Hamilton

Efter besöket hos prinsen Pi Nan blev Um lite nervös.
Det kändes på alla hans rörelser att några tankar gav honom ingen ro.
Hela han verkade vara spänt och nervös.
Synd att jag inte kunde läsa hans hjärna.

Nästa dag började som vanligt med frukost på terrassen med havsutsikt.
Sparsamt med maten men rikligt med många olika frukt.
Sedan var dagen igång och tjänare låste upp dörren för att släppa in dagens
första besökare.

En man i övre medelålder kom in och nyfiket tittade runt.
Han ville nog fortast möjligt bilda sig en uppfattning om rummet, möbleringen och
spelreglerna som gällde där.
Um satt tyst och observerade honom.
Deras ögon möttes och Um visade på stolen framför honom.
- Varsågod och sitt.
Mannen kom fram med tunga steg.
Hela hans väsen andades någonting tungt.
Huvudet bar han högt och vaket tittade han framåt.
- Tack, svarade han medan han satte sig i fåtöljen.
En stunds tystnad tog vid och båda männen tittade intresserad på varandra.

- Jag hoppas att jag inte skall uppta din tid allt för länge - började mannen.
...
Mitt namn är Esmir.
Jag är ganska normal med vanliga mått mätt.
Vid 23 års ålder flyttade jag hitt från ett annat land och fortfarande stormtrivs här.
Året därpå upplevde jag en mycket intensiv och stormig relation med en mogen kvinna.
...
För min del slutade allting tragiskt och jag måste tacka Slumpen att jag finns kvar.
Jag ville inte längre ensam finnas till.
...
Efteråt följde många olika relationer, arbeten, resor o.s.v.
Jag hade en familj där mina barn föddes men efter 15 år av gemenskap skildes
våra vägar.
Vi är fortfarande goda vänner och barnen träffar jag ofta.
Min mor och mannen jag kallar min far lever fortfarande fast de är mycket gamla.
Mannen som uppfostrade mig är just nu som en liten växt vilken dör utan tillsyn.
Jag hade den enorma turen i livet att träffa en handfull underbara människor som
fungerade som milstolpar i mitt liv.
Enorma andar som med sin person visade mig vägen.
De lärde mig titta på världen och försöka förstå den.
...
Jag tror på här och nu och räknar inte med någon belöning eller straff på andra sidan.
Jag var där - det finns ingenting där - andra sidan.
...
Varför är jag här undrar du säkert?
...
...
Jag hittar inte längre någonting som skulle kunna driva mig.
Vet ingen anledning att fortsätta vidare.
All typ av beroende eller gemenskap skrämmer mig.
Grupptillhörighet, kärlek, skuld, tycka om någon eller någonting försätter mig
i en beroende ställning.
Då har jag inte längre kontroll över utgången av händelser.
...
All tilltro, hopp, passion och intensitet är borta.
Den försvann när jag var 24.
Sedan dess låter jag dagarna gå men vet inte varför.
...
Det finns de som håller av mig och det känns inte rätt att svika de.
Det är kanske det som håller mig i gång?

Här tystnade han och sjönk ihop som om en stor börda hade lagts på hans axlar.
Um satt orörlig och intensiv tittade på Esmir.
Efter ganska lång tid och med tydlig svårighet började han och prata.

Du berättade för mig din historia på ett sätt som visar att du själv har mycket
funderat över det liv som du har gått genom.
Själv vet du att det finns ingen enkelt svar eller råd för dig.
Återuppväcka från de döda - hittills finns ingen som har lyckats med detta.
...
Det har passerat många år sedan det hände och den rädsla som du kände då
måste ha avtagit.
De flesta detaljer om denna upplevelse har du säkert glömt bort för länge sedan.
Det som finns kvar är bild av detta som du själv utmejslade.
Åren som gick har säkert påverkat dig på många olika sätt och då unge Esmir
har nog inte mycket gemensamt med dig från idag.
...
Att vilja vara obunden är en dygd även om orsaken till detta var ganska tragisk.
Det ställer krav på dig och som jag ser på dig då mäktar du uppgiften.
Vakenhet och eget omdöme har nog följt dig genom åren.
Det var nog som att ensam sitta nykter på en fylle fest.
Det gör dig till en ensam man men en vägvisare, en fast punkt i tillvaro för andra.
...
Här möts våra vägar.

Plötsligt förstod jag varför Um var så spänd och pratade med så väl avvägda ord.
Han mötte en frände.
Männen tittade på varandra länge och med gnistrande intensitet.
Som på ett täcke reste de sig båda samtidigt och skakade hand.
Ett starkt, manligt underarms grepp som de höll länge utan ett ord och utan
att lyfta blicken från varandra.
Ett leende kom fram på bådas ansikte.

Tack Um - sa mannen
Tack Esmir - sa Um - nu är vi inte ensamma längre.
Kom till mig snart (naturligtvis inte som kund) och låt oss gemensamt titta på havet
over en middag.

En gång till tack Um, jag kommer.
Vet inte hur snart men jag kommer.

Esmir släppte Ums hand, nickade med huvudet, vände sig om och gick mot utgången.

Um satte sig tillbaka och orörligt, tittade länge mot havet och horisonten.
Kanske såg han där skuggor från sin förflutna?

Det tog en lång stund innan han märkte att en nästa besökare stod vid dörren.
Um återvände till verkligheten och med ett leende erbjöd besökaren att ta plats
i fåtöljen.
::::::::::::::::::::::::::::::::