Hamilton

Inuti har jag en känsla av att skriva någonting glatt, positivt och inte bara grubbla
och måla världen i olika nyanser av svart.

Korpsvart, sotsvart, nattsvart, becksvart, kolsvart etc.

Det finns ju även andra färger men de är så jobbiga och krävande.
När allting är svart då är det så enkelt med det mesta.

Nej.
Vill inte.
Aldrig.
Har inte.
Stör inte
etc.
Samma svar under alla omständigheter och ju längre tiden går desto färre
svar måste man ge.
Alla flyr från en annan och den underbara, svartglänsande ensamheten tar vid.
Lugn, tystnad, ostörd och lämnat åt sig själv får man vara så länge man vill.
Svart njutning i ett svart liv.
Men efter livet blir det också svart - än man då levande död?

Nu återigen har jag grävd ner mig i dekadansen men det skulle vara glada funderingar.

Svart är så lättillgänglig och har inga krav förutom - gör ingenting.

Men när livet känns som en gammal, punkterad och lappad luftballong då är det
svårt att med glädje och ro lyfta högt för att njuta av vyerna.

Det var ingen svårt att hoppa bangy jump.



Undrar vad Um skulle säga om sådana funderingar?
Imorgon skall jag gå och ställa mig i kön hos honom.
Kanske han har ett svar åt mig?
::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::