Hamilton

En sagofilm efter en bok av Maurice Sendak med samma tittel.
En pojke - Max vill bestämma och har svårt att finna sig i att familjen har andra saker att göra än att bara vara honom till hands.
Efter ett av sin många utbrott flyr han hemifrån och hamnar på en ö - vilda trollenas ö.
De längtar efter att ha en ledare, en kung.
Max blir vald att leda hela skaran.
Efter mycket lek och försök att jämka osämja mellan trollen börjar Max inse att det finns saker som han inte kan och måste ge efter.
Respektera andras vilja och val.



En riktig härlig familjefilm med underbar animation och kostymer.
Kanske en tankeställare för oss alla om att det är inte bara vi själva som är viktiga.
Andra har också sitt liv att leva och kräver respekt för detta.

”Lycka är inte alltid det bästa sättet att bli lycklig" som en av trollerna sa.
:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

Denna dag började som de flesta andra.
Frukost, kort meditation, påklädnad och Um var i gång.

Den första besökaren var en ung, gift kvinna som blev kär i en granne och viste inte
hur hon skall hantera sina känslor.
Nästa gäst var en gammal man som undrade om Um kunde hjälpa honom att dö.
Han var obotligt sjuk och hade mycket ont överallt.

Sedan kom en medelålders kvinna som redan från början verkade att vara mycket spänd.
Efter att ha satt sig till rätta i fåtöljen mitt emot Um väntade hon en stund med att börja prata.
Kanske sökte hon sitt inre ro för att få fram sin berättelse.
Um satt och väntade utan att försöka skynda på henne.

- Det blir en lång berättelse som startar när jag var i början av tonåren.
...
En natt kom min far till mitt rum och våldtog mig.
Mitt första steg in i vuxenvärlden började med blod, tårar, smärtan och en besvikelse som
aldrig vill ta slut.
Hela min värld rasade.
Den stora starka pappan blev min baneman - allting var fel.
Tankar om självmord ville inte släppa taget om mig.
...
Mamma viste ingenting om detta eller ville inte veta - det vet jag inte till idag.
Jag kunde inte prata med någon om händelsen och ensam fick jag bära min skuld.
...
När man är ung är trots allt livslusten större än styrkan i motgångarna.
Jag lärde mig att leva med denna smärta.
Så fort det bara var möjligt ville jag flytta hemifrån.
Så småningom träffade jag en man, vi gifte oss och inom kort föddes våra 2 barn.
...
Vi blev en ganska harmonisk familj även om den inre spänningen har aldrig
släppt tag om mig.
Kan hända att det var på grund av alla mina hämningar som min man blev mottaglig för 
andra kvinnors charm.
Han träffade en annan och vi skildes åt.
Vi är fortfarande goda vänner och har kontakt ganska ofta.
Barnen stannade med mig och ensam fick jag ta hand om deras uppfostran.
Då och då hälsade vi på mormor, morfar och barna tyckte mycket om de.
Min mun var fortfarande som förseglat.
...
Så småningom träffade jag en annan man och jag gifte mig en gång till.
Det blev en mycket intensiv relation.
Mycket skratt, sex, musik och många vänner.
Barnen tyckte mycket om honom och i deras liv framstod han nog som en mans förebild.
Hans stora och bråkiga familj tog mig med öppna armar.
Han blev sjuk och det som händer med många sjuka hände även här.
Han började manipulera omgivningen och mig med sjukdomen som svepskäll.
Barnen märkte ingenting - mot de var han fortfarande glad och normal.
...
Tack vare hans omätliga sexbehov blev jag av med mina hämningar mot män.
Tiden har nog gjort sitt jobb också.
Vi skildes på min begäran.
Att vara manipulerad och utnyttjat hade jag fått nog av redan tidigare.
...
Barnen är ganska stora och nästan utflugna hemifrån.
En ny ensamhet och lust att börja livet på nytt är frestande.
Jag vill lägga allt det smärtsamma bakom mig och som en vuxen kvinna med inre ro
gå in i framtiden.
Den sista knuten som fortfarande är olöst är relation till min far som under tiden
har blivit gammal och börjat dricka mycket.
Av ren pliktkänsla vill jag ta hand om mina föräldrar men nu blir det jag som ställer villkor.
Vad skall jag göra med början på historien och mina barn?
Den frågan hittar jag ingen lösning för.

Här tystnade hon och några återhållna tårar gled nerför hennes kinder.

Jag glömde att presentera mig - genom tårar började hon igen  - mitt namn är Sawa.

Um satt tyst och väntade i fall hon ville fortsätta sin historia.
Efter en lång stund började han att prata.

Det var en sorgligt historia du berättade.
Livet och människor har inte varit milda mot dig.
Att bära på en sådan upplevelse och försöka leva ett normalt liv var en riktig stor bragd.
Du har mycket insiktsfull analyserat din omgivning och dina känslor.

Barnen är det sista du skall lura och försöka hålla hemligheter ifrån.
Under resten av ditt liv kommer du att umgås med de och en öppen, ärlig relation är
förutsättningen för detta.
Som du själv sa om deras relation till mormor och morfar är den hjärtligt men sporadisk.
Att försöka behålla deras höga position har inget värde i sig.
Du är förebilden och dig kommer de att jämföras med.
...
Du borde nog berätta för de om din tragiska upplevelse.
De är nog tillräckligt mogna för att fatta egna beslut och välja vilka de vill räkna till sin
närmaste vän- eller familjekrets.
Det är först då som du blir färdig att gå in i framtiden.
...
Du behöver inte tycka synd om din far - han är inte värd detta.
Att vara en förälder är inte bara att göra ett barn det är framför allt att uppfostra det
och lära det mänskliga spelregler.
På din andra man såg du att så är fallet - han blev manlig föreblid för dina barn.
Slå dig fri från det sista oket som höll dig så länge och först då blir du färdig för framtiden.

Här tystnade Um och båda de tittade på varandra med lättnad och ömhet i blicken.
Efter en lång och tyst stund reste sig Sawa, rättade till sin klänning och ur någon ficka
tog hon ett silvermynt för att betala.

- Nej, du är inte skyldig mig någonting.
Det var en mycket intressant och lärorikt upplevelse att lyssna till din berättelse. 
Göm myntet tillbaka i din ficka och ... kom tillbaka om någon tid när du har rätt ut
alla dina knutar.

-Tack Um - svarade Sawa- tack för din tid, din uppmärksamhet och de goda råd jag fick
av dig.
Jag kände likadant men var inte säker.
Nu vet jag var jag skall göra.
Jag kommer tillbaka och berättar hur det gick.

Hon vände om och gick mot dörren.
Stegen verkade vara lättare än i början eller var det bara inbillning.

Um satte sig och tillkallade en tjänare.
- Stäng dörren för ett par timmar, jag måste återhämta mig.

::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

Efter besöket hos prinsen Pi Nan blev Um lite nervös.
Det kändes på alla hans rörelser att några tankar gav honom ingen ro.
Hela han verkade vara spänt och nervös.
Synd att jag inte kunde läsa hans hjärna.

Nästa dag började som vanligt med frukost på terrassen med havsutsikt.
Sparsamt med maten men rikligt med många olika frukt.
Sedan var dagen igång och tjänare låste upp dörren för att släppa in dagens
första besökare.

En man i övre medelålder kom in och nyfiket tittade runt.
Han ville nog fortast möjligt bilda sig en uppfattning om rummet, möbleringen och
spelreglerna som gällde där.
Um satt tyst och observerade honom.
Deras ögon möttes och Um visade på stolen framför honom.
- Varsågod och sitt.
Mannen kom fram med tunga steg.
Hela hans väsen andades någonting tungt.
Huvudet bar han högt och vaket tittade han framåt.
- Tack, svarade han medan han satte sig i fåtöljen.
En stunds tystnad tog vid och båda männen tittade intresserad på varandra.

- Jag hoppas att jag inte skall uppta din tid allt för länge - började mannen.
...
Mitt namn är Esmir.
Jag är ganska normal med vanliga mått mätt.
Vid 23 års ålder flyttade jag hitt från ett annat land och fortfarande stormtrivs här.
Året därpå upplevde jag en mycket intensiv och stormig relation med en mogen kvinna.
...
För min del slutade allting tragiskt och jag måste tacka Slumpen att jag finns kvar.
Jag ville inte längre ensam finnas till.
...
Efteråt följde många olika relationer, arbeten, resor o.s.v.
Jag hade en familj där mina barn föddes men efter 15 år av gemenskap skildes
våra vägar.
Vi är fortfarande goda vänner och barnen träffar jag ofta.
Min mor och mannen jag kallar min far lever fortfarande fast de är mycket gamla.
Mannen som uppfostrade mig är just nu som en liten växt vilken dör utan tillsyn.
Jag hade den enorma turen i livet att träffa en handfull underbara människor som
fungerade som milstolpar i mitt liv.
Enorma andar som med sin person visade mig vägen.
De lärde mig titta på världen och försöka förstå den.
...
Jag tror på här och nu och räknar inte med någon belöning eller straff på andra sidan.
Jag var där - det finns ingenting där - andra sidan.
...
Varför är jag här undrar du säkert?
...
...
Jag hittar inte längre någonting som skulle kunna driva mig.
Vet ingen anledning att fortsätta vidare.
All typ av beroende eller gemenskap skrämmer mig.
Grupptillhörighet, kärlek, skuld, tycka om någon eller någonting försätter mig
i en beroende ställning.
Då har jag inte längre kontroll över utgången av händelser.
...
All tilltro, hopp, passion och intensitet är borta.
Den försvann när jag var 24.
Sedan dess låter jag dagarna gå men vet inte varför.
...
Det finns de som håller av mig och det känns inte rätt att svika de.
Det är kanske det som håller mig i gång?

Här tystnade han och sjönk ihop som om en stor börda hade lagts på hans axlar.
Um satt orörlig och intensiv tittade på Esmir.
Efter ganska lång tid och med tydlig svårighet började han och prata.

Du berättade för mig din historia på ett sätt som visar att du själv har mycket
funderat över det liv som du har gått genom.
Själv vet du att det finns ingen enkelt svar eller råd för dig.
Återuppväcka från de döda - hittills finns ingen som har lyckats med detta.
...
Det har passerat många år sedan det hände och den rädsla som du kände då
måste ha avtagit.
De flesta detaljer om denna upplevelse har du säkert glömt bort för länge sedan.
Det som finns kvar är bild av detta som du själv utmejslade.
Åren som gick har säkert påverkat dig på många olika sätt och då unge Esmir
har nog inte mycket gemensamt med dig från idag.
...
Att vilja vara obunden är en dygd även om orsaken till detta var ganska tragisk.
Det ställer krav på dig och som jag ser på dig då mäktar du uppgiften.
Vakenhet och eget omdöme har nog följt dig genom åren.
Det var nog som att ensam sitta nykter på en fylle fest.
Det gör dig till en ensam man men en vägvisare, en fast punkt i tillvaro för andra.
...
Här möts våra vägar.

Plötsligt förstod jag varför Um var så spänd och pratade med så väl avvägda ord.
Han mötte en frände.
Männen tittade på varandra länge och med gnistrande intensitet.
Som på ett täcke reste de sig båda samtidigt och skakade hand.
Ett starkt, manligt underarms grepp som de höll länge utan ett ord och utan
att lyfta blicken från varandra.
Ett leende kom fram på bådas ansikte.

Tack Um - sa mannen
Tack Esmir - sa Um - nu är vi inte ensamma längre.
Kom till mig snart (naturligtvis inte som kund) och låt oss gemensamt titta på havet
over en middag.

En gång till tack Um, jag kommer.
Vet inte hur snart men jag kommer.

Esmir släppte Ums hand, nickade med huvudet, vände sig om och gick mot utgången.

Um satte sig tillbaka och orörligt, tittade länge mot havet och horisonten.
Kanske såg han där skuggor från sin förflutna?

Det tog en lång stund innan han märkte att en nästa besökare stod vid dörren.
Um återvände till verkligheten och med ett leende erbjöd besökaren att ta plats
i fåtöljen.
::::::::::::::::::::::::::::::::

Av en god vän till mig fick jag dessa bilder.
Jag skrattade hela förmiddag åt de.

Vet ej hur det är med upphovsrätten men den risken tar jag.









Tack Marzena
::::::::::::::::::::::::::::::::::

Inuti har jag en känsla av att skriva någonting glatt, positivt och inte bara grubbla
och måla världen i olika nyanser av svart.

Korpsvart, sotsvart, nattsvart, becksvart, kolsvart etc.

Det finns ju även andra färger men de är så jobbiga och krävande.
När allting är svart då är det så enkelt med det mesta.

Nej.
Vill inte.
Aldrig.
Har inte.
Stör inte
etc.
Samma svar under alla omständigheter och ju längre tiden går desto färre
svar måste man ge.
Alla flyr från en annan och den underbara, svartglänsande ensamheten tar vid.
Lugn, tystnad, ostörd och lämnat åt sig själv får man vara så länge man vill.
Svart njutning i ett svart liv.
Men efter livet blir det också svart - än man då levande död?

Nu återigen har jag grävd ner mig i dekadansen men det skulle vara glada funderingar.

Svart är så lättillgänglig och har inga krav förutom - gör ingenting.

Men när livet känns som en gammal, punkterad och lappad luftballong då är det
svårt att med glädje och ro lyfta högt för att njuta av vyerna.

Det var ingen svårt att hoppa bangy jump.



Undrar vad Um skulle säga om sådana funderingar?
Imorgon skall jag gå och ställa mig i kön hos honom.
Kanske han har ett svar åt mig?
::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

Igår satt jag med en gammal bekant och pratade om livet i största allmänhet.

Ett härlig, långt samtal utan rollspel eller hämningar.
Telefonen fick ringa så mycket den ville - ointressant.
Varje minut av samvaro var en upplevelse som förlänger livet.

Denna typ av samtal hände mig ibland när jag var ute och reste i världen.
Då inträffade det att jag snubblade på en människa, någonstans på en båt, en café,
en PUB, en kö eller var som helst.
Denna människa träffade jag bara där - en enda gång, i världens ände.
Behövde inte ha några hämningar, rädsla, spela Allan eller ragga.
Vi kunde prata ostörda av det som sitter på axlarna och trycker oss ner.
När vi så smånningom kommer tillbaka hem.
Tankar, funderingar, fördommar, åsikter, tro, hat, sluldkänslor etc.
Allt det kunde jag nämna vid namnet utan några svepande och intetsägande uttryck.
Och det var som en reningsbad för skälen.

Så kändes det igår.
Nu skall jag gå och minnas denna upplevelse under många dagar.

Det var en nära men lång bort resa.
:::::::::::::::::::::::::::::::::

Igår, på väg till jobbet kunde jag inte att stå emot att ta några vinterbilder.

Dimman som hängde i luften under hela veckan frös fast på träden,
elledningar och buskarna.
Svängde in till Bogesundslandet och blev omringat av skönhet.
Bogesundslott stod ensamt bland infrusna träd.

Det sjöng inom mig av förtjusning - kolla själva.

:::::::::::::::::::::::::::::::::::::

"Handel is the greatest composer who ever lived.
I would bare my head and kneel at his grave"
-- L.v. Beethoven (1824)

Det är så skönt att lyssna till bra musik.
Watter Music by G. F. Handel - relax och njut.
Inga krav, inga måsten bara njutning.

En gång till - det är så skönt att ha med proffs att göra.
Saker bara blir till.
Skönheten flödar rikligt.
Anden leks och livet återkommer till sin fåra.

Skippa dräggen och "alla" d.v.s. genomsnittet.

Livet tynar bort när nollan talar och bevisar att ingenting är mindre än noll.

Nu skall jag lyssna till den Flytande musiken - Water Music.



...
....

Det gick inte.
Här kom barnen och började öva på kind of Guitar Hero.

I give up.
:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

Jag trodde att min hälsa skulle hålla för vad som helst - tyvärr.
Strax innan årsskifte fick jag en hjärtinfarkt och det blev nyårsfirande på sjukhuset.

En liten sådan men en riktig väckarklocka som påminde mig att tiden går och även jag
hör till de dödliga.
En stor mängd tabletter skall jag nu ta varje dag - precis som alla gamlingar.

Det är bara att finna sig i detta.
Livet är inte så dumt om man tänker på alternativen.
::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::.....