1977 - 98
att vakna och komma in.
De som fanns där sedan 2-3 dagar tidigare var som stammisar de morsade
på mig medan jag låtsades känna igen de och familjärt hälsade tillbaka.
Alla känner apan ... .
Tidigt på eftermiddagen började anlända nya gäster.
De som precis kom till Stockholm och av mer eller mindre en slump hamnade på
campingen precis som jag själv gjorde för 2 år tidigare.
Tyskar som hade allting uppbokat, preparerat och körde efter tidtabellen.
Australiensare som med Con Tiki resebyrå från England gav sig på sitt livs resa
Europa Runt.
Studenter, idioter och knarkare alla de träffades i min servering.
I ett hörn i kafeterian hade vi en Jukebox med ständigt förnyade singel skivor.
Toppen tills .... Baccara kom med sin topp hit - Yes Sir I can boogi.
Varenda fan i fiket spelade denna låt.
OK 10 gånger.
ok 100 gånger.
men 1000 gånger per dag fick mig att bli tokig.
Inte nog att hamburgare som jag fick steka dagarna i enda och pommes frites med
ketchup som alla fattiglappar ville ha blev min hat mat då blev det även
boxen ett hat objekt.
För att inte tala om Baccara.
Kolla själva, hur kan man tycka om någonting så dåligt.
Som tur var i augusti stack jag på mitt livs första Europa runt resa i min VW-1200-52.
Bilen var äldre än jag.
Vi började i Telemarksfjällen i Norge - Rjukan.
När vi kom tillbaka till civilisationen såg vi löpsedlar på gatorna - The King is Dead.
Oj då, har den norske kungen dött medan vi var uppe i fjällen?
Nej, han var fortfarande vid liv men Elvis Preslay had passed away.
:::::::::::::::::::::::::.
1977 - 99
Hela sommar 1977 drev jag kafeterian på Sätra Camping.
Först mellan 3:30 och 6:30 delade jag ut tidningar i Hägersten.
Snabb förflyttning och vid 7:00 öppnade jag fiket på campingen.
De första som tidigt ville ge sig iväg med sina husvagnar ville ha en kopp kaffe
eller en macka.
När de har gått var det fransmännen som kröp fram ur sina tält och kom för att äta frukost.
När de var färdiga var det 15min stängning för att sanera hela kafeterian.
Bordsskick hade de ingen aning om - grisar uppförde sig bättre.
Efteråt öppnade jag på nytt och väntade på zigenare.
De bodde i sina jättelika husvagnar och var kungar på hela campingen.
De kom män, barn och kvinnor och satte sig i bordsmittraden - den var längst.
Männen gick fram till disken och tog brickor med smörgåsar som jag gjorde tidigare,
brickor med bullar, vienerbröd, kannor med kaffe, travar med koppar och muggar
och mängder med läsk.
Jag bara stod och tittade på.
Det fans ingen chans att räkna bullarna, mackor eller hur mången läsk som de har tagit.
Bara titta på.
När alla de var mätta och färdiga för att gå då kom det alltid någon av fäderna och frågade
hur mycket han skulle betala - för alla.
Det var bar och höfta till - med jätte råga.
Han betalade utan att blinka och sedan gick de alihoppa.
Stänga igen, sanera och öppna på nytt.
Vid den tidpunkten d.v.s. ca 10:30 var jag helt slut men dagen har precis börjat.
...
Så höll jag på en hel sommar 1977 det var då som Elvis Presley dog i augusti.
Är man 24 då är man odödlig.
Krafter och ork de bara finns där - det vet jag av egen erfarenhet.
Mot slutet av augusti när besökare glesnade på campingen och tempot var mera mänskligt
hade jag samlat på mig en jätte hög med pengar.
Under hela den tiden hann jag inte göra av med de för att jag bara jobbade.
Med fickorna fulla med pengar åkte jag till Åhléns i stan och köpte alla LP-skivor av ELO -
Electric Light Orchestra.
De har jag till idag.
Jag var tokig i deras musik.
Telephone Line och Twilight var mina favoriter.
En remasterd version av deras koncert på Wembley Stadion från 1977.
I just love it, even today.
:::::::::::::::::::::::::::::::::::
Slow motion
Lördag förmiddag.
En vanlig arbets-/semester dag.
Läsa tidningar på skärmen,
Dricka kaffe.
Göra sammanställningar för kommande 8 veckors period.
Skicka e-mail till mitt företag utomlands.
Kolla Facebook.
Gosa med Molly - en luddig grannhund.
Titta genom dörren på den stilla sommarregn.
Räkna balansen i intäkter och utgifter.
Köpa flygbiljetter åt personalen.
Sitta i stolen och bara tänka genom om jag har missat någonting.
....
...
..
.
En vanlig arbetsdag som är min semester.
Allting går i slow motion och framför allt telefonen den tiger.
Istället för 40-70 samtal om dagen är det 2-5.
Vilken lyx.
Inom psykologi pratar man om att - utebliven straff fungerar som belöning.
Så känner jag mig idag.
3 dagar kvar sedan börjar vi från början.
Varje minut är värd diamanter.
Skydda mig själv från stress, brådska, frågor, telefoner, problem och frågor.
Ett måste för att överleva.
Om bara mina närmaste fattade det.
En mans show tar på krafterna.
Blodtrycket kretsar strax under 200 och huvudverken är konstant.
Jag måste vårda mig själv oavsett vad andra tycker.
Kolla vy genom min dörr från i förgår.
Det finns inte många kontor i världen som kan matcha detta.
:::::::::::::::::::::::::::::::
Gymnastik?
Intervju med dr. Paulo Ubiratan från ett sjukhus i Porto Alegre i Brasilien
gjord av en lokal tv-team.
- Doktor, är det sant att övningar aerobics förlänger vårt liv?
- Mänsklig hjärta är inprogrammerat att slå ett viss bestämd antal gånger.
Varför skall vi slösa dessa slag för några konstiga övningar?
Allting förbrukas ju.
Påstående att sport främjar hälsan är lika träffsäker som att snabb
bil körning förlänger bilens liv.
Kort sagt - vill du leva längre ta en siesta.
- Men vad är det för nytta av regelbundna fysiska övningar?
- Som jag har sagt tidigare - vi skall inte förbruka vårt hjärta i onödan.
Vi behöver inte laga någonting som inte är trasig.
Mår du bra då varför skall du komplicera ditt liv?
20 minuter sex om dagen är tilltäckligt för att behålla formen.
::::::::::::::::::::::::::::
Om Um - 17
Oftast var det problem som tyngde de och själva kunde de inte hitta vägen ut ur
det onda cirkel som de befann sig i.
Jag kommer inte ihåg att det någonsin har kommit någon för att berätta om hur
underbart livet är.
Eller att de råd som de fick av Um tidigare hjälpte de att hitta vidare i livet.
...
Den här mannen berättade om en vän som han förlorade.
En kvinnlig vän som han umgicks med ganska ofta och pratade om allt
utan hämningar.
De var gamla bekanta sedan många år men deras kontakt var bara sporadisk.
Kvinnan skilde sig från sin man under dramatiska former.
Hela hennes äktenskaps tid och skilsmässa lämnade djupa ärr i hennes själ.
Ensam lyckades hon att kravla sig upp till ytan och med obändig viljestyrka gå vidare
för egen maskin.
Samtal med mannen gav henne tillbaka tro på den motsatta kön och tro på
sig själv som en människa och som en kvinna.
Han i sin tur arbetade mycket och hans familjeliv var ganska ansträngt.
I sitt dagliga varv fanns inte tid för honom själv eller för familjen.
Efter att av en slump har de återtagit kontakten med varandra föll de tillbaka i den
förtroliga andan som redan från första början fanns i deras relation.
Båda hade tydligen behov av en person att prata med, att analysera, uppmuntra,
tänka högt med någon.
Samtal med henne blev för honom som ett vattenhåll för en karavan.
De förlängde hans liv och gav styrka för de närmaste dagarna.
Deras relation var vänskaplig och som det brukar vara mellan en kvinna och en man
pratade de även om intima relationer i varandras förflutna.
Bara pratade - så sa han och det fanns ingen anledning att inte tro på honom.
Som jag berättade så arbetade han mycket och som resultat av detta var han inte
tillräckligt mycket hemma - tyckte hans fru.
Hon viste om deras relation men blev avensjuk på den fortroliga andan som
fanns mellan de.
Det var med henne han skall prata om sina bekymmer - tyckte hon.
Mot bakgrunden av detta tog hon kontakt med kvinnan och alla de tre träffades
tillsammans.
Ingen dramatik, bara ett öppet samtal där hon framförde sitt tyckande.
Båda de lyssnade för det mesta och höll med henne.
Mannen själv hade svårt att förstå problemet så som han beskrev detta.
- Jag har inte bedragit någon eller gjort något opassande bakom ryggen på min
fru så var fanns problemet egentligen förstod han inte.
Med denna fråga som avslut på hans berättelse, tystnade han.
...
Um lyssnade uppmärksamt under hela tiden och släppte inte blicken från mannen.
Efter denna fråga var det hans tur att tala.
Och efter att ha funderat en stund tog han till orda.
- Om allt det du har berättat är sant då förstår jag att du är oförstående.
Om kvinnan hade varit en man då säkert skulle din fru inte ha några invändningar för
en fortsatt relation.
En vanlig svartsjuka och säkert rädslan att förlora dig styrde hennes handling.
Ingen tror på en manlig-kvinlig vänskap, inte ens jag själv, tror jag.
Ni har beprövat er relation under många år och det kan hända att ni var ett undantag
från regeln.
Det förtroende som tydligen fanns där måste det ha tagit er åratal att utarbeta.
Du har förlorat en vän och det brukar inte gå över spårlöst i själen.
Du kan säkert inte prata med din fru om samma sker som du pratade med kvinnan.
Det måste nog vara samma mekanism som gör att vi inte pratar med föräldrarna
on våra intima upplevelser eller kärleksäventyr.
Det kan vi prata om med vänner och bekanta men inte med de.
Det finns en stor osäkerhet hos din fru som gör att hon inte vågar lita på dig.
Om det är du som är orsaken till den eller någonting annat vet hon nog bäst själv.
Men det var förståeligt att hon reagerade som hon gjorde.
Jag kan tänka mig att du förväntade dig detta och därför var du inte ens arg eller
överraskad när detta hände.
Vill du behålla din vän och din fru samtidigt då måste du nog spela ännu öppnare
kort och att inte ge frun minsta anledning till misstänksamhet.
Men det kommer att ta ut musten från vänskapen.
Samtidigt som i det långa loppet kommer det inte att fungera och jag skulle inte bli
förvånad om du miste de båda.
...
Du måste välja bland dessa tre alternativ och ju fortare du gör det desto bättre.
Mannen lyssnade uppmärksamt och inte med en enda min avslöjade vad som pågick
i hans inre.
Han reste sig och med små ilsket uppsyn tog fram ett silver mynt och la det på bordet
som betalning för mötet med Um.
- Det viste jag redan innan och nu har du bekräftat mina farhågor.
Om jag bara viste vad jag vill?
Suckade han till och sedan vände han sig om och gick mot utgången.
:::::::::::::::::::::::::::::::::::
1975 - 1
Efter att ha läst första året på Warszawas Universitet kom min ungdoms bäste vän
Bogdan och jag till Sverige för att tjäna lite pengar.
Att resa ut från Polen på den tiden var inte lätt men efter mycket ansträngning gick det.
Vi kom med färjan Tjelvar till Stadsgården i Stockholm.
På vår motorcykel Junak hittade vi till Sätra Camping i Bredäng där vi bosatte oss
för de närmaste 3 månader.
Allting var nytt.
Språket, gatorna, vatten överallt, tunnelbana o.s.v.
Inom en vecka hittade vi ett jobb på Stockholms Plattsättning i Västberga.
Innan första lönen levde vi på våra pulversoppor och konserver som vi hade med oss.
Av andra studenter fick vi nyss om Kulturhuset och om att där kunde man lyssna
gratis på musik från hela världen.
Trötta på konserver övergick vi till mera civiliserad mat - en Skogaholm limpa och
en liter mjölk om dagen.
Det fungerade.
Vi satt på trappan på plattan och stoppade i oss brödet nersköljd med mjölk.
sedan gick vi till Kulturhuset på den bokade tiden och lyssnade till var sin låt.
Bogdan var nykär i en tjej - Nina och lyssnade till ABBA´s - Nina
Jag var överförtjust i Ring, Ring.
Efter att ha hört låtarna 3-4 gånger med hörlurarna på tog vi tunnelbana nr 13
hem till vårt tält på campingen.
Många veckor höll vi på så här.
:::::::::::::::::::::::::::::::
1968 - 99
Börjar bakifrån
Grundskolan är slut och mitt livs sista sommarkolloni.
Blev kär i Hanna om vilken fick jag slåss med en kille - Konrad.
Jag vann och han ärligt klev åt sidan.
Hela koloniperioden var vi ihop och även efteråt när vi kom tillbaka till Warszawa
fortsatte vi att träffas.
Under en gymnastiklektion hoppade jag bock över en kille.
Handen gled av jag ramlade och bröt armen.
Klumpigt av mig men när en kille är så där 15-17 år har han inte mycket styrsel
över sin kropp.
Den bara växer okontrollerat och hjärnan hinner inte med.
Det fick jag erfara personligen.
Hamnade på sjukhuset, operation och sedan ligga kvar.
Hanna skulle komma på besök till mig men kom aldrig.
Medan jag stod på sjukhusbalkongen i bara pyjamas och tittade ut efter henne,
från en nedanför passerande människa med en portabel radio
(då var det teknikens under) hörde jag denna låt.
Jag kunde inte engelska och förstod inte texten men sången tog bara tag i mig.
Den har precis blivit populär och sedan kunde jag höra den flera gånger per dag.
Mamma köpte åt mig en egen radio och under täcket på sjukhuset kunde jag
lyssna till Radio Luxemburg och Mary Hopkin.
Många tårar spillde jag till denna sång.
Egentligen är det en rysk folkmelodi - Darogoj dlinnoju i nochu lunnoju som
Paul McCartney gjorde om den speciellt för Mary.
Längst den långa vägen och den månfulla natten (sång tittel) fick jag vandra ensam.
:::::::::::::::::::::::::::::::::
Some broken harts ...
Många av mina minnen finns förankrade i sånger, melodier, texter och rytmen.
Med varje ny great love följde i regel en ny great music.
Några minnen kommer jag att berätta om i en serie inlägg här på bloggen.
Delvis för att återuppleva de och delvis för att inte glömma bort de.
De finns ju bara så länge som jag minns de.
Play it again Sam.
Mitt liv i musikalisk repris utan kronologisk ordning.
....................
Året är 1981
Polen - Solidarnosc och Solidaritetepoken som kom till ett abrupt slut.
Ryssarna stod med sin Röda Armé vid Polens nordöstra gräns och bara väntade
på anledning att invadera.
Kommunismen darrade och hela den förskräckliga perioden närmade sig sitt slut.
För att rädda Polen från främmande styrkor införde presidenten gen. W. Jaruzelski
krigstillstånd.
Hela landet blev avskuret från omvärlden och inbördes krig blev ett faktum.
Den låten smugglade jag till Polen via England 1982.
Min syster som var där, var som tokig i den här country sången av Don Williams.
För att lätta på stämningen ordnade jag med en diplomattransport en kasett
av Mats Rådberg och Rankarna.
Senare fick jag veta att de lyssnade till den här låten och grät som barn.
Musiken lättade på det förskräckliga livet som de fick stå ut med.
Hittar inte Mats på Youtube med den här låten så det får duga med
Bellamy Brothers.
Really great video, see it to the end.
Fast Mats och Rankarna var bättre - tycker jag.
:::::::::::::::::::::::::::::::::
Sommar regn
dramatisk himmel.
Mot sådan natur kan vi människor inte sätta emot någonting.
Bara buga och förundras.
Några bilder från Waxholm Anno domini idag.
:::::::::::::::::::::::::::::::::
Nu
Katten och jag.
Vi är ensamma hemma.
Tomt, tyst, sommar.
Spänningen och stressen från de sista 6 veckor bara försvann.
Borta.
Gone.
Finns inte.
Har den någonsin funnits?
Det gick i lås med arbeten, betalningar, löner, kvalité och heder.
Ja, heder.
Det är det enda som en fattig man har som ingen kan rucka på.
Är den borta på något sätt då kan vi säga godbye.
Till allting för vägen går bara utför.
Nu skall jag försvinna för 2-3 dagar för att sedan komma tillbaka och ta hand
om mig själv, familj och vänner.
Min egen 2-3 dagars retreat som leker själen och stillar sinnena.
Bara vara med mig själv.
Världen och jag.
...
...
Världen får vänta - mobilen påminde om ett kundmöte 14:30
En annan gång kanske.
:::::::::::::::::::::::::::::
21:58 till 22:03
Fåglarna här utanför lite slött pratar med varandra.
Säkert berättar de för grannarna om dagens händelser.
Det är inte mörkt.
Det är inte kalt.
Det är en underbar frisk skymning som vi har hela långa vinter väntat på.
Äntligen känns livet bättre än en sten i en sko.
::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
Slutet är nära
Spänning, stress, eftersatt själv vård, undanträngda sjukdomar, sömnskuld,
framknuffade måsten, finansiell ekvilibristik, eftersatt familjeliv etc. etc.
Allt detta kommer att explodera/försvinna om två dagar.
Hemma blir det tomt.
Alla bilar kommer att stå still.
Inga morgon möten vid 6:30.
Jag kan sova tills jag vill gå upp eller skall kunna lägga mig mitt på dagen
om jag så behagar.
Tid för familjen.
Korta MC-turer i sommar värmen.
Återuppta min träning för att överleva.
Lugn och roooooo i 11 dagar.
Varje sekund av denna vakuum blir dyrare än all guld i världen.
Måste ta hand om mig själv innan det blir för sent.
Det måste jag lära mig.
Start för kursen om 2 dagar
:::::::::::::::::::::::::::::
Ord
Dyvika
Hermenegilda
Jurjakadis
Angelika
Zanzibar
Tango
...
...
etc.
Det finns ord som låter äventyr
De låter musik och ger fantasi fritt spelrum
Her är det en axplock av orden som få min hjärna att gå i spinn.
Zanzibar - hela världen ryms i detta ord
:::::::::::::::::::::::::::::
Mycket och ingenting
men när jag sätter mig vid dator då blir allting som bortblåst.
Vakuum och eko i skallen.
Det dagliga arbete, familjelivet, kunder, hälsa och tre miljoner andra saker trängs
fram samtidigt.
Instinktivt stänger min hjärna av allt istället.
Det blir för mycket att sortera och välja emellan.
När jag börjar skriva ett inlägg då vill jag att det blir en händelse, en berättelse
eller en tanke med början och slut.
Att bara skriva en mängd ord utan att först ha tänkt genom de känns nästan
motbjudande.
Att skriva för att vispa luft ger mig ingenting.
Så nu väntar jag med skrivande tills livet runt omkring mig har lagt sig och orden
börjar tala till mig på nytt.
::::::::::::::::::::::::::::::::::
I ett hopp
När vi sitter och beklagar oss att skolan är svårt, att fysiken är obegriplig,
att matematiken är tråkig då tänker vi inte på att vi lär oss färdiga formler
eller teorier.
Någon har hittat på dessa tolkningar av allt möjligt.
Någon har kommit på det som vi inte begriper.
Vi läser om, läser om, tänker till, försöker följa tankekedjan steg för steg och
enda inte begriper.
...
Hur var funtad i huvudet den som kom på det?
Han / hon måste ha tagit det i ett hopp - utan en handbok som vi har.
Det fanns ingen stig att följa, bara lera så långt ögat nådde.
Hur kunde de?
Kolla den unge Carl Friedrich Gauss.
(Min egen tolkning av berättelsen om hans tid i grundskolan)
Redan som ung uppvisade Gauss sin enastående talang i matematik.
Läraren kunde inte föra lektionen för så fort han ställde en fråga till hela klassen
då sträckte lille Carl upp handen omedelbart.
Ingen av barnen i klassen kom ens till tals.
För att ge de andra en chans hittade läraren på en uppgift för Calle G.
- Kan Du räkna ihop summan av alla tal från 1 till 1000 åt mig.?
Nu tänkte läraren att grabben blir sysselsatt för resten av dagen.
Innan han kom tillbaka till katedern skriker Carl att han är färdig med uppgiften.
Läraren trodde inte på det men vände, gick tillbaka och kollade metoden och svaret.
Allting var rätt - grabben fixade uppgiften och läraren insåg att han har med
ett äkta geni att göra.
Så småningom rekommenderade han honom till en universitetslektor att ta hand
om killen.
Uppgiften var:
1+2+3+4+5+6+7+8+9+10+11+12+....+998+999+1000 = ????
Hur gjorde han?
När du ser svaret då blir du häpen, arg på dig själv att du inte kunde
komma på det själv, förstummad att någonting sådant är möjlig o.s.v.
Carl Friedrich Gauss gjorde följande.
1 + 1000 = 1001
2 + 999 = 1001
3 + 998 = 1001
4 + 997 = 1001
....
498 + 503 = 1001
499 + 502 = 1001
500 + 501 = 1001
eller
500 * 1001 = 500500
Han fixade det i ett hopp, utan att klia sig i skallen eller rynka pannan i djupa veck
i tre veckor.
En äkta geni som - han bara viste.
Dessa mäniskor skall vi vara rädda om för det är just de som flyttar fram
mänsklighetens positioner.
Vi medelmåttor kan serva dessa begåvningar och känna oss hedrade att vi fick
andas samma luft som de.
:::::::::::::::::::::::::::::::::::
På natten
Mörkret föder sina foster på natten.
Tankar och stress blir levande på natten.
Och även katten kan inte sova på natten.
På natten krymper hela världen.
På natten krälar Rädslan ur sin vrå.
På natten kryper vi under täcket och är små.
På natten kramar vi kudden som räddaren i nöden.
Världen på natten skrämmer mig till vakenhet.
Livet på natten det går i stå.
Långsamt på natten skolas vi in i mörkret utan slut.
...
God morgon Sol.
Jag har några lektioner kvar.
...
Tack för det
::::::::::::::::::::::::::::::
Ranskalaiset perunat
Året är 1977, sommar, kafeteria på Sätra Camping, kl.22:00.
Nu skall jag stänga fiket.
Allting är avstängd, städat och förberett inför morgondagen.
Precis när jag skall låsa ytterdörren in kommer en 8-9-årig pojk.
Lite osäker och förlägen sträcker han fram handen med några mynt liggande
i handflatan och säger - ranskalaiset perunat.
?????? - så såg jag ut.
Jag har ingen aning vad grabben vill så jag provar med honom på alla de språk
jag kan men han bara upprepar sitt mantra - ranskalaiset perunat.
Det enda jag begrepp var det att han var en finne så med täcken språk
bad jag honom att vänta inne medan jag sprang efter språkhjälp.
Den finska tjejen som arbetade i receptionen har redan gått för dagen så där
fanns ingenting att hämta.
Jag gick vidare bland husvagnarna och kollade vilken som hade finska
registreringsskyltar.
Efter att ha hittat en knackade jag på dörren och ut kom en kvinna som förmodligen
var på väg att lägga sig med tanke på den ringa klädsel hon bar.
Snabbt förklarade jag mitt ärende medan jag försökte att inte stirra på denna
halvnakna kvinnan.
Hjälpvilligt både hon och hennes man följde med mig.
(De tog på sig lite mer kläder än de hade i början)
Grabben satt inne och väntade.
När han såg oss alla tågande in, upprepade han sitt mantra - ranskalaiset perunat.
Kvinnan översatte detta till ätt språk som jag begrepp och det visade sig att
han ville ha - pommes frites.
Klart att han fick sina pommes frites.
Sedan blev det en lååång kväll medan jag fick en intensiv lektion i finskan av alla
de andra husvagns folk som hakade på händelsen.
:::::::::::::::::::::::::::::::::::
Autoterapi
I det dagliga livet kör vi det mesta på rutin.
Vi vet hur det mesta skall börja och sluta.
Sällan kommer det några stora överraskningar av något det slag.
Men det händer att livet överrumplar oss med någonting förskräckligt, underbart,
hemskt eller ljuvligt.
Som en blixt från klara himmel.
Helt oväntad får vi veta någonting som vår krishanteringsberedskap inte har tränat på.
Vi blir utsatta för en upplevelse för vilken vi saknar ett namn för att kunna
kategorisera det.
Plötsligt slängs vi ut på djupt vatten och får klara oss bäst vi kan.
Hur gör vi?
Jag kan bara uttala mig om de fall jag själv var med om eller som jag har bevittnat.
En god vän till mig när hon blev utsatt för något oväntat föll hon in i slow motion.
Allting hon gjorde var i ultrarapid fart.
Gå, prata, äta eller bara vända på huvudet gick i snigel fart.
En tidigare granne till mig om någonting oväntat hände honom då svor han.
Han svor så himmelen mörknade och blommorna vissnade.
Själv reagerar jag med freeze.
En stunds förlamning innan min hjärna lägger händelsen till handlingarna och börjar
bearbeta det.
Efteråt fungerar jag som vanligt men i min skalle går jag runt händelsen som en katt
kring het gröt.
Titta men inte röra.
Överreagera inte.
Inga förhastade slutsatser eller action.
Tiden går och den inre åsynen av handlingen börjar bli mera van vid nykomlingen.
Först då börjar jag bearbeta det.
Det som har hänt har redan hänt och vi kan inte få det ogjort
Återstår bara att ta ställning till handlingen.
Hela processen tar 5-10 sekunder.
Om ingenting är akut då startar autoterapi.
Min inre dissekering av det som orsakade hela processen.
Vrida och vända på aspekterna.
Utreda konsekvenserna.
Möjliga feltolkningar för de flesta missöden orsakas ju av missförstånd.
Analysera och söka efter sammanhang.
Orsak och verkan.
Påverkan på andra och mig.
Möjliga förklaringar.
Avgörande om det behövs något agerande från min sida.
etc.
etc.
...
Efter att ha synat det i sömmarna blir i regel djävulen bara en vanlig katt.
Livet kan återgå till det normala.
Ett glas vin hjälper att omvandla allting till en nyttig lektion
och om inte annat då när man inte längre kan gråta kan man alltid skratta.
:::::::::::::::::::::::::::
Normal?
många olika normer.
Bokstavligen dresserade - straff och belöning.
I och med att detta börjades mycket tidigt i vårt liv kommer resultatet att stanna
inom oss livet ut.
Det blir en integral del av vår personlighet.
Vi kommer att uppleva det som - mitt sätt att tänka eller vara.
Men det fortfarande följer dessa normer som vi blev inlärda att leva upp till i barndomen.
De flesta av de handlar om att samleva med andra människor.
Många förmedlar tidigare generationernas uppnåelser vilka med tiden blev det är de som
vi kallar - civilisation.
En del av de handlar om att smidigt ta sig genom livet.
etc.
Trohet, lojalitet, sparsamhet, misskund, tro, kärlek, ömhet och ömhetsbevis etc.
Vi här i väst tycker att det är normalt med vårt sätt att vara, tänka eller agera.
Men hur tycker en eskimå eller en kines eller en indier eller en japan eller en aborginier
om samma frågeställningar?
Förmodligen annorlunda eller mycket annorlunda.
Aha.
Vem har rätt då?
Båda, alla eller ingen?
Har du rätt eller de?
Jag har rätt eller du?
...
Alla har rätt för på olika ställen på jorden tycker vi olika.
Unga och gamla tycker annorlunda det är också rätt.
Vita, gula, röda och svarta tycker olika och det är också rätt.
Muslimer, kristna, buddister, hinduer judar och alla andra har rätt.
Kvinnor, män, barn och gamlingar alla har rätt.
Starka eller svaga på olika sätt - alla har rätt.
Vi är lika - alla.
Jag är inte bättre än du.
Min tro är inte sämre än din.
Att vara kvinna är lika viktigt som att vara en man.
Vi finns till för mänsklighetens fromma och inte bara vår egen.
Var dig själv och rädda mänskligheten varje dag.
:::::::::::::::::::::::::
Perfect timing to die
På alla sätt.
Vi har det stressigt, jäktigt, jobbigt och använder 110% av vårt kapacitet
och då finns det inga reserver kvar för någonting.
Knappast så man ser slutet för denna period för man drunknar i vardagen.
Inga livbojar eller flyttvästar, bara simma och försöka få krafterna att räcka
fram till stranden.
Att hitta en lugn stund under dagen stiger i priset.
Den yttre världen hittar ständigt på nya utmaningar och uppgifter som en annan
skall bemöta.
Går det bra, då börjar de lavinartat föröka sig.
Skönt när det går bra och framgångarna låter sig inte väntas på.
Men även då finns det ett tak för kapaciteten, krafterna och koncentrationen.
...
Plötsligt, som en blixt från klara himmel kommer ett slag inifrån.
...
Panik känsla kryper högre och högre upp för att till slut spruta ut genom öronen.
Räcker krafterna?
Räcker tiden?
Räcker resurser?
Hur prioritera?
Eller blir detta det sista som jag gör i detta liv?
...
Bara frågor och autoterapibehov är akut.
Lugn.
Lugn, bara lugn.
Inte överreagera.
Låt tiden gå en stund.
Försök överleva stressen utan att gå under.
Lugn.
LUGN.
LUGN FÖR HELVETE.
:::::::::::::::::::::::::::::::::
