Ibland ...

Ibland känns allting som pest och pina.
Jobbet, familjen, pengar till och med våren får en att bara må sämre. 
Känslan att det inte finns något ljus i tunneln blir förlamande.


Du är träffad av Apollons digerdöds pil.
Nacken böjs, ryggen kroknar, händerna bara hänger ner.
Andningen blir till ett flämtande - gamla spöken gör sig gällande.
Historier utan slut som kan dra en ner eller upp.
Godtyckligt.

Jag ville ju bara hjälpa men det blev totalt fel.
Det som var mörkt blev ljusare sedan svart, korpsvart för att nu är det sotsvart.

Jag vill inte.
Jag vill inte längre att bråka eller hjälpa - låt mig vara.

Vad kommer alla elaka människor ifrån?
Var finns den lugna viken där jag kan förtöja min båt och av vänta stormen?
Jag vill ju bara finas till.

OOOOOOhh vad det gör ont att leva och bry sig om andra.
Skall även jag dra på mig en rustning och köra bara min egen race?

Oändliga frågor.

Dags att sätta på Safri Duo - min lyckokur.
Annars blir det solförmörkelse mitt på blanka dagen
:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0