg ut för mig som en labirynt.
Till slut kom vi fram och pagen knackade tre gånger på en jättelik dörr.
Porten öppnades och vi gick in.
Mitt i den stora salen som öppnades framför oss såg vi prinsen Pi-Nan sitta,
omgiven av tjänstefolket och några av hans rådgivare.
Um kom närmare och bugade för att hälsa sin härskare.
Han förblev framåtböjd tills Prinsen bad honom att resa sig och komma
närmare. Um stod framför Prinsen och med sin vanliga uppmärksamhet tittade
på honom. Han började arbeta direkt - läste Prinsens kroppsspråk, klädsmak 
och ansiktsuttryck. Det gick en längre stund och till slut bjöd Prinsen Um att sätta
sig vid hans bord. Um tackade för inbjudan och långsamt tog plats mitt emot sin
värd. Jag fick en känsla av att Um inte var nöjd med den första intrycket.

Prinsen tog till orda, pressenterade sina rådgivare, frågade om hälsa och familjen.
Um svarade på frågorna men ställde inte några egna.
Rådgivarna blandades in i samtalet och försökte visa både Prinsen och hans gäst
hur kloka de var.
Ju längre tiden gick desto lättsammare blev stämningen.
Med stor vana styrde Prinsen hela sällskapet.
Så småningom blev det färre och färre av de allmänna samtalsämnen att prata
om och samtalet började rivas i bitar.
Prinsen tackade sina rådgivare för deras tid och skickade ut de.
När till slut blev de ensamma frågade han Um om han var trött eller önskade
sig något?

- Nej tack, jag är inte trött och allt jag kan önska mig står på bordet.
Tack för omtanke.

- Berätta för mig om Dig, begärde Prinsen.

Nu började även jag att lyssna uppmärksamt.
Jag visste ju inte så mycket om Um´s livshistoria.

- Jag heter Um, bor i norra utkanten av staden i ett hus vid havet. 
55 gånger har jag firat Nytt År och hoppas på att fira några till.
Har ingen familj och lever bara med några tjänare och mina böcker.
Jag har rest mycket i världen och pratar åtta språk.
För att få tiden att gå och för att tjäna för mitt leverne hjälper jag människor
med några råd eller som det oftast är fungerar jag bara som ett ansikte
att prata till.

- Jag hör på din brytning att Du inte är härifrån.
Var ligger Dina hemtrakter, frågade Prinsen?

- Nej, jag är inte härifrån. Här har jag bott i 3 år och om ett eller två år flyttar
jag vidare. Vart, vet jag inte men jag flyttar.
Det har jag gjort så många gånger i mitt liv att det blev en vana.

- Men varifrån kommer Du? Envist frågade Prinsen.

En längre stunds tystnad tog vid innan Um svarade.

- Jag vet inte.
Det första minnet som jag har av min barndom är när jag var 12-13 år.
Precis vid målbrottet.
Då var jag i Samarkand.
Allting som hände innan dess har jag inga minnen av.
Så min ålder 55 år är vad jag tror att jag är.

Prinsen lyssnade uppmärksamt utan att avbryta.

- Vad är det som driver Dig att flytta?
Varför bosätter Du Dig inte på ett ställe och skaffar en familj som alla andra?

- Under hela mitt liv bodde jag ensam och en familj vet jag inte hur det känns
så jag saknar den inte.
När jag var ung följde jag med olika karavaner från stad till stad och från land
till land.
Ibland stannade jag en längre tid på något ställe men sedan var det dags att
följa vidare med en annan karavan.



Det verkade som att Prinsen tappade tråden. Det lugn och självklarhet med
vilken Um berättade om sitt liv fick honom av det högfärdiga mod.
Återigen tystnaden tog vid.
Båda de satt en längre stund försjunkna i sina tankar och till slut frågade Um.

- Ers Höghet, Ni ville träffa mig. Fanns det någon särskilt anledning till detta?

- Ja, det fanns och fortfarande finns men kan vi tala om detta vid vårt nästa möte?
Kan Du komma till mig om två dagar vid soluppgången för då är jag inte så
trött som just nu. Och vi kommer att ha mycket mera tid att prata med varandra.

- Det är en stor ära för mig att Ni vill träffa mig igen.
Naturligtvis kommer jag vid soluppgången.

- Tack Um. Pagen visar dig vägen ut sade Prinsen och klappade i händerna för
att kalla på tjänstefolket.
Vi bugade för Prinsen och började vår vandring genom hans palats till utgången.
::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

Det rodnar vid horisonten och natten övergår i morgon.
Här på Täppan syns allting mycket tydligt - vi bor ju högst av alla.
Väder spågubbar lovar en fin vår dag - tack.

Bläddrar bland många olika bloggar och slutar inte förvåna mig hur bra folk skriver.
Roliga, vitsiga, kluriga, pålästa, kunniga, tråkiga och försöka vara roliga.
Alla möjliga typer finns där att möta.
Har bloggande blivit ett nytt sätt at umgås?
Jag märker på mig själv att inläggen tenderar att bli mer och mer personliga.

Dagliga händelser börjar jag uppfatta annorlunda än förut.

Joo det skall jag lägga på bloggen.
Det måste fotas och läggas på bloggen etc.

Som t.ex. igår på Drottninggatan mitt i folkvimlet står jag i kön till bankomaten
Det går en ung tjej bärande på en stor påse med apelsiner.
Hon pratar i telefon medan påsen spricker och alla apelsiner rullar ut på trottoaren.
Och hon bara knallar vidare.
Liten förstämning bland hundratals människor - FRIA apelsiner roffa åt dig så
mycket du kan.
Tjejen bara går vidare.
Hon märkte inte att påsen blev lättare.
Det måste ha varit ett mycket intressant samtal.

En tanke - kamera! kamera! ut på bloggen med en klatschig kommentar.

STOP !!!
Livet är inte bloggande
Livet är inte en bild eller ett roligt inlägg.
Livet är inte en kort följetong.
Den pågår av sig själv och gör dig inte till för då drunknar du i detaljer.

Lev som vanligt som före blogg epoken.

Slutet på historien med tjejen blev sådan att en kvinna sprang henne ikap och
skällde ut henne för att hon skräpade på gatan.
Hon tog fram en ny påse från fickan, vände tillbata och började samla sina apelsiner
som av någon konstigt anledning blev hälften så många.

Jag fotade inte även om jag hade kameran i handen.
Jag skämdes att vara bland dessa människor.
Tog pengar från bankomaten och försvann fortast möjligt från platsen.

Gamar, hyenor.
::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

Det som har hänt kan vi inte länge ändra på - vi har facit i handen.
Vi kanske kan få lite mera brädd i förståelse av det förflutna genom att undersöka
andras version av samma händelse.
Men i den sista instansen är det fortfarande din subjektiva uppfattning som gäller.

Nuet sitter vi i.
Händelse horisonten är så nära att vi inte kan se tillräckligt långt.
Agerande, resurser och tid upptar större delen av oss i nutiden.
Det finns inte plats för att efter närmare eftertanke göra om - gäller det mesta i vårt liv.
Men ...
Men framtiden, den kan vi ana, önska, hoppas på och påverka.

Det är det som räknas - framtiden.

Framtiden är utan gränser.
Den kan bli hur bra som helst och det är så lätt att förstöra den.
I framtiden är allting möjlig.
Ömt skall vi hanteras med den.

Ett enda fel steg kan omintetgöra den för alltid.

Så för Guds skull sabba inte framtiden

Ibland känns allting som pest och pina.
Jobbet, familjen, pengar till och med våren får en att bara må sämre. 
Känslan att det inte finns något ljus i tunneln blir förlamande.