Om Um - 21
Elza var tyst och väntade på några ord från honom.
eller kanske ... kanske?
...
Jag vet inte vad jag skall säga till Dig.
Känner mig villrådig och på något sätt medskylldig till Ditt öde ... kanske därför att jag är en man?
Marknad, grannfruar, ställen där barna leker med sina mödrar etc.
Ge Dig själv en chans att träffa andra kvinnor och lära Dig ... hur de tänker, vad lägger de märke till, hur pratar de och .. kanske det viktigaste - hur skarattar de.
De sorliga upplevelser som Du har gått genom tog bort Din skratt. Under hela den Tiden som Du är här inte en enda gång har Du ens försökt att le.
Det är det klokaste och enklaste som jag kan komma på för att Tiden skall börja verka till Din fördel.
Elza satt tyst och lyssnade med fullt koncentration.
När Um var färdig med sitt uttalande fortsatte Hon att tiga en lång stund till. Som om Hon överväggde med sig själv om det var bra eller dåligt det som Hon nyss hörde.
Tack Um ... det var ett bra försök att hjälpa mig
Vet inte om jag skall ta vara på ditt råd men jag kommer tillbaka om någon Tid. Du var den första manen som jag träffade i mitt liv som tog mig och mina problem på allvar.
Hon reste sig och tog fram ett silvermynt som Hon la på bordet.
Med lätt huvud nick tog Hon adjö av Um och gick ut.
Um satt ensam en längre stund och försökte samla krafter för att klara av nästa besökare.
Om Um - 20
När den väl kom gick hon in med lugna steg och intetsägande ansiktsutryck.
Hon kom fram och med ett snabbt ögonkast förstod hon vilken var besöksstolen.
Um satt bara och iakttog alla detaljer för att bilda sig en uppfattning om sin nästa besökare.
- Välkommen sa Um. Du ser ut att ha fullständigt kontroll över dig och ditt liv så
varför är du här?
- Ja, jag har mycket kontroll över mitt liv och det har jag börjat med när jag var 14 år.
om tid för att förbereda en berättelse medan hon väntade på sin tur. Nu gällde det att
börja tala.
- Det handlar om min far. Efter att mina föräldrar skildes har jag tappat litet kontakt
med honom. Han var alltid lojal och ställde upp för min mor, mig och mina syskon.
manlig förströelse. Känslomässigt åkte han berg och dal bana - tror jag .
Här tystnade hon.
Efter en längre stunds tystnad började kvinnan att prata på nytt.
- Jag heter Amida och det var min far som valde detta namn.
Det blev tyst på nytt
- Jag bär alltid med mig gift som jag kan ta om jag blir överfallen eller skadat.
Tystnad på nytt.
- Far frågade efter ett glas vatten. Jag erbjöd mig att hämta det. När glaset var fylld
med vatten hällde jag i giftet i detta. Då tyckte jag att det blir bättre om han dör
istället för att lida av sin obotliga sjukdom eller om han blev frisk komma tillbaka
till sitt drickande.
Nu är jag inte längre så säker att det var rätt beslut och därför är jag här.
Här tystnade hon och hennes axlar åkte ner.
Um satt som förlamad. Med stora ögon tittade han på Amida och förmodligen flög
Till slut började han prata.
- Jag vet inte vad du förväntar dig av mig och förmodligen vad jag än säger blir det fel.
ha tid att sitta halva dagen och vänta på mig. Din värld kretsar bara kring dig själv.
Svaret har du inom dig och även om det tar tid för dig att hitta den då finns den där.
Um reste sig och gick utan att vända sig tillbaka eller säga adjö.
::::::::::::::::::::::::::::::::
Om Um - 19
När Um var på en av sina långa promenader blev han överraskad av ett störtregn.
Han gömde sig under ett stort träd för att av vänta skyfall.
Strax efteråt kom en annan man som också ville gömma sig för regnet
Lite små prat om väder och vind utvecklades medan de väntade.
.
Inte långt därifrån fanns en stor myrstack.
Regnvatten och de nybildade små bäckar började äta sig in i stacken.
Efter ett tag började myrstacken att ge vika.
Myror i tusentals spolades av den starka vattenströmmen, bort från boet
och mot sin undergång.
Hela stacken höll på att försvinna.
.
Um bröt några små grenar från trädet under vilket de sökte skydd.
Sedan gick han ut i regnet och stoppade dem en och en i den kollapsande myrstacken.
Myror klättrade på kvistarna och snart var den första pinnen helt belamrad med de.
Um gick tillbaka till trädet och la grenen på den torra marken.
Djuren genast började flytta över från kvisten till jorden.
Sedan fortsatte han att upprepa samma procedur med de andra kvistarna.
.
Den andre mannen tittade på honom med stora ögon och till slut sa han.
- De dör i miljoner och det lilla du gör spelar ingen roll.
Um tittade på honom en kort stund, pekade på grenarna som han la under trädet och sa:
- Inte för de.
:::::::::::::::::::::::::::::
Om Um - 18
Det var en ganska ung man som kom in genom dörren.
Av hans rörelser kunde Um läsa ut att han var lite osäker och nervös.
För att underlätta för den unge manen reste sig Um och gick honom tillmötes.
- Välkommen hem till mig. Kom och sätt Dig då skall vi prata tillsammans.
Mannen nickade och tog den anvisade platsen.
De satt tyst en liten stund och för att avlasta situationen började Um och tala.
- Jag heter Um, vad är Ditt namn?
- Eie heter jag och jag kom till Dig för att hjälpa mig med att reda ut mina tankar.
Det är så mycket som pågår runt omkring mig att jag inte hinner reda ut detta.
Mina föräldrar med sina krav, skola med sina krav, kompisar med all den röra som
bara de kan orsaka, min lila syster som gärna vill se mig som sin stora idol,
världen runtomkring som bara tränger på, mina egna förälskelser och passioner,
Mamma med alla sina förmaningar, ständigt ont om pengar, o.s.v.
Jag är bara 20 år och vet inte hur jag skall hantera det?
Jag gärna vill vara alla till lags men hinner inte.
Ofta är de så motsägelsefulla och svåra att uppfylla.
Jag blir så tryckt av all detta att jag helst skulle jag vilja gå och gömma mig
för hela världen.
Stundvis känner jag att om det fortsätter tillräckligt länge då blir jag galen.
Här tystnade han.
Um lyssnade på Eie utan att lyfta blicken från honom.
- Jag misstänker att det är mycket mer än bara det som Du räknade ut som
trycker Dig. Jag håller med Dig att man kan bli tokig av alla dessa krav
och önskningar som du är utsatt för.
Låt mig fundera en liten stund medan Du tar Dig ett glas vatten, vin eller lite frukt.
.....
Svar på Dina frågor bär du inom Dig och det är viktigt att få fram dem.
Om Du sätter Dig och skriver ner precis det som Du sa till mig.
Räkna ut alla dessa människor, situationer och mer eller mindre definierade krav.
Skriv bara ner de, precis som de kommer Dig i huvudet.
Bry dig inte om ordning eller stavning.
Låt tankarna rinna ner på papper genom Din hand.
Det behöver inte bli färdigt på en gång.
Låt pappersarken och pennan ligga framme och skulle Du komma på
någonting mera – lägg till det till de redan skrivna orden.
Tills Du får en känsla av att – Nu är allting färdigskrivet.
Då och först då skall Du börja läsa det som finns på papper.
Ta en ny ark och försök att gruppera de saker som enligt Dig hör ihop
eller Du kan hänvisa de till samma människa.
Skriv dessa grupper på en ny ark enligt de grupperingar som Du gjorde.
Läs den nya arken flera gånger och försök att sätta namn på de känslor
som de väcker inom Dig.
Genom att sätta ord på en känsla, så har den mindre makt över dig – du blir
mindre påverkad av den och finner den kanske inte så besvärlig och tryckande
som tidigare.
…
Eie lyssnade utan av avbryta.
- Är det allt? undrade han.
- För tillfälle ja, men det löser inte dina problem, det kommer att hjälpa dig att identifiera
de och förmodligen förenkla den tryckande oordning som råder i Ditt huvud.
Kom till mig senare när Du har lyckats sätta namn på Dina plågoandar.
- Tack Um, jag skall sätta igång per omgående medan jag fortfarande har sinnena i behåll.
Han tog fram ett silver mynt och la det på bordet.
- Tack Um, det känns redan bättre av att veta - att det går.
Han tackade än en gång och små leende försvann genom dörren.
.....
Usch vad jag är glad att jag inte är så ung längre – tänkte Um.
::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
Om Um - 17
Oftast var det problem som tyngde de och själva kunde de inte hitta vägen ut ur
det onda cirkel som de befann sig i.
Jag kommer inte ihåg att det någonsin har kommit någon för att berätta om hur
underbart livet är.
Eller att de råd som de fick av Um tidigare hjälpte de att hitta vidare i livet.
...
Den här mannen berättade om en vän som han förlorade.
En kvinnlig vän som han umgicks med ganska ofta och pratade om allt
utan hämningar.
De var gamla bekanta sedan många år men deras kontakt var bara sporadisk.
Kvinnan skilde sig från sin man under dramatiska former.
Hela hennes äktenskaps tid och skilsmässa lämnade djupa ärr i hennes själ.
Ensam lyckades hon att kravla sig upp till ytan och med obändig viljestyrka gå vidare
för egen maskin.
Samtal med mannen gav henne tillbaka tro på den motsatta kön och tro på
sig själv som en människa och som en kvinna.
Han i sin tur arbetade mycket och hans familjeliv var ganska ansträngt.
I sitt dagliga varv fanns inte tid för honom själv eller för familjen.
Efter att av en slump har de återtagit kontakten med varandra föll de tillbaka i den
förtroliga andan som redan från första början fanns i deras relation.
Båda hade tydligen behov av en person att prata med, att analysera, uppmuntra,
tänka högt med någon.
Samtal med henne blev för honom som ett vattenhåll för en karavan.
De förlängde hans liv och gav styrka för de närmaste dagarna.
Deras relation var vänskaplig och som det brukar vara mellan en kvinna och en man
pratade de även om intima relationer i varandras förflutna.
Bara pratade - så sa han och det fanns ingen anledning att inte tro på honom.
Som jag berättade så arbetade han mycket och som resultat av detta var han inte
tillräckligt mycket hemma - tyckte hans fru.
Hon viste om deras relation men blev avensjuk på den fortroliga andan som
fanns mellan de.
Det var med henne han skall prata om sina bekymmer - tyckte hon.
Mot bakgrunden av detta tog hon kontakt med kvinnan och alla de tre träffades
tillsammans.
Ingen dramatik, bara ett öppet samtal där hon framförde sitt tyckande.
Båda de lyssnade för det mesta och höll med henne.
Mannen själv hade svårt att förstå problemet så som han beskrev detta.
- Jag har inte bedragit någon eller gjort något opassande bakom ryggen på min
fru så var fanns problemet egentligen förstod han inte.
Med denna fråga som avslut på hans berättelse, tystnade han.
...
Um lyssnade uppmärksamt under hela tiden och släppte inte blicken från mannen.
Efter denna fråga var det hans tur att tala.
Och efter att ha funderat en stund tog han till orda.
- Om allt det du har berättat är sant då förstår jag att du är oförstående.
Om kvinnan hade varit en man då säkert skulle din fru inte ha några invändningar för
en fortsatt relation.
En vanlig svartsjuka och säkert rädslan att förlora dig styrde hennes handling.
Ingen tror på en manlig-kvinlig vänskap, inte ens jag själv, tror jag.
Ni har beprövat er relation under många år och det kan hända att ni var ett undantag
från regeln.
Det förtroende som tydligen fanns där måste det ha tagit er åratal att utarbeta.
Du har förlorat en vän och det brukar inte gå över spårlöst i själen.
Du kan säkert inte prata med din fru om samma sker som du pratade med kvinnan.
Det måste nog vara samma mekanism som gör att vi inte pratar med föräldrarna
on våra intima upplevelser eller kärleksäventyr.
Det kan vi prata om med vänner och bekanta men inte med de.
Det finns en stor osäkerhet hos din fru som gör att hon inte vågar lita på dig.
Om det är du som är orsaken till den eller någonting annat vet hon nog bäst själv.
Men det var förståeligt att hon reagerade som hon gjorde.
Jag kan tänka mig att du förväntade dig detta och därför var du inte ens arg eller
överraskad när detta hände.
Vill du behålla din vän och din fru samtidigt då måste du nog spela ännu öppnare
kort och att inte ge frun minsta anledning till misstänksamhet.
Men det kommer att ta ut musten från vänskapen.
Samtidigt som i det långa loppet kommer det inte att fungera och jag skulle inte bli
förvånad om du miste de båda.
...
Du måste välja bland dessa tre alternativ och ju fortare du gör det desto bättre.
Mannen lyssnade uppmärksamt och inte med en enda min avslöjade vad som pågick
i hans inre.
Han reste sig och med små ilsket uppsyn tog fram ett silver mynt och la det på bordet
som betalning för mötet med Um.
- Det viste jag redan innan och nu har du bekräftat mina farhågor.
Om jag bara viste vad jag vill?
Suckade han till och sedan vände han sig om och gick mot utgången.
:::::::::::::::::::::::::::::::::::
Om Um - 16
En dag kom en man till Um och berättade om sina bekymmer, besvikelser, känslor,
familj och arbete.
Han pratade och pratade och pratade.
Orden bara rann ur hans mun.
Och så plötsligt tystnade han tvärt.
…
Varför egentligen har du kommit till mig - frågade Um?
Mannen kvicknade till och tittade frågande på Um.
Vad sa du?
Varför egentligen har du kommit till mig - upprepade Um?
…
Jag vet inte.
Jag bara gick förbi och trängde mig fram i kön utanför din dörr - svarade mannen.
Men om du inte vet varför du är här varför då berättar du om ditt liv?
Jag vet inte varför jag berättade allt det här men nu när det väl är gjort då
känns det att jag tydligen behövde det.
Jag behövde någon att prata till utan att bli avbruten eller rädd för.
I min vardag har jag många människor som jag träffar och mycket gods, pengar
och mänskligt öde som mer eller mindre ligger i mina händer.
Allt det hanterar jag dagligen.
Jag får inte, vill inte och ska inte, svika, lura eller utnyttja någon.
Men i de dagliga bestyren försvinner jag själv.
Så för att inte förvandlas till intet var jag tvungen att komma hit - tror jag.
Det var en impuls och inget medvetet handlande.
...
Ursäkta att jag störde och gjorde dig förlägen eller osäker - det var inte meningen.
Han tog fram ett silver mynt la det på bordet, nickade med huvudet och gick ut.
Um satt på sin stol och bara tittade på mannen utan att släppa honom ur blicken
för en enda sekund.
När mannen gick ut och det blev tyst Um tog en djup lång suck och sa för sig själv.
Jag hoppas att jag aldrig blir så stressad som han.
:::::::::::::::::::::::::::::::::::
PS.
Idag skall jag lyssna på mig själv och skilja på mina egna och andras drömmar
Maria Helander
Om Um - 14
tillmötes.
- Goddag Nin sa han. (Om Um - 5)
Välkommen igen.
Kvinnan lyfte på huvudet och tittade på honom
- Goddag Um, kommer du ihåg mig?
- Jag glömmer inte någon av mina besökare, svarade Um.
Välkommen igen och var så god och sett Dig bekvämt.
Nin tog sin plats i stolen och utan brådska satte sig bekvämt till rätta.
Um satte sig mittemot och väntade.
- Kommer Du också ihåg hur vi slutade vårt förra möte, frågade Nin.
...
- Du blev rörd av att tänka på ditt allt lösare förhållande med din man och brist på
sammanhållning som var så viktigt för Er i början.
- Jag är full av beundran för ditt minne.
- Tack, svarade Um.
...
- Då betyder det att jag kan fortsätta där jag slutade förra gången.
Ingenting har ändrats i vår relation förutom det att vi gled ännu längre ifrån varandra.
Bara barnen och vår gemensamma leverne binder oss ihop.
Vi pratar inte längre om våra känslor, tankar, funderingar och planer.
Gråhet har smugit inpå oss och färgerna bleknar mer och mer för varje dag.
Tidigare försökte jag att hitta på några små överraskningar för oss.
Små supé på kvällarna när barna var redan i sängen.
Lite finare vardagskläder för att hålla fanan uppe.
Håret uppsatt så som han tyckte om.
Hans favorit nybakat bröd när han kom hem.
Nu saknar jag motivation, ork och viljan att anstränga mig.
Vi glider ifrån varandra och det känns att ingenting kan stoppa det.
Vad gör jag för fel?
Vad missuppfattar jag?
Varför duger jag inte nu längre?
Finns det någon annan kvinna som långsamt tar över min plats?
...
Bara frågor utan svar.
Hur skall jag gå vidare med livet?
Vad händer med våra barn?
Minstingen kräver fortfarande min uppmärksamhet och tillsyn.
Jag känner mig fångat i en fälla.
...
.....
Nin, ... jag vet inte vad Du väntar Dig av mig sa Um till slut.
Jag har ingen färdigt recept för Dina problem och jag tror inte att det finns
någon över huvudtaget som har det.
De få ord som jag kan ge Dig på vägen är att ...
... fortsätt gå Din väg precis som Du gör just nu.
Du måste vara sann mot dig själv.
Sat nam.
Er familjs värld kretsar kring Dig och den kommer att rasa om Du ger upp
av en eller annan anledning.
För barnens skull, för sanningens skull, för framtidens skull måste
Du hitta ork att gå vidare.
Det att Du och Din man har så lite gemensamt betyder inte att han inte håller av Dig.
Förmodligen är Du för honom den enda fasta punkten i hans tillvaro.
Den värld som han rör sig i är i ständigt förändring och varje minut måste han bevisa
sitt existens berättigande.
Bevisa för Dig, för sig själv, för sina kunder (som trots allt betalar för er leverne)
att han är kapabel och kompetent.
Av det som Du berättade förstår jag att din man är inte en ond människa men
för att dansa tango måste man vara två.
Någonstans där finns även hans berättelse som kompletterar Dina ord.
Han kanske känner någonting som liknar Din berättelse fast sätt med hans ögon
och känt med hans hjärta.
Han förmodligen vill lika gärna vila i Din famn som Du vill vila i hans armar.
Han säkert drömmer om att Du är hans retreat som han inte hittar ingången till.
...
Nin bara tittade på honom med sina stora ögon och andades in hans ord bevisligen
rörd av hans talan.
Ju längre han pratade desto större blev hennes upphetsning.
- Um, tack för dessa ord.
Tack för din tid och det att Du öppnade mina ögon.
Vi måste vara två för att det skall fungera.
Jag tänkte hela tiden på barnen och mig själv.
Han har inte haft så mycket plats i vårt liv och kanske det var orsaken till att han
flydde in i sin värld där utanför.
Hon reste sig tog ett silver mynt ur fickan la det på bordet och neg i smått.
Tack Um, en gång till tack för dina ord.
Hon vände sig och med små, skyndsamma steg gick mot utgången.
Um bara satt på sin stol och tittade på dörren som för en stund sedan
stängdes efter den vackra kvinnan.
Djup och tung suck hördes från Um och lite fånvarande bad han tjänare
att vänta en stund med nästa besökare.
::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
Om Um - 13
av hans visdom.
Oftast var det frågor om olycklig kärlek eller pengar.
Mannen som kom in genom dörren såg mycket genomsnittligt ut.
Vid första ögonkastet fick man intryck att det var ingenting speciellt med honom.
Först när han kom närmare kunde vi se att han var klädd i de dyraste tyger men
utan att det var iögonfallande.
Redan detta antydde att han var en förmögen person som inte ville synas
allt för mycket.
De som hade kunskap såg dessa detaljer som för vanliga människor var osynliga.
Inga smycken förutom ett örhänge med diamant.
Goddag Um - sa han efter att ha satt sig självmant i föteljen.
Goddag .... - svarade Um med en antydan att han kände inte till mannens namn.
Oh, förlåt sa mannen obehindrat, mitt namn är Miro och jag är en guldsmed.
Välkommen - svarade Um.
...
Egentligen har jag ingenting som akut trycker mig eller oroar.
Som guldsmed är jag en ganska förmögen person och har allt vad en man kan önska sig.
Saker, hus, tjänstefolk, pengar och även en del makt.
...
Det enda jag saknar i mitt liv är en familj.
Min enda fru dog för några år sedan i födsel våndor.
Barnet, en son, dog även han dagen efter.
Jag skattade högt min fru och tillsammans väntade vi vårt första barn med
otålighet och enorm förväntan.
Hennes död tog med sig all min livsglädje.
Tills idag finns jag till med vet ingenting som kan angagera mig fullt ut.
Som yrkesman tror jag att jag gör ett bra jobb för nöjda kunder kommer tillbaka.
Som människa har jag lyckats att inte ha några fiender bakom ryggen - tror jag.
Som man kan jag köpa vilken kvinna jag vill för natten eller en kortare period.
Som en själ er jag ensam och jag förmodar att därför är jag här.
...
Um bara lyssnade med vidöppna ögon.
...
Nätterna är värst.
Inte på grund av de sexuella aspekter men på grund av kylan i sängen och den
så påträngande ensamhetskänsla.
Svårt att säga men ibland även tårar rinner på kudden.
...
...
Här tystnade han, rörd av sina egna ord och de framkallade minnen.
Um själv satt tyst och orörlig tydligt rörd av mannens berättelse.
...
Jag beklagar din frus bortgång och barnets död sa Um till slut.
Vi bestämmer inte över våra liv.
När tiden är ute då slocknar vårt ljus oavsett vad vi själva och alla andra tycker om det.
De som finns kvar vid livet måste bara acceptera detta faktum och försöka leva vidare,
även om det gör ont att fortsätta ensamt.
Välkommen till terrassen vi sätter oss där och fortsätter vårt samtal där.
Um vinkade in en av sina betjänter och bad honom om en flaska vin och några små
tilltugg serverade ute.
De gick ut och satte sig bekvämt i de rotting föteljer som alltid stod där.
Var och en av de tog sitt vinglas och drack med små klunkar.
Efter en stund fortsatte Miro att berätta sin historia.
Fler och fler detaljer kom fram så att ibland även fick han torka tårar ut ögonen.
Um för det mesta bara lyssnade och släppte inte blicken från sin gäst.
Vinet tog slut och Miro såg tydligt avslappnad ut och på lättsammare humör
än när han kom in.
Han pratade nästan oavbrutet medan Um bara lyssnade.
När Miro till slut tystnade och bara tittade ut mot havet med frånvarande blick
kunde vi se hur hans axlar åkte ner och en inre ro spred sig i hans kropp.
Den spänningen som han bar med sig in bar som bortblåst.
...
Kom igen till mig om några dagar föreslog Um.
Att själv bära hela sitt öde tar på krafterna och med tiden blir vi nästan
orkeslösa att ta oss genom dagen.
Ibland måste man prata med någon som bara lyssnar.
De flesta svaren vet Du redan själv men denna last som samlades inom Dig
genom åren förlamar Ditt omdöme och framtidsvisioner.
Miro tittade på Um och med ett leende tackade för den tid som Um ägnade åt honom.
Han tog fram ett silver mynt och la det på bordet.
Det är för lite för att betala för den tid du gav mig men det är allt jag har på mig.
Tack för inbjudan, jag kommer men först måste jag smälta detta besök.
Det är så mycket som ändrades inom mig att jag måste få lite tid att lära mig
själv från början.
Det var så omtumlande att prata om sig själv.
Jag viste inte ens att jag kunde det.
Tack Um och på återseende.
De reste sig, skakade hand med varandra och Miro gick mot utgången
utan att vända sig om.
Hans steg verkade inte så självsäkra som tidigare.
Han kanske blev lite mer en människa.
::::::::::::::::::::::::::::::::::::
Om Um - 12
Frukost, kort meditation, påklädnad och Um var i gång.
Den första besökaren var en ung, gift kvinna som blev kär i en granne och viste inte
hur hon skall hantera sina känslor.
Nästa gäst var en gammal man som undrade om Um kunde hjälpa honom att dö.
Han var obotligt sjuk och hade mycket ont överallt.
Sedan kom en medelålders kvinna som redan från början verkade att vara mycket spänd.
Efter att ha satt sig till rätta i fåtöljen mitt emot Um väntade hon en stund med att börja prata.
Kanske sökte hon sitt inre ro för att få fram sin berättelse.
Um satt och väntade utan att försöka skynda på henne.
- Det blir en lång berättelse som startar när jag var i början av tonåren.
...
En natt kom min far till mitt rum och våldtog mig.
Mitt första steg in i vuxenvärlden började med blod, tårar, smärtan och en besvikelse som
aldrig vill ta slut.
Hela min värld rasade.
Den stora starka pappan blev min baneman - allting var fel.
Tankar om självmord ville inte släppa taget om mig.
...
Mamma viste ingenting om detta eller ville inte veta - det vet jag inte till idag.
Jag kunde inte prata med någon om händelsen och ensam fick jag bära min skuld.
...
När man är ung är trots allt livslusten större än styrkan i motgångarna.
Jag lärde mig att leva med denna smärta.
Så fort det bara var möjligt ville jag flytta hemifrån.
Så småningom träffade jag en man, vi gifte oss och inom kort föddes våra 2 barn.
...
Vi blev en ganska harmonisk familj även om den inre spänningen har aldrig
släppt tag om mig.
Kan hända att det var på grund av alla mina hämningar som min man blev mottaglig för
andra kvinnors charm.
Han träffade en annan och vi skildes åt.
Vi är fortfarande goda vänner och har kontakt ganska ofta.
Barnen stannade med mig och ensam fick jag ta hand om deras uppfostran.
Då och då hälsade vi på mormor, morfar och barna tyckte mycket om de.
Min mun var fortfarande som förseglat.
...
Så småningom träffade jag en annan man och jag gifte mig en gång till.
Det blev en mycket intensiv relation.
Mycket skratt, sex, musik och många vänner.
Barnen tyckte mycket om honom och i deras liv framstod han nog som en mans förebild.
Hans stora och bråkiga familj tog mig med öppna armar.
Han blev sjuk och det som händer med många sjuka hände även här.
Han började manipulera omgivningen och mig med sjukdomen som svepskäll.
Barnen märkte ingenting - mot de var han fortfarande glad och normal.
...
Tack vare hans omätliga sexbehov blev jag av med mina hämningar mot män.
Tiden har nog gjort sitt jobb också.
Vi skildes på min begäran.
Att vara manipulerad och utnyttjat hade jag fått nog av redan tidigare.
...
Barnen är ganska stora och nästan utflugna hemifrån.
En ny ensamhet och lust att börja livet på nytt är frestande.
Jag vill lägga allt det smärtsamma bakom mig och som en vuxen kvinna med inre ro
gå in i framtiden.
Den sista knuten som fortfarande är olöst är relation till min far som under tiden
har blivit gammal och börjat dricka mycket.
Av ren pliktkänsla vill jag ta hand om mina föräldrar men nu blir det jag som ställer villkor.
Vad skall jag göra med början på historien och mina barn?
Den frågan hittar jag ingen lösning för.
Här tystnade hon och några återhållna tårar gled nerför hennes kinder.
Jag glömde att presentera mig - genom tårar började hon igen - mitt namn är Sawa.
Um satt tyst och väntade i fall hon ville fortsätta sin historia.
Efter en lång stund började han att prata.
Det var en sorgligt historia du berättade.
Livet och människor har inte varit milda mot dig.
Att bära på en sådan upplevelse och försöka leva ett normalt liv var en riktig stor bragd.
Du har mycket insiktsfull analyserat din omgivning och dina känslor.
Barnen är det sista du skall lura och försöka hålla hemligheter ifrån.
Under resten av ditt liv kommer du att umgås med de och en öppen, ärlig relation är
förutsättningen för detta.
Som du själv sa om deras relation till mormor och morfar är den hjärtligt men sporadisk.
Att försöka behålla deras höga position har inget värde i sig.
Du är förebilden och dig kommer de att jämföras med.
...
Du borde nog berätta för de om din tragiska upplevelse.
De är nog tillräckligt mogna för att fatta egna beslut och välja vilka de vill räkna till sin
närmaste vän- eller familjekrets.
Det är först då som du blir färdig att gå in i framtiden.
...
Du behöver inte tycka synd om din far - han är inte värd detta.
Att vara en förälder är inte bara att göra ett barn det är framför allt att uppfostra det
och lära det mänskliga spelregler.
På din andra man såg du att så är fallet - han blev manlig föreblid för dina barn.
Slå dig fri från det sista oket som höll dig så länge och först då blir du färdig för framtiden.
Här tystnade Um och båda de tittade på varandra med lättnad och ömhet i blicken.
Efter en lång och tyst stund reste sig Sawa, rättade till sin klänning och ur någon ficka
tog hon ett silvermynt för att betala.
- Nej, du är inte skyldig mig någonting.
Det var en mycket intressant och lärorikt upplevelse att lyssna till din berättelse.
Göm myntet tillbaka i din ficka och ... kom tillbaka om någon tid när du har rätt ut
alla dina knutar.
-Tack Um - svarade Sawa- tack för din tid, din uppmärksamhet och de goda råd jag fick
av dig.
Jag kände likadant men var inte säker.
Nu vet jag var jag skall göra.
Jag kommer tillbaka och berättar hur det gick.
Hon vände om och gick mot dörren.
Stegen verkade vara lättare än i början eller var det bara inbillning.
Um satte sig och tillkallade en tjänare.
- Stäng dörren för ett par timmar, jag måste återhämta mig.
::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
Om Um - 11
Det kändes på alla hans rörelser att några tankar gav honom ingen ro.
Hela han verkade vara spänt och nervös.
Synd att jag inte kunde läsa hans hjärna.
Nästa dag började som vanligt med frukost på terrassen med havsutsikt.
Sparsamt med maten men rikligt med många olika frukt.
Sedan var dagen igång och tjänare låste upp dörren för att släppa in dagens
första besökare.
En man i övre medelålder kom in och nyfiket tittade runt.
Han ville nog fortast möjligt bilda sig en uppfattning om rummet, möbleringen och
spelreglerna som gällde där.
Um satt tyst och observerade honom.
Deras ögon möttes och Um visade på stolen framför honom.
- Varsågod och sitt.
Mannen kom fram med tunga steg.
Hela hans väsen andades någonting tungt.
Huvudet bar han högt och vaket tittade han framåt.
- Tack, svarade han medan han satte sig i fåtöljen.
En stunds tystnad tog vid och båda männen tittade intresserad på varandra.
- Jag hoppas att jag inte skall uppta din tid allt för länge - började mannen.
...
Mitt namn är Esmir.
Jag är ganska normal med vanliga mått mätt.
Vid 23 års ålder flyttade jag hitt från ett annat land och fortfarande stormtrivs här.
Året därpå upplevde jag en mycket intensiv och stormig relation med en mogen kvinna.
...
För min del slutade allting tragiskt och jag måste tacka Slumpen att jag finns kvar.
Jag ville inte längre ensam finnas till.
...
Efteråt följde många olika relationer, arbeten, resor o.s.v.
Jag hade en familj där mina barn föddes men efter 15 år av gemenskap skildes
våra vägar.
Vi är fortfarande goda vänner och barnen träffar jag ofta.
Min mor och mannen jag kallar min far lever fortfarande fast de är mycket gamla.
Mannen som uppfostrade mig är just nu som en liten växt vilken dör utan tillsyn.
Jag hade den enorma turen i livet att träffa en handfull underbara människor som
fungerade som milstolpar i mitt liv.
Enorma andar som med sin person visade mig vägen.
De lärde mig titta på världen och försöka förstå den.
...
Jag tror på här och nu och räknar inte med någon belöning eller straff på andra sidan.
Jag var där - det finns ingenting där - andra sidan.
...
Varför är jag här undrar du säkert?
...
...
Jag hittar inte längre någonting som skulle kunna driva mig.
Vet ingen anledning att fortsätta vidare.
All typ av beroende eller gemenskap skrämmer mig.
Grupptillhörighet, kärlek, skuld, tycka om någon eller någonting försätter mig
i en beroende ställning.
Då har jag inte längre kontroll över utgången av händelser.
...
All tilltro, hopp, passion och intensitet är borta.
Den försvann när jag var 24.
Sedan dess låter jag dagarna gå men vet inte varför.
...
Det finns de som håller av mig och det känns inte rätt att svika de.
Det är kanske det som håller mig i gång?
Här tystnade han och sjönk ihop som om en stor börda hade lagts på hans axlar.
Um satt orörlig och intensiv tittade på Esmir.
Efter ganska lång tid och med tydlig svårighet började han och prata.
Du berättade för mig din historia på ett sätt som visar att du själv har mycket
funderat över det liv som du har gått genom.
Själv vet du att det finns ingen enkelt svar eller råd för dig.
Återuppväcka från de döda - hittills finns ingen som har lyckats med detta.
...
Det har passerat många år sedan det hände och den rädsla som du kände då
måste ha avtagit.
De flesta detaljer om denna upplevelse har du säkert glömt bort för länge sedan.
Det som finns kvar är bild av detta som du själv utmejslade.
Åren som gick har säkert påverkat dig på många olika sätt och då unge Esmir
har nog inte mycket gemensamt med dig från idag.
...
Att vilja vara obunden är en dygd även om orsaken till detta var ganska tragisk.
Det ställer krav på dig och som jag ser på dig då mäktar du uppgiften.
Vakenhet och eget omdöme har nog följt dig genom åren.
Det var nog som att ensam sitta nykter på en fylle fest.
Det gör dig till en ensam man men en vägvisare, en fast punkt i tillvaro för andra.
...
Här möts våra vägar.
Plötsligt förstod jag varför Um var så spänd och pratade med så väl avvägda ord.
Han mötte en frände.
Männen tittade på varandra länge och med gnistrande intensitet.
Som på ett täcke reste de sig båda samtidigt och skakade hand.
Ett starkt, manligt underarms grepp som de höll länge utan ett ord och utan
att lyfta blicken från varandra.
Ett leende kom fram på bådas ansikte.
Tack Um - sa mannen
Tack Esmir - sa Um - nu är vi inte ensamma längre.
Kom till mig snart (naturligtvis inte som kund) och låt oss gemensamt titta på havet
over en middag.
En gång till tack Um, jag kommer.
Vet inte hur snart men jag kommer.
Esmir släppte Ums hand, nickade med huvudet, vände sig om och gick mot utgången.
Um satte sig tillbaka och orörligt, tittade länge mot havet och horisonten.
Kanske såg han där skuggor från sin förflutna?
Det tog en lång stund innan han märkte att en nästa besökare stod vid dörren.
Um återvände till verkligheten och med ett leende erbjöd besökaren att ta plats
i fåtöljen.
::::::::::::::::::::::::::::::::
Om Um - 10
Tur att han hade på sig sina arbetskläder för i de hade jag ett gömställe och tack
vare det kunde jag följa med. Um gick med raska steg genom gatorna som
långsamt började klättra upp.
Prinsens slott var belägen högt uppe på en av de tre kullarna som omgav staden.
Vid grinden stod vakter och släppte in bara dessa som de kände igen eller som
de hade blivit beordrade att låta de passera.
Um stannade vid en av soldaterna som såg ut som vaktens befälhavare för att
förklara att Prinsen väntade på honom. Soldaten gjorde honnör och svarade att
de vet om detta så - var så god och passera.
Vi gick in och möttes av en page som hälsade Um välkommen och bad att följa
efter honom. Tur att pojken visade vägen. Alla korridorer, trappor, rum och
borggårdar såg ut för mig som en labirynt.
Till slut kom vi fram och pagen knackade tre gånger på en jättelik dörr.
Porten öppnades och vi gick in.
Mitt i den stora salen som öppnades framför oss såg vi prinsen Pi-Nan sitta,
omgiven av tjänstefolket och några av hans rådgivare.
Um kom närmare och bugade för att hälsa sin härskare.
Han förblev framåtböjd tills Prinsen bad honom att resa sig och komma
närmare. Um stod framför Prinsen och med sin vanliga uppmärksamhet tittade
på honom. Han började arbeta direkt - läste Prinsens kroppsspråk, klädsmak
och ansiktsuttryck. Det gick en längre stund och till slut bjöd Prinsen Um att sätta
sig vid hans bord. Um tackade för inbjudan och långsamt tog plats mitt emot sin
värd. Jag fick en känsla av att Um inte var nöjd med den första intrycket.
Prinsen tog till orda, pressenterade sina rådgivare, frågade om hälsa och familjen.
Um svarade på frågorna men ställde inte några egna.
Rådgivarna blandades in i samtalet och försökte visa både Prinsen och hans gäst
hur kloka de var.
Ju längre tiden gick desto lättsammare blev stämningen.
Med stor vana styrde Prinsen hela sällskapet.
Så småningom blev det färre och färre av de allmänna samtalsämnen att prata
om och samtalet började rivas i bitar.
Prinsen tackade sina rådgivare för deras tid och skickade ut de.
När till slut blev de ensamma frågade han Um om han var trött eller önskade
sig något?
- Nej tack, jag är inte trött och allt jag kan önska mig står på bordet.
Tack för omtanke.
- Berätta för mig om Dig, begärde Prinsen.
Nu började även jag att lyssna uppmärksamt.
Jag visste ju inte så mycket om Um´s livshistoria.
- Jag heter Um, bor i norra utkanten av staden i ett hus vid havet.
55 gånger har jag firat Nytt År och hoppas på att fira några till.
Har ingen familj och lever bara med några tjänare och mina böcker.
Jag har rest mycket i världen och pratar åtta språk.
För att få tiden att gå och för att tjäna för mitt leverne hjälper jag människor
med några råd eller som det oftast är fungerar jag bara som ett ansikte
att prata till.
- Jag hör på din brytning att Du inte är härifrån.
Var ligger Dina hemtrakter, frågade Prinsen?
- Nej, jag är inte härifrån. Här har jag bott i 3 år och om ett eller två år flyttar
jag vidare. Vart, vet jag inte men jag flyttar.
Det har jag gjort så många gånger i mitt liv att det blev en vana.
- Men varifrån kommer Du? Envist frågade Prinsen.
En längre stunds tystnad tog vid innan Um svarade.
- Jag vet inte.
Det första minnet som jag har av min barndom är när jag var 12-13 år.
Precis vid målbrottet.
Då var jag i Samarkand.
Allting som hände innan dess har jag inga minnen av.
Så min ålder 55 år är vad jag tror att jag är.
Prinsen lyssnade uppmärksamt utan att avbryta.
- Vad är det som driver Dig att flytta?
Varför bosätter Du Dig inte på ett ställe och skaffar en familj som alla andra?
- Under hela mitt liv bodde jag ensam och en familj vet jag inte hur det känns
så jag saknar den inte.
När jag var ung följde jag med olika karavaner från stad till stad och från land
till land.
Ibland stannade jag en längre tid på något ställe men sedan var det dags att
följa vidare med en annan karavan.
Det verkade som att Prinsen tappade tråden. Det lugn och självklarhet med
vilken Um berättade om sitt liv fick honom av det högfärdiga mod.
Återigen tystnaden tog vid.
Båda de satt en längre stund försjunkna i sina tankar och till slut frågade Um.
- Ers Höghet, Ni ville träffa mig. Fanns det någon särskilt anledning till detta?
- Ja, det fanns och fortfarande finns men kan vi tala om detta vid vårt nästa möte?
Kan Du komma till mig om två dagar vid soluppgången för då är jag inte så
trött som just nu. Och vi kommer att ha mycket mera tid att prata med varandra.
- Det är en stor ära för mig att Ni vill träffa mig igen.
Naturligtvis kommer jag vid soluppgången.
- Tack Um. Pagen visar dig vägen ut sade Prinsen och klappade i händerna för
att kalla på tjänstefolket.
Vi bugade för Prinsen och började vår vandring genom hans palats till utgången.
::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
Om Um - 9
Ärade Um
Många olika åsikter hörde jag om Dig.
De flesta var mycket positiva så att jag beslöt mig att träffa Dig.
Som Du förstår då passar det sig inte att en prins kommer och ställer sig i kön
tillsammans med sina undersåtar och väntar på sin tur att bli mottagen av dig.
Du är välkommen till min palats om två dagar vid solnedgången
Till närstående möte
Prins Pi Nan
Budbäraren stod framåtböjd och väntade medan Um läste brev med vilket han kom.
Um läste igen brevet och till slut sade till kuriren.
- Säg till din herre att jag tackar honom för inbjudan och kommer till av honom utsatt möte.
Mannen böjde sig ännu djupare som tack för svaret.
Han retade upp sig och utan ett ord gick ut.
Um stod en längre stund orörlig och försjunken i sina tankar.
När han vände sig mot mig såg jag att oro syntes i hans ansikte.
Kanske hade han onda föraningar om det som komma skall.
Börjar man umgås med härskare då kan allting hända.
Nästa besökare som var en skicklig arkitekt tog han emot utan att på sitt vanliga
sätt med full koncentration lyssna till dennes berättelser.
Hans tankar var någon annanstans - kanske hos prinsen?
Nästa dag tog Um inte emot en enda besökare, fast han var hemma.
Rastlös flyttade han från sitt arbetsrum till terrassen sedan till biblioteket för att
snart gå ut till trädgård och lukta på blommorna.
Tydligen tankar om kommande besök gav honom ingen ro.
På besöksdagen kunde inte Um sitta stilla en enda sekund.
Han gick fram och tillbaka, satte sig i sin fotelj för att efter en kort stund resa sig och
gå fortsätta vandra runt hela huset.
Han tittade mot Solen och förmodligen försökte att skynda på den.
Till slut började Solen och dala.
Um tog på sig sina finaste kläder och gjorde sig färdig till att gå på besök.
Vid dörren vände han tillbaka och klädde om sig i de kläder som han hade på
sig när han tog emot besökare.
Sedan gick han i väg med raska steg.
::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
Om Um - 8
En dag när Um kom ner såg han mycket tärd ut.
Ögonen var mörka och utan lyster, håret okammad och allmänt såg han härjad ut.
På något sätt måste natten ha varit jobbig eller för kort.
Utan att säga ett enda ord gick han fram till ytterdörren och öppnade den.
Där utanför, trots den arla morgonen stod redan en liten skara människor och väntade
på honom.
Um tittade uppmärksamt på var och en av de.
Han hälsade på de och bjöd alla de in.
Tysta, förvånade och lite förlägna stod de kvar vid dörren.
Um vinkade in två av sina betjänter och bad de att hämta in stolar till alla besökare.
Snart satt alla de fem tillsammans med Um i en ring.
Det var tyst och ingen vågade börja prata som först.
Efter en lång tystnad en av kvinnorna i gruppen började prata i smått.
- Vad är det som händer? - undrade hon.
Det var ingen som svarade.
En äldre man tittade uppmärksamt på Um och sade.
- Vill Du att vi skall prata alla tillsammans för att Du skall tjäna mera pengar på oss?
Um bara skakade på huvudet men förblev tyst.
Åter igen tystnaden var det enda som hördes.
Efter ytterligare några långa stunder sade Um.
- Nej, jag vill inte åt Era pengar.
Jag vill inte åt någonting från Er.
Jag vill prata med fler på samma gång därför att tillsammans kan vi se många
andra lösningar på Era problem än om jag gör det ensam med var och en av Er.
Som jag ser det då bär ni på liknande smärta och ni kan ha stor nytta av varanda.
Sedan tystnade han igen men stämningen kändes inte alls lika tung som tidigare.
- Är det någon av Er som har känt varandra sedan tidigare? - frågade Um.
En kvinna och en man nickade med huvuden - Vi är gifta med varandra.
Resten var det människor som träffades i kön till Um.
Främlingar från olika delar av landet.
- Var vänliga och lyssna bara, sade Um till makarna.
Sedan, tittade han frågande på den äldre mannen som satt mitt emot honom.
- Jag vet inte hur jag skall börja, sade mannen tyst.
Det har blivit någonting annat än jag har föreställt mig.
Många andra får höra det som jag trodde att bara Du skulle få göra.
Men kanske det blir bara bättre av det?
Han tog ett djupt andetag och fortsatte sedan.
Mitt namn är Aro.
Jag har tappat kontakt med mina barn.
De bryr sig inte om mig eller om att hålla kontakten med mig.
Um flyttade blicken till en tjock kvinna som oavbrutet lekte med sitt grånande hår.
- Min ensamhet håller på att långsamt tar livet av mig.
Jag vet inte vad jag skall göra med den.
Ingen vill veta av mig eller umgås med mig.
Alla mina försök att få kontakt med andra slutar med tårar eller ingenting.
Och ... jag heter Kari.
Nästa besökare som var en ung, välklädd men inte vacker man sade.
- Jag skulle så gärna vilja ha några vänner eller nära bekanta men jag vågar inte att ta
kontakt med någon.
Att umgås med kvinnor vågar jag inte ens att tänka på.
Mina föräldrar gav mig namnet Urk.
Ett namn som jag inte tycker om.
Makarna förblev tysta och bara lyssnade uppmärksamt på de andra.
Um var tyst och Kari var den som först började prata.
Alla vi här har problem med ensamhet och kan inte hitta orsaken till detta
eller en lösning på problemet.
Allas blickar riktades mot henne och hon tystnade tvärt.
- Det var en mycket bra iakttagelse - sade Um - var vänlig och fortsätt Dina tankar.
Efter en kort stunds tystnad tog Kari vid och fortsatte att tänka högt.
Aro tog vid och utvecklade egna idéer om orsaken till deras ensamhetskänsla.
Urk förblev tyst ganska länge men till slut även han anslöt sig till samtalet.
Makarna allt oftare tittade frågande på Um om de fick blanda sig in i samtalet.
Men han bara skakade på huvudet.
Då och då blandade sig Um in i samtalet men mera för att styra upp den än för att
uttala sina synpunkter.
Diskussionen pågick länge och intensiv.
Så länge att Um bad en betjänt att hämta vatten och frukt åt alla.
När till slut samtalets deltagare började tystna en efter en kunde man se en sorts
upprymdhet i allas ögon.
Den uppjagade blicken försvann och en antydan till tillfredställelse tog dess plats.
Aro tittade rakt fram utan att se de andra och det var tydligt att han befann sig
någon annanstans. Lätt leende satt som klistrat i hans ansikte.
Kari satt bara och försökte hålla sig vaken. All spänning som hon bar inom sig var
borta och tröttheten kom fram.
Urk slappnade av och såg nöjd ut med livet. I hans ögon visade sig små gnistor som
gjorde att det inte så vackra ansikte kunde uppfattas som intensiv och intressant.
- Vad Ni än hade för anledning att komma till mig var så vänliga och kom imorgon sade
Um till det äkta paret som under hela samtalet var tysta och bara lyssnade till de andra.
- Vi kommer svarade de skyndsamt.
- Aro, Kari och Urk kom tillbaka till mig om 4 dagrar. Alla tillsammans eller var och
en för sig, det får ni avgöra själva. Det kommer inte att kosta Er någonting för jag vill
bara se till att det som påbörjades idag inte rinner ut i sanden.
Sedan sade de adjö och gick ut.
Um satt en stund orörlig i sin stol.
Han suckade till med tydlig lättnad, reste sig och gick ut på terrassen
för att titta på havet som alltid hade en lugnande verkan på honom.
Hans ögon fick sitt vanliga intensiva djup och rörelser blev spenstiga
men lugna och balanserade.
:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
Om Um - 7
Det var mycket ansträngande att lyssna till olika bekymmer som ödet (eller de själva)
har utsatt de för.
Varje dag mot kvällen började Um visa trötthetstäcken.
Denne man såg helt normalt ut.
Rena, fina kläder av de finaste tyger.
Spenstiga och snabba rörelser.
Uppmärksam blick som svepte runt hela rummet.
Rakryggat gick han fram till Um och utan att säga ett ord tog han plats i stolen.
Så fort han satte sig till rätta började han att prata.
Um bara tittade på honom och försökte läsa hans kroppsspråk för att bilda sig
en uppfattning om sin gäst.
- God kväll.
Jag heter Tim och är en köpman.
Egentligen har jag inga stora bekymmer som man kan ta i.
Handel går bra, hälsan fungerar utmärkt, familjen mår bra och
framtiden ser ganska ljust ut.
Allt som jag har byggde jag upp med mina egna händer.
Jag började som en springpojke hos en köpman och med tiden har jag blivit
en ganska förmögen man.
Som jag sa tidigare - jag har inga bekymmer.
- Varför är du här då - frågade Um.
- Ängslan.
Min rädsla att en dag kan jag förlora allting driver mig till vansinne.
Jag kan inte sova på nätterna.
Jag ligger där i min sängkammare med frun sovande bredvid och försöker
förutse vad som kan gå fel.
Jag vill ha kontroll över allting för att inte bli överrumplad.
Känslan av att hela min välfärd är bara till lån lämnar mig inte i fred.
En dag måste jag återlämna allting tillbaka och betala för den sköna tid jag har nu.
Alla dessa tankar gör att jag håller på att bli galen.
Här tystnade han och med frågande blick tittade på Um som uppmärksamt lyssnade
till denna snabba monolog.
- Intressant, mycket intressant - sade Um.
Du är rädd för ditt eget verk som du så målmedvetet skapade.
Om jag förstår Dig rätt då driver Du allting själv och har inga nära människor som skulle
kunna avlasta Dig.
Mannen nickade med huvudet men förblev tyst.
- Du vill göra allting med hjälp av arbete och pengar som Du samlar för den ovisa framtiden.
...
Hitta någon som kan stå Dig bi.
En person som kan vara Din ställföreträdare och ger Dig tid att slappna av och njuta av
Dina framgångar.
Den ständiga kontrollen över alla detaljer tröttar ut Dig.
Kvalitén av Ditt arbete blir sämre och sämre.
...
Ta gärna en kvinna, de är mycket mer lojala än men.
Berätta för henne hur Du vill driva Din verksamhet och långsam lät henne ta över delar av
de uppdrag som Du bedömer är lämpliga.
Visa henne Din vision och få henne att tro på den så som Du själv gör.
De kanske blir gjorda annorlunda än om Du hade gjort de själv men det kan istället vara
en fördel med mera variation.
Den tid som Du får fritt, försök att utnyttja för att vila och vara med Din familj.
En utvilad make och far är säkert det som Din familj längtar efter.
Hål handen på pulsen men omge Dig med betrodda människor som gör jobbet åt Dig.
Tim lyssnade orörlig.
- Jag har försökt med detta tidigare men jag bara blev lurad och utnyttjat.
- Alla de Du provade var säkert män. Tim nickade.
Prova en mogen kvinna som vet vad livet går ut på och säkert finner Du henne
ovärderlig som Din ställföreträdare.
En sak måste Du komma ihåg.
Umgås inte med henne så som män och kvinnor gör.
Håll Dina privata och yrkesmässiga relationer isär.
Visa henne sin uppskattning på annat sätt och var den som bestämmer.
- När jag tänker närmare då har jag aldrig blivit sviken av en kvinna.
Du har säkert rätt, jag skall försöka att följa ditt råd.
Hur skall jag övertyga min fru att denna kvinna bara är en anställd?
Men det är ett annat problem och den får jag lov att klara av själv.
Tack Um för ditt råd.
Mannen tog fram två silvermynt och la de på bordet.
Räcker det - frågade han.
- Två till, tack.
Om allting går som jag tror att det skall gå får Du komma tillbaka och
berätta det för mig - då får Du två mynt tillbaka.
- Um, Du är en bra handelsman - sa mannen skrattande och la två silvermynt till.
Han sade adjö och med leende på läpparna gick ut.
Jag kunde inte läsa Um´s tankar men säkert tänkte han så här.
- Pengar är det språket han begriper men det där med livet, det är nog svårare.
- Vi får se vad som händer i fortsättningen.
- Jag hoppas att jag blir två mynt fattigare.
:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
Om Um - 6
Men denna dag höll på att bli en stor katastrof.
Allting verkade att bli galnare och galnare ju längre dagen framskred.
En illaluktande gamling kom bara för att prata av sig.
En tiggare kom för att be om allmosor.
En ung man kom för att be om råd att öka sin manlighet.
En gumma kom för att beklaga sig över sina barn och medan hon pratade då och då
släppte hon gaser.
En säljare kom för att erbjuda nya tyger från Samarkand.
Um´s irritation växte med varje ny besökare.
Det syntes att han oavbrutet försökte att behärska sig.
Någon gång mitt på dagen gick Um ut till den väntande utanför skaran människor
och sade att det räcker för idag.
Alla är välkomna tillbaka en annan gång.
Det blev tyst och långsamt började alla att skingras hem eller till sina andra sysslor.
Um kom tillbaka, satte sig i stolen på terrassen med ansiktet mot havet.
En betjänt kom och frågade om någonting önskades.
- En karaff vin och lite frukt, tack.
Vad har hänt?
Vad kom alla dessa konstiga människor ifrån?
Deras problem är inga problem alls.
Är det någonting av det jag gör som är fel?
Erbjuder jag mina råd för billig och därför även lycksökare söker sig till mig?
....... ?
....... ?
Sådana och liknande frågor restes i hans huvud.
Um själv behövde en Um för att kunna gå vidare.
Den oavbrutna strömmen av människor som dagligen kom till honom och berättade
om sina bekymmer dränerade honom på hans egna krafter.
Och även om han försökte att hålla andras bekymmer på avstånd då berörde de honom
enda in i på djupet.
Um var i akut behov av ett själreningsbad.
Mental hygien var just nu av den högsta vikten.
Men hur?
Inte här och inte bland människor - det viste han säkert.
Inte i vinet, konst eller kvinnor.
Lite fysiskt ansträngning och annan omgivning det måste vara recepten för att komma
i form igen - det har fungerat tidigare.
Han ringde efter betjänten och bad honom att packa en kappsäck för en veckas resa.
Sedan gick han till sina rum, klädde om sig i sina vandringskläder, slängde väskan över
axeln, gav några direktiv till tjänstefolket och gav sig i väg.
Jag försökte smyga in i hans kappsäck men misslyckades, Um gick utan mig.
Vad han gjorde under de tio dagar som han var borta vet ingen förutom honom själv.
En sen natt kom Um tillbaka.
Ryggen var rakt och huvudet bar han högt
Trött, smutsig, luktande svett och hungrig var han.
Efter att ha badat, tagit på sig sina fina hem kläder satte han sig till ett rikt dukat bord.
Jag kunde se att hans ögon fick en ny lyster.
På hans läppar satt som klistrat ett smalt leende.
Han åt långsamt, mycket och länge.
Drack vin med välbehag och bad om mera.
Det syntes att han njöt av varje tugga.
En stämning av ro och harmoni fanns kring honom.
Um var tillbaka.
Synd bara att jag inte fick vara med på hans vandring.
Kanske en annan gång.
:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
Om Um - 5
långsamt gå mot Um.
Hela hennes skepnad andades trötthet och osäkerhet.
När hon kom fram lyfte hon huvudet och vi såg ett ansikte med resterna av skönhet som
en gång i tiden måste ha varit bländande.
Um bjöd henne att sätta sig och uppmärksamt tittade han på medan hon med värdighet tog
plats i den anvisade stolen och lade sin klänning till rätta.
Känslan av att någonting var fel hängde i luften.
Det blev tyst, precis som det brukade bli när besökare samlade mod för att börja
sin berättelse.
Jag heter Nin och kommer från en välbärgad familj - började kvinnan.
Jag skall betala dig väl för dina tankar så du behöver inte oroa dig för det.
Det var ingen bra början - hon måste må mycket dåligt.
Åter igen blev det tyst för en kort stund.
När jag var ung var jag vacker och min pappas favorit barn.
Mina syskon såg upp till mig för jag var äldst.
Hela min barndom var en enda lång lek.
När jag förvandlades från tonåring till en ung kvinna trodde jag att världen var min
och jag fick göra allt vad jag ville.
Jag träffade en man som jag blev förälskad i och inom kort blev jag gravid.
Det kändes rätt och vår kärlek blev bara större av detta.
Tillsammans hittade vi en bostad i en annan stad och till mina föräldrars förtvivlan flyttade
jag hemifrån för att börja mitt eget liv.
Min man arbetade mycket så vi levde ganska väl.
När han kom hem på kvällarna var jag överlycklig.
Min mage växte för varje dag och till slut födde jag en dotter.
Så fortsatte vi i några år och det blev tre barn till.
Jag hade fullt upp med alla våra barn och hemmet medan min man arbetade mer och mer.
Det kostar mycket att ha en stor familj.
Hon tog en kort paus för att hämta andan.
Åren gick och barnen växte.
Min man bytte arbete några gånger.
Jag var ständigt upptagen med våra barn och huset.
Vänner hade vi inte många därför att vi flyttade till en annan stad och hann aldrig knyta
band med många människor.
Så småningom fick jag en känsla att min man och jag hade allt mindre och mindre
att prata om.
Den värld där han fanns på dagarna var ganska främmande för mig.
Min värld, hemma hos oss var fjärran för honom.
Någonting vara fel men jag kunde inte komma på vad det var.
Nu blev det lång tystnad och vi kunde se att tårarna långsamt började samlas i hennes ögon.
Jag kan inte prata längre - sa hon med lätt darrande röst.
Men jag kommer tillbaka.
Hon tog fram ett guld mynt från någon av sin dolda fickor, la det på bordet och utan att
säga något mer gick hon ut.
Um reste sig, gick till fönster och med tittade med frånvarande blick länge mot det ställe
lång borta där havet möter himlen.
Fortsättning kommer - om Nin kommer tillbaka.
::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
Om Um - 4
Det var alltid mycket folk som väntade i kön för att komma till Um och få svar på sina
frågor, unga och gamla män och kvinnor. Alla de bar på något problem.
När man tittade på denna skara som dag efter dag samlades här utanför då
föddes det en fråga.
- Finns det några människor som inte har några problem?
Denna gång var det en kvinna i övre medelåldern som kom in.
Hon verkade blyg och det syntes att hon helst skulle vilja vara någon annanstans
men enda fanns hon här.
Det betydde att hon nödvändigt ville ha svar på sin fråga.
Hon skulle lyckas övervinna alla sina hämningar - bara hon fick svar.
Som vanligt hälsade Um på besökaren och bjöd henne att sätta sig mitt emot honom.
När de väl satt där mittemot varandra då blev det tyst under en längre tid.
Vem skall börja?
Um bara satt där och tittade på henne utan att säga ett ord.
Till slut började hon att prata.
- Jag vet inte hur jag skall börja och om jag överhuvudtaget skall vara här.
Jag är kär.
Jag blev förälskad i en man som är mycket yngre än jag.
Jag skulle kunna vara hans mor.
Um bara lyssnade.
- Han passerade genom vår by för några månader sedan och jag fick tillfälle att prata
med honom.
Från första stunden viste jag att det är han som är mannen i mitt liv - han och ingen annan.
I hans ögon kunde jag se att även han blev mycket berörd av vårt möte.
På samma sätt som unga grabbar när de försöker göra till sig blev han förvirrad,
kunde inte prata på ett normalt sätt.
Hans röst blev ostadig och svetten kom på hans panna.
Båda vi blev starkt berörda av varandra.
Det fanns folk runt omkring oss och vi kunde inte prata ostörda så samtalet fick
handla om vardagliga och banala ting.
Luften mellan oss den darrade.
Sedan dess har han passerat genom vår by tillsammans med några andra män och
fast våra ögon möttes då kunde vi inte prata med varandra
Um fortfarande bara lyssnade.
- Jag går och fantiserar om honom. På nätterna längtar min kropp efter honom.
Blicken söker ständigt efter honom i folkvimlet.
Jag har svårt att fungera normalt med mina barn och min man.
Mina dagliga sysslor hemma gör jag av gammal vana men mitt huvud är någon annanstans.
Det finns ingen som jag kan prata med om detta som jag känner inuti.
All denna glöd håller långsamt på att bränna sönder mig.
Jag håller på att gå under.
Jag skriver brev till honom som jag inte kan skicka.
I de försöker jag beskriva hur stor denna känsla är som jag bär inom mig.
Jag är ju vuxen och vet att detta är dödsdömt men jag kan inte låta bli.
Här tystnade hon och det blev tyst under en längre stund.
När Um var säker att hon inte skulle fortsätta tog han till orda.
- Det är mycket Du bär inom Dig.
Det är tungt för Dig att inte kunna dela dina känslor med någon och det är ännu
tyngre att inte få den Du älskar.
Det är mycket modigt av Dig att komma hit och berätta detta för mig.
Om jag förstår det rätt då hela din värld just nu kretsar kring honom.
Jag skulle vilja gratulera dig över lyckan att träffa någon som föddes i dina
drömmar för länge sedan.
Ödet gav dig ynnesten att möta din dröm.
Vårda den ömt, smutsa inte ner den och njut.
Titta på den som på en vacker tavla och var tacksam att du hade sådan tur i livet.
De flesta människor får aldrig uppleva någonting liknande.
De går den stora, breda vägen och gör så som deras förfäder gjorde - de lever.
Men vad är livet utan kärlek?
Vad är människa utan denna glöd som äter henna inifrån?
Om Gudarna vill då träffas ni igen eller inte.
Jag vet inte vilket är bättre - men det kanske är inte är det som är det viktigaste.
Det som Du får uppleva just nu är det bästa som kunde hända Dig.
Försök att fungera som vanligt och om ödet vill Er väl då har historien bara börjat.
Kvinnan lyssnade till hans ord och ett lyckligt leende lyste upp hennes ansikte.
Förmodligen viste hon inte vad som väntade henne när hon bestämde sig för att kom hit
men tydligen var det inte detta.
Att få beröm och erkännande för sin mod och passion.
Att kunna berätta om sin passionerade kärlek och inte bli utskrattad.
Hon tog fram några mynt och ville betala för de goda orden.
- Nej jag vill inte ha några pengar av Dig - sa Um.
Jag känner själv att det var tur för mig att träffa en människa som Ödet gillar.
Det får bli min belöning.
Kvinnan reste sig neg lite och gick mot dörren.
_________________________________________________________________
Om Um - 3
När denne manen kom till Um verkade allting bli i uppror.
Han var ovårdad, illaluktande, nervös och pratade oavbrutet.
Från den stunden han gick in genom dörren tills lämnade rummet gick det inte att få
tyst på honom.
- Um, Store Um, Gode Um Du är min sista räddning.
Jag har försökt med allt som jag bara har kunnat.
Jag lyssnade till många olika råd från många olika vänner och bekanta - ingenting hjälpte.
Mina krafter håller på och ta slut.
Jag håller på och bli galen.
Jag vet inte längre vad jag skall ta mig till slängde mannen ur sig och tårarna började rinna
nerför hans kind. Han var desperat och helt slut.
Under den korta stunden av tystnad som uppstod sa Um
- Berätta, vad är det fråga om. Försök att lugna ner Dig och berätta.
- Jag heter Kamal och bor i utkanten av nästa by om Du går mot den uppstigande Solen.
Jag har ett litet gammalt hus, några rabatter åker, en fru, åtta barn 2 hundar,
några höns och 2 katter.
Allt detta är mitt och jag borde vara nöjd med det jag har.
Många har inte ens detta.
Jag jobbar oavbrutet, jag sliter från Sol uppgången till sent på natten.
När jag till slut kommer hem då finns det inte ens plats för mig.
Alla sover, golvet är helt täckt med madrasser med min familj på.
På sistone har även min svärmor flyttat in till oss.
Det går inte att komma in i huset.
Vid dörren som knappast går att öppna ligger min fru.
Det var den sista platsen som fanns kvar när hon har lagt alla.
Jag får sova ute med hundarna och värma mig av deras mjuka päls.
När manen slängde ur sig alla dessa ord blev han lugnare.
Tröttheten kom fram och han var färdig at somna mellan två andetag.
Um lyssnade utan att avbryta.
Han försökte att förstå mannens situation och hans förtvivlan.
- Om jag förstår det rätt då har Du inga pengar över?.
Han stack handen bakom skjortan och tog fram en liten pung med små mynt.
Öppnade den, tog fram 4 mynt och sträckte de till mannen.
- Ta det och för dessa mynt skall Du köpa en get.
Mannen tog emot mynten och med förskräckta ögon och darrande röst upprepade
- En get !?
 |
- Ja, en get och den skall bo med Er så som en medlem i familjen.
Mannen blev förtvivlad. Försökte säga någonting men fick inte fram ett enda ord.
Bara genom att läsa på hans läppar kunde man förstå att han upprepade - en get, en get ... .
Det gick ca 2 veckor.
Um satt och pratade med en av sina många besökare när samma man kom
inrusande och skrek.
- Um nu går det inte längre. Jag gjorde som Du sa till mig och köpte geten.
Det helvetes odjuret bara ställer till med problem.
Den biter barnen, den stångas med de och även hundarna undviker den.
Hemma tar den mera plats än alla vi andra tillsammans.
Nu är det en riktig katastrof hemma.
Alla är förtvivlade och rädda att komma hem för de vet inte vad besten hittar på
den här gången.
Det måste ha varit fel råd Du gav mig eller hörde jag kanske fel?
Um bad sin första besökare om ursäkt och sa till manen.
- Sälj geten och glöm inte att ge mig tillbaka mina mynt.
- Skall jag sälja geten?
- Ja, du skall sälja den och ge mig tillbaka mina mynt.
Det gick 2 dagar.
Samma man kom in efter att ha väntat i kön utanför.
Han var glad och leende. Han gick raka vägen till Um och sträckte fram 4 stycken mynt
på handflatan.
- Här får Du dina mynt tillbaka och tack för lånet.
Skrattande skakade han Ums hand och tacksamheten han ville uttrycka
hade inga gränser.
- Tack Um för dina goda råd. Jag sålde geten precis som du sa till mig att göra.
Nu stortrivs vi alla i huset.
Vi har plötsligt fått hur mycket plats som helst.
Efter städningen av all elände som odjuret ställde till med fick vi mycket mera plats
än vi någonsin hade.
Till och med min fru och jag kan sova tillsammans.
En gång till tack för Dina råd och din visdom som gjorde att Du förstod hur förskräckligt
jag hade det innan.
Han bockade djupt som avsked och små trallande gick han sin väg.
Um små log och tittade fundersamt efter den utgående manen.
________________________________________________________________________
Om Um - 2
Förmodligen ville han precis som de flesta andra ha goda råd. Sedan ryktet om Ums
visdom har spridits runt i trakterna började människor att komma till honom med sina
bekymmer, tvivel och frågor. Ju längre tiden gick desto större var hans rykte.
De som blev behjälpta av hans visdom kunde vittna om hans kunskap och storhet.
De som kom bara för att testa honom eller göra sig märkvärdiga blev ännu mera
förtjusta i hans personlighet än de var innan besöket.
Um lyssnade lika uppmärksamt till alla. Med sina milda ögon och förstående blick
uppmuntrade han besökaren att fortsätta tills allting blev sagt och lättnaden kom till
de båda. Besökaren för att han fick framföra sin sak och Um att det svåraste var över.
En besökare såg lite annorlunda ut än de flesta andra. Han var i övre medelåldern, kraftigt
byggd med öppen blick i hans blåa ögon. Han verkade säker, hade vaggande gång.
Hans ansikte var rofyllt. Utanpå syntes inte att mannen bar på något problem eller stod vid
vägskälet och inte visste vilken av stigarna han skulle välja.
När han kom fram böjde han på huvudet i en ljudlös hälsning. Um besvarade på samma sätt
och en kort stund tittade de tyst på varandra.
- Välkommen, sa Um. Sätt Dig.
- Tack svarade besökaren och satte sig mittemot honom.
De satt på var sin munkstol och kunde se hela varandra. Inga bord, skydd, staket eller
någonting annat fanns som skulle skyla de. Tystnaden fortsatte tills Um frågade besökaren om
anledningen till hans visit hos honom.
- Ingenting särskilt, egentligen. Jag har inga stora problem som tynger mig, jag lider
ingen materiel nöd eller är sjuk eller olyckligt kär. Ingenting som jag skulle kunna ta på.
- Om Du är en korp för ett ögonblick. Korpar är mycket kloka fåglar och lever länge.
Du flyger högt och tittar ner på honom som är Du själv, vad ser Du då?
Besökaren funderade en stund och svarade till slut.
- Då ser jag en människa som jag har sett under många år.
Hon har vandrat genom länder och skådat mycket som inte varit förunnat andra.
Träffat många olika fränder - kvinnor och män.
Det inte många fiender som korsade hennes väg men de fanns där.
Av något ödes nyck eller av hans egen dumhet stötte hon ofta på behövande människor.
Inte döende eller i nöd men de som inte var nöjda med sin tillvaro och trodde sig vilja
något bättre, annorlunda.
Hon, denna människa försökte hjälpa dessa och när de behövande väl var på väg då vände de
honom ryggen och det som var kvar för henne var bara att vandra vidare.
För varje sådan upplevelse kröktes hennes rygg mer och mer.
Um lyssnade med allt större intresse. I besökarens ord och hans frånvarande blick fanns
något gåtfullt kanske även skrämmande. När besökaren till slut tystnade satt de båda
orörliga och bara tittade på varandra.
Till slut började Um tala med en svårighet och det var tydligt att han noggrant försökte
välja sina ord.
- Jag kan inte hjälpa Dig.
Jag kan bara känna medlidande med Dig och försäkra Dig om det att jag var med
och flög med Dig.
Den bild Du beskrev är så väl känd för mig.
Efter alla dessa upplevelser är det svårt att få fram entusiasm, engagemang och se
världen i rosa färger.
Inte arbete, inte världs frågor, inte kärlek eller människor.
Ingenting känns vara viktigt nog.
Livet går vidare av bara farten eller går det av gammal vana det vet Du bäst själv.
Tröttheten eller erfarenheten eller en lång rad av besvikelser tar död på den gnista som
tidigare kunde sätta världen i brand.
Insikterna Du har kommit fram till gör saken bara värre.
Att med glädje titta framåt som jag förstår känns som en övermäktig uppgift.
Det mesta är bakom Dig och det som finns kvar framför är kanske tilldragande men
hur Du får fram entusiasm och glädje för framtiden - vet jag inte.
De satt tyst en liten stund och till slut reste sig besökaren och började gå mot dörren.
- Vad heter Du - frågade Um.
När han var vid dörren vände han sig om och böjde huvudet som avsked.
- Han är mitt namn.
När Um blev ensam i sitt rum kände han hur han blev tung i kroppen och hur hans axlar
sjönk ner och hans rygg kröktes av någon anledning
__________________________________________________________
Om Um - 1
Nu har jag bestämt mig att skriva om den vise manen Um.
Ingen vet vem han är.
Ingen vet hur gammal han är.
Ingen vet varför han kom till vår by.
Men alla vet att han är klok.
Att han ger goda råd till alla och att de hjälper att lösa deras problem.
Att han är glad åt all betalning för sin visdom som han delar med andra.
Ett järnmynt räcker som betalning.
De som inte har den kan betala med en höna eller bara några ägg.
De rikare betalar med silver för att visa in status.
De allra rikaste vill inte betala någonting för de anser sig ha rätt att kräva hans
tjänster gratis.
Hur vet jag allt detta?
Enkelt - jag är en råtta som tittar i smyg genom ett hål i tapeten och memorerar allting.
Innan jag blir riktigt gammal och börjar glömma saker och ting vill jag skriva ner det jag
fick förmånen att bevittna.
Sådana människor som Um föds kanske 2-3 på ett årtusende.
Hans kunskap får inte gå förlorad.
Jag valde detta upplägg med Kahalil Gibrans - Profeten och Prof. Adam Skrzynecki
som (han vid sidan av sina sociologiska avhandlingar skrev små korta sagor) förebilder.
Lyssna nu till några av Um´s råd.
___________________________________________________________________
