Det gillar jag inte
Till för inte så länge sedan tog jag det för givet att min kropp bara fungerade.
Allting inom mig rörde sig som det skulle och det behövdes inte att tänka
på mitt innandöme.
Det var då.
Nu vet jag var båda mina knä finns - de på minner mig om sin existens när jag går
uppför eller nerför trappan.
Jag vet vad mitt hjärta sitter - den klämmer lite hela tiden på vänster sida
efter infarkten
Jag vet var mitt hår fanns - flintan påminner mig att nu finns det inte längre.
Jag vet var mina krafter finns - någonstans borta när jag somnar på soffan till kvällen
och inte som tidigare kunde jobba/festa 1 vecka i sträck.
Jag vet att armar går inte att laga till 100% efter ett brott - höger vill inte sträckas ut
efter tidigare hopp från kakelugnen.
Jag vet att skruvar håller bra - en har suttit i min vänstra arm i 40 år.
etc.
etc.
Det känns inget bra att långsamt degraderas och se sin kropp förfalla.
Snacket om den glada ålderdomen gillar jag inte heller.
Hur kan man gilla att börja dagen med en handfull tabletter varje morgon?
Hur kan man gilla att se bussen köra ifrån dig för du hann inte springa ikapp den?
Hur kan man gilla att handla med dramaten för att man orkar inte bära en kasse
med mat?
Det gillar jag inte.
Inte.
Yggdrasil - livets träd (en ask) i den nordiska mytologi
:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
