Hamilton

Tur att han hade på sig sina arbetskläder för i de hade jag ett gömställe och tack
vare det kunde jag följa med. Um gick med raska steg genom gatorna som
långsamt började klättra upp.
Prinsens slott var belägen högt uppe på en av de tre kullarna som omgav staden.
Vid grinden stod vakter och släppte in bara dessa som de kände igen eller som
de hade blivit beordrade att låta de passera.
Um stannade vid en av soldaterna som såg ut som vaktens befälhavare för att
förklara att Prinsen väntade på honom. Soldaten gjorde honnör och svarade att
de vet om detta så - var så god och passera.
Vi gick in och möttes av en page som hälsade Um välkommen och bad att följa
efter honom. Tur att pojken visade vägen. Alla korridorer, trappor, rum och
borggårdar såg ut för mig som en labirynt.
Till slut kom vi fram och pagen knackade tre gånger på en jättelik dörr.
Porten öppnades och vi gick in.
Mitt i den stora salen som öppnades framför oss såg vi prinsen Pi-Nan sitta,
omgiven av tjänstefolket och några av hans rådgivare.
Um kom närmare och bugade för att hälsa sin härskare.
Han förblev framåtböjd tills Prinsen bad honom att resa sig och komma
närmare. Um stod framför Prinsen och med sin vanliga uppmärksamhet tittade
på honom. Han började arbeta direkt - läste Prinsens kroppsspråk, klädsmak 
och ansiktsuttryck. Det gick en längre stund och till slut bjöd Prinsen Um att sätta
sig vid hans bord. Um tackade för inbjudan och långsamt tog plats mitt emot sin
värd. Jag fick en känsla av att Um inte var nöjd med den första intrycket.

Prinsen tog till orda, pressenterade sina rådgivare, frågade om hälsa och familjen.
Um svarade på frågorna men ställde inte några egna.
Rådgivarna blandades in i samtalet och försökte visa både Prinsen och hans gäst
hur kloka de var.
Ju längre tiden gick desto lättsammare blev stämningen.
Med stor vana styrde Prinsen hela sällskapet.
Så småningom blev det färre och färre av de allmänna samtalsämnen att prata
om och samtalet började rivas i bitar.
Prinsen tackade sina rådgivare för deras tid och skickade ut de.
När till slut blev de ensamma frågade han Um om han var trött eller önskade
sig något?

- Nej tack, jag är inte trött och allt jag kan önska mig står på bordet.
Tack för omtanke.

- Berätta för mig om Dig, begärde Prinsen.

Nu började även jag att lyssna uppmärksamt.
Jag visste ju inte så mycket om Um´s livshistoria.

- Jag heter Um, bor i norra utkanten av staden i ett hus vid havet. 
55 gånger har jag firat Nytt År och hoppas på att fira några till.
Har ingen familj och lever bara med några tjänare och mina böcker.
Jag har rest mycket i världen och pratar åtta språk.
För att få tiden att gå och för att tjäna för mitt leverne hjälper jag människor
med några råd eller som det oftast är fungerar jag bara som ett ansikte
att prata till.

- Jag hör på din brytning att Du inte är härifrån.
Var ligger Dina hemtrakter, frågade Prinsen?

- Nej, jag är inte härifrån. Här har jag bott i 3 år och om ett eller två år flyttar
jag vidare. Vart, vet jag inte men jag flyttar.
Det har jag gjort så många gånger i mitt liv att det blev en vana.

- Men varifrån kommer Du? Envist frågade Prinsen.

En längre stunds tystnad tog vid innan Um svarade.

- Jag vet inte.
Det första minnet som jag har av min barndom är när jag var 12-13 år.
Precis vid målbrottet.
Då var jag i Samarkand.
Allting som hände innan dess har jag inga minnen av.
Så min ålder 55 år är vad jag tror att jag är.

Prinsen lyssnade uppmärksamt utan att avbryta.

- Vad är det som driver Dig att flytta?
Varför bosätter Du Dig inte på ett ställe och skaffar en familj som alla andra?

- Under hela mitt liv bodde jag ensam och en familj vet jag inte hur det känns
så jag saknar den inte.
När jag var ung följde jag med olika karavaner från stad till stad och från land
till land.
Ibland stannade jag en längre tid på något ställe men sedan var det dags att
följa vidare med en annan karavan.



Det verkade som att Prinsen tappade tråden. Det lugn och självklarhet med
vilken Um berättade om sitt liv fick honom av det högfärdiga mod.
Återigen tystnaden tog vid.
Båda de satt en längre stund försjunkna i sina tankar och till slut frågade Um.

- Ers Höghet, Ni ville träffa mig. Fanns det någon särskilt anledning till detta?

- Ja, det fanns och fortfarande finns men kan vi tala om detta vid vårt nästa möte?
Kan Du komma till mig om två dagar vid soluppgången för då är jag inte så
trött som just nu. Och vi kommer att ha mycket mera tid att prata med varandra.

- Det är en stor ära för mig att Ni vill träffa mig igen.
Naturligtvis kommer jag vid soluppgången.

- Tack Um. Pagen visar dig vägen ut sade Prinsen och klappade i händerna för
att kalla på tjänstefolket.
Vi bugade för Prinsen och började vår vandring genom hans palats till utgången.
::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::