Det börjar blåsa
och jag har vind i segeln - tror jag.
Allting bara flyter och vad jag än tar mig för då fungerar det.
Jag blir nästan rädd - någonting måste vara fel.
Det började när hemma blev det lugn och ro.
Det började när jag släppte min ryggsäck.
Och det fortsätter.
Ta i trä.
Knacka tre gånger i omålat trä.
:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
Nu kör vi
Hemma
Det som återstår av den är att packa upp min MC packväska.
En underbar uppfinning som för 2 år sedan monterades på min Introder 1400
av en Yamaha verkstad i Ravenna - Italien.
Kollar alla email och blir mörkrädd - vad vill de av mig.
Jag var ju borta och har inte kunnat göra något fel.
Det måste nog vara de gamla synderna som spökar.
På båten tillbaka till Sverige har jag läst färdig en ny alster av Peter Brett.
Tidigare på bloggen skrev jag om hans bok - Painted man.
I Warszawa hittade jag fortsättningen - Desert spear och omedelbart köpte den.
En timme senare la jag boken någonstans och kom inte ihåg var?!
Två dagar senare och en halv timme innan färjan från Gdansk till Nynäshamn
avgick hittade jag den på en bokhandel i en shoppingcenter.
Jag lämnade100zl sedel som betalning för boken (det räckte mer än dubbelt)
och sprang iväg.
Fumla med växel kunde kosta mig att missa färjan.
På väg till färjan bröt jag nog mot alla trafikregler som finns.
Det går så lätt på en motorcykel att köra om, tränga sig fram vid röd ljus,
köra om på vägrenen, köra för fort, slalom på mittlinjen mellan två bilrader o.s.v.
Det viktigaste var att jag hann med båten.
I hytten började jag läsa boken och den var färdigläst en halv timme före
landsstigningen dagen efter.
Inte ens dansen ombord kunde motvägga behaget av att läsa.
Storry växer och blir bara bättre.
Återstår ett år väntan till fortsättningen - skit.
Nu skall jag tillbaka till verkligheten även om det tar emot.
:::::::::::::::::::::::::::::::::
Det är svårt
Snigelfart på det mesta.
Att svara i telefon är nog det enda som jag kan sträcka mig till.
Inte ens motorcykel vill jag köra riktigt fort - krypfart och högar med svordomar
på läpparna för den där dj... hjälmen som klämmer åt extra hårt när jag blir
svettig.
Och det blir jag, innan resan startar för alla kläder som man skall ha på sig.
Konstigt nog andra mc-förare ofta hälsar på mig på vägarna.
Undrar varför?
Ser jag kanske ut som en MC-klubb boss på avstånd med min läder jacka,
boots, hjälm, handskar och min Intruder.
Då är det bäst nog att hälsa - tycker de (kanske).
I Lichtenstein på väg til Monte Blance, Marseille, Avignon, Mont Saint Michelle,
Isla of White, London, Amsterdam, Hamburg och andra ölstäder.
6450km och 11 länder.
Europa är underbart och själv känner jag mig som en riktig europé.
Vi får se vart jag skall åka i år?
::::::::::::::::::::::::::
En dag till
Det mesta av idag är nog bakom mig och bara en härlig sommar natt finns kvar.
Jag skall nog sova på balkongen för att kunna se stjärnorna på den ljusblåa
himmelen.
I detta långkalsingarnas förlovade land sådana nätter händer kanske 1-2 gånger
på ett år om de händer alls.
Det skall firas med stjärndrömmar till ljudet av fåglar som pratar i sömnen.
Det blir som att återuppleva gamla minnen när jag vandrade i fjällen och de
stjärnklara nätter var höjdpunkten på hela vandringen.
Dessa tusentals små ljuspunkter var som magneter.
Ögonen sökte sig själva till de.
Universum och jag, vi två, vi var bundisar och pratade med varandra
hela långa natten.
Kommer jag ihåg detta språk efter så många år - imorgon vet jag svaret.
::::::::::::::::::::::::::::
Dags att ge sig av?
:::::::::::::::::::::::
Lycka till
Marinen med alla sina fartyg och även en u-båt
Kanonskotten som fick byxor att darra av ljudvågen
Kungliga yachter från Norge, Danmark och England
18 JAS plan som eskaderflyger över Stockholm
Wasaordens slup som 18 roddare rodde i perfekt takt
Segelfartyg som med mannar i riggen lyckönskar det unga paret
Hundratusentals människor som bara skriker av glädje
Den beridna livgardet som eskorterar ungdomarna genom stan
De hundratals poliser som i sina nystrukna blå skjortor bara står och har
ingenting att göra - folk är glada på de nygiftas vägnar och allting bara fungerar
Och den förunderligt vackra Stockholm som inramning för ceremoni
Att få vara med om Prinsessan Viktorias bröllop mitt inne i Stockholm strax
före Midsommar var en mycket intensiv upplevelse på många olika sätt.
Hur ofta får man vara med om en kunglig bröllop?
Hur ofta kan man se ca 500 000 människor utan bråk?
Hur ofta kan man se många kungligheter på samma gång?
etc.
Jag var där - ett minne för livet och Lycka till Viktoria och Daniel
Hoppas att Ert kärlek står fast trots att tiden går.
:::::::::::::::::::::::::::::::
Prioriteringar
När ens eget liv kommer i en svacka då känns bloggande lite betungande.
All koncentration måste fokuseras på livet och alla problem som har
hopat sig på hög.
Även om jag tycker mycket om serie om musiken i mitt liv då måste jag
prioritera.
Valet är givet - allt som bara är till last skall bort.
Klara av livet för dagen och inte gå under är målsättningen.
Låta tiden gå.
Dreja bi.
Överreagera inte.
Från livets storm har jag ridit ut tidigare så förhoppningsvis blir det även denna gång.
Någon gång återkommer jag.
:::::::::::::::::::::::
Slow motion
Lördag förmiddag.
En vanlig arbets-/semester dag.
Läsa tidningar på skärmen,
Dricka kaffe.
Göra sammanställningar för kommande 8 veckors period.
Skicka e-mail till mitt företag utomlands.
Kolla Facebook.
Gosa med Molly - en luddig grannhund.
Titta genom dörren på den stilla sommarregn.
Räkna balansen i intäkter och utgifter.
Köpa flygbiljetter åt personalen.
Sitta i stolen och bara tänka genom om jag har missat någonting.
....
...
..
.
En vanlig arbetsdag som är min semester.
Allting går i slow motion och framför allt telefonen den tiger.
Istället för 40-70 samtal om dagen är det 2-5.
Vilken lyx.
Inom psykologi pratar man om att - utebliven straff fungerar som belöning.
Så känner jag mig idag.
3 dagar kvar sedan börjar vi från början.
Varje minut är värd diamanter.
Skydda mig själv från stress, brådska, frågor, telefoner, problem och frågor.
Ett måste för att överleva.
Om bara mina närmaste fattade det.
En mans show tar på krafterna.
Blodtrycket kretsar strax under 200 och huvudverken är konstant.
Jag måste vårda mig själv oavsett vad andra tycker.
Kolla vy genom min dörr från i förgår.
Det finns inte många kontor i världen som kan matcha detta.
:::::::::::::::::::::::::::::::
Sommar regn
dramatisk himmel.
Mot sådan natur kan vi människor inte sätta emot någonting.
Bara buga och förundras.
Några bilder från Waxholm Anno domini idag.
:::::::::::::::::::::::::::::::::
Nu
Katten och jag.
Vi är ensamma hemma.
Tomt, tyst, sommar.
Spänningen och stressen från de sista 6 veckor bara försvann.
Borta.
Gone.
Finns inte.
Har den någonsin funnits?
Det gick i lås med arbeten, betalningar, löner, kvalité och heder.
Ja, heder.
Det är det enda som en fattig man har som ingen kan rucka på.
Är den borta på något sätt då kan vi säga godbye.
Till allting för vägen går bara utför.
Nu skall jag försvinna för 2-3 dagar för att sedan komma tillbaka och ta hand
om mig själv, familj och vänner.
Min egen 2-3 dagars retreat som leker själen och stillar sinnena.
Bara vara med mig själv.
Världen och jag.
...
...
Världen får vänta - mobilen påminde om ett kundmöte 14:30
En annan gång kanske.
:::::::::::::::::::::::::::::
21:58 till 22:03
Fåglarna här utanför lite slött pratar med varandra.
Säkert berättar de för grannarna om dagens händelser.
Det är inte mörkt.
Det är inte kalt.
Det är en underbar frisk skymning som vi har hela långa vinter väntat på.
Äntligen känns livet bättre än en sten i en sko.
::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
Slutet är nära
Spänning, stress, eftersatt själv vård, undanträngda sjukdomar, sömnskuld,
framknuffade måsten, finansiell ekvilibristik, eftersatt familjeliv etc. etc.
Allt detta kommer att explodera/försvinna om två dagar.
Hemma blir det tomt.
Alla bilar kommer att stå still.
Inga morgon möten vid 6:30.
Jag kan sova tills jag vill gå upp eller skall kunna lägga mig mitt på dagen
om jag så behagar.
Tid för familjen.
Korta MC-turer i sommar värmen.
Återuppta min träning för att överleva.
Lugn och roooooo i 11 dagar.
Varje sekund av denna vakuum blir dyrare än all guld i världen.
Måste ta hand om mig själv innan det blir för sent.
Det måste jag lära mig.
Start för kursen om 2 dagar
:::::::::::::::::::::::::::::
Ord
Dyvika
Hermenegilda
Jurjakadis
Angelika
Zanzibar
Tango
...
...
etc.
Det finns ord som låter äventyr
De låter musik och ger fantasi fritt spelrum
Her är det en axplock av orden som få min hjärna att gå i spinn.
Zanzibar - hela världen ryms i detta ord
:::::::::::::::::::::::::::::
Mycket och ingenting
men när jag sätter mig vid dator då blir allting som bortblåst.
Vakuum och eko i skallen.
Det dagliga arbete, familjelivet, kunder, hälsa och tre miljoner andra saker trängs
fram samtidigt.
Instinktivt stänger min hjärna av allt istället.
Det blir för mycket att sortera och välja emellan.
När jag börjar skriva ett inlägg då vill jag att det blir en händelse, en berättelse
eller en tanke med början och slut.
Att bara skriva en mängd ord utan att först ha tänkt genom de känns nästan
motbjudande.
Att skriva för att vispa luft ger mig ingenting.
Så nu väntar jag med skrivande tills livet runt omkring mig har lagt sig och orden
börjar tala till mig på nytt.
::::::::::::::::::::::::::::::::::
På natten
Mörkret föder sina foster på natten.
Tankar och stress blir levande på natten.
Och även katten kan inte sova på natten.
På natten krymper hela världen.
På natten krälar Rädslan ur sin vrå.
På natten kryper vi under täcket och är små.
På natten kramar vi kudden som räddaren i nöden.
Världen på natten skrämmer mig till vakenhet.
Livet på natten det går i stå.
Långsamt på natten skolas vi in i mörkret utan slut.
...
God morgon Sol.
Jag har några lektioner kvar.
...
Tack för det
::::::::::::::::::::::::::::::
Perfect timing to die
På alla sätt.
Vi har det stressigt, jäktigt, jobbigt och använder 110% av vårt kapacitet
och då finns det inga reserver kvar för någonting.
Knappast så man ser slutet för denna period för man drunknar i vardagen.
Inga livbojar eller flyttvästar, bara simma och försöka få krafterna att räcka
fram till stranden.
Att hitta en lugn stund under dagen stiger i priset.
Den yttre världen hittar ständigt på nya utmaningar och uppgifter som en annan
skall bemöta.
Går det bra, då börjar de lavinartat föröka sig.
Skönt när det går bra och framgångarna låter sig inte väntas på.
Men även då finns det ett tak för kapaciteten, krafterna och koncentrationen.
...
Plötsligt, som en blixt från klara himmel kommer ett slag inifrån.
...
Panik känsla kryper högre och högre upp för att till slut spruta ut genom öronen.
Räcker krafterna?
Räcker tiden?
Räcker resurser?
Hur prioritera?
Eller blir detta det sista som jag gör i detta liv?
...
Bara frågor och autoterapibehov är akut.
Lugn.
Lugn, bara lugn.
Inte överreagera.
Låt tiden gå en stund.
Försök överleva stressen utan att gå under.
Lugn.
LUGN.
LUGN FÖR HELVETE.
:::::::::::::::::::::::::::::::::
Det gillar jag inte
Till för inte så länge sedan tog jag det för givet att min kropp bara fungerade.
Allting inom mig rörde sig som det skulle och det behövdes inte att tänka
på mitt innandöme.
Det var då.
Nu vet jag var båda mina knä finns - de på minner mig om sin existens när jag går
uppför eller nerför trappan.
Jag vet vad mitt hjärta sitter - den klämmer lite hela tiden på vänster sida
efter infarkten
Jag vet var mitt hår fanns - flintan påminner mig att nu finns det inte längre.
Jag vet var mina krafter finns - någonstans borta när jag somnar på soffan till kvällen
och inte som tidigare kunde jobba/festa 1 vecka i sträck.
Jag vet att armar går inte att laga till 100% efter ett brott - höger vill inte sträckas ut
efter tidigare hopp från kakelugnen.
Jag vet att skruvar håller bra - en har suttit i min vänstra arm i 40 år.
etc.
etc.
Det känns inget bra att långsamt degraderas och se sin kropp förfalla.
Snacket om den glada ålderdomen gillar jag inte heller.
Hur kan man gilla att börja dagen med en handfull tabletter varje morgon?
Hur kan man gilla att se bussen köra ifrån dig för du hann inte springa ikapp den?
Hur kan man gilla att handla med dramaten för att man orkar inte bära en kasse
med mat?
Det gillar jag inte.
Inte.
Yggdrasil - livets träd (en ask) i den nordiska mytologi
:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
Solen, katten och jag
Nybryggt kaffe med varm mjölk och en sked socker.
Katten som kom och la sig i mitt knä så fort jag satte mig vid dator.
Genom det halvöppna fönster hör jag fåglarna skrika sina morgon trudeluttarna.
Inte en enda moln på himmelen och den friska morgonluften andas jag in med
gränslös välbehag.
Träden står fortfarande nakna förutom en liten björk framför mitt fönster.
Den skiftar redan i lila, det måste betyda att även han är vaken.
Då är vi fyra om idag.
Jag älskar de tidiga morgnar och i synnerhet just nu på våren.
Jag blir nästan hög av den begynande dagen.
En gång till - wowww.
En vecka till och dofterna kommer.
Alla buskar, träd och blommor skall skynda sig att förlänga sin art.
Ett gång till får jag vara med om det under när världen vaknar till liv.
Och för varje gång är det mer och mer spännande.
Hur många gånger till får jag vara med om det?
Inga dystra tankar bara en liten fundering
:::::::::::::::::::::::::::::::
Åsna
Höger vänster.
Vill, vill inte.
Älskar eller hatar.
Kallt eller varmt.
...
...
Att inte fatta ett beslut finns inte på kartan.
Det är så många val som jag fattar dagligen.
Inget lagom, ingen vänta och se.
Ett kategoriskt ja eller nej.
Men när väl beslutet är fattat då andas jag fritt en liten stund tills nästa beslutsbehov
tar vid och hela cirkusen börjar på nytt.
Ofta även andra människor berörs av de besluten och saken kompliceras ytterligare.
Ett fattat beslut (vilket det än blir) ångrar jag aldrig det är de icke fattade som
får mig att vakna på natten och grubbla.
Som åsna mellan två hötappar.
::::::::::::::::::::::::::
