Hamilton

I det senaste brevet lovade jag att skriva om mig själv.
För Dig tog det 10 A4 sidor (5blad) för mig kommer det att ta minst lika mycket så jag
delar upp detta brev i 5 delar och försöker att skriva de tät efter varandra kanske
en om dagen?

1976, näst sista september tog vi avsked i Ystad.
Du åkte till Polen för att fortsätta Dina studier och träffa Din familj.
BO har åkt tillbaka redan tidigare med för sesongen sista färjan från Nynäshamn.
Du stannade en vecka till - för vår skull. 
Efter att ha vinkat iväg Dig blev jag alldeles ensam och med ett beslut att börja livet
om från början.
Misslyckad försök att överföra våra pedagogiska idéer till svensk universitetsvärld
lämnade djupa spår inom mig - förvirringen var total.
Ibland funderar vi över - vad skulle vi ändra på i vår livshistoria om vi fick chansen att
leva det en gång till.
Detta var min chans.
Ung (23 år), frisk, vältränad, välutbildat, arbetsvillig och inte så dum heller.
Sådan var min bild av mig själv.
Till att börja med var det tillräckligt - trodde jag.
Alla borde vilja ha mig sådan som jag var då.
Att få alla tillstånd var bara frågan om tid - föreställde jag mig.
Några dagar efter vår avsked började jag läsa svenska på TBV.
Där träffade jag många andra utlänningar som befann sig i liknande situation som jag.
Läraren på kursen hette Hans F.
Så småningom kom vi båda underfund att han var Ebbas tidigare elev från universitetet.
I skolan mötte jag många ryssar och polacker.

Du kommer väll ihåg Ebba - vår hyresvärdinna. Vi sov i hennes säng när rummet vi skulle
hyra hos henne blev inte ledigt i tid. Då flyttade hon själv till vardagsrummet och gav oss
sitt rum. BO fick sova på golvet och lotsas att inte höra oss.

Vi polackerna undvek varandra som elden.
Ingen litade på den andra.
Var och en kunde vara en angivare åt regeringen och sådana ville man inte ha
i sin bekantskapskrets.
Däremot med ryssarna umgicks jag mycket och med några av de umgås jag med 
fortfarande.  Som Du själv nämnde i Ditt brev då kunde jag ryska rätt bra så språket var
inget problem.
Mot slutet av november slutade jag med TBV och svenskan.
Det gick på tok för långsamt.
Araber, afrikaner, indier och andra utlänningar kunde inte ens skriva.
Några kunde men bara med arabiska bokstäver från höger till vänster.
Jag satsade istället på att lära mig själv och umgås med folk på svenska.
Jobbet gick inte så bra - jag hade inte fått arbetstillstånd och överklagade beslutet.

Arbetet med tidningsutdelningen har tagit slut men mannen som skulle ta de efter mig
orkade inte själv så vi kom överens att jag fortfarande delar ut de för 2/3 av lönen.

Han var en mycket intressant människa - pensionerad kapten Bertil Harding.
En svensk soldat som deltog i olika internationella styrkor som Sverige skickade
utomlands. Polisen i Somalia efterlyste honom med ganska stor belöning.

Han hade också en resebyrå mitt i Stockholm och på dagarna hjälpte jag honom där.
Mycket språkförbistring och blandning av engelska och min dåliga svenska orsakade
många skratt och missförstånd.
Jul på svenska är Christmas på engelska (det vet jag nu).
Jul på engelska är juli på svenska.
Länge försökte jag per telefon övertala en dam om att i november försöka boka
en skidresa till Chamonix funkar inte för då är det inte varmt där och det finns ingen strand
där heller.
Min största bedrift i resebranchen var att arrangera en bussresa med fotbollfans till Basel.
Sverige skulle spela mot Schweiz.
Sverige vann så alla tyckte att resan var mycket lyckat - tur för mig.
Den nerspydda bussen fick jag städa själv för annars gick inte resan ihop.
Till idag hatar jag bussar och fotboll.

Men den allra största hjälpen med språket var Ebba L.
På morgnarna satt vi där med var sin halva av Dagens Nyheter och läste.
Drack te, åt Finn Crisp, Digestive keks med Lätt & Lagom och kummin ost.
Klart att jag inte fattade mycket av det skrivna ordet och då frågade jag Ebba.
För varje fråga fick jag en mindre föreläsning av morgonrockklädd universitets docent.
Det fanns inga kurser i världen som kunde jämföras med den outtömliga källan till kunskap
som hon så frikostigt delade med sig.

1977 i september började jag läsa arabiska på universitetet, svenska var jag redan klar
med. På våren 1978 upplöstes den arabiska institutionen - professor och assistenter
började slåss på lektionerna. Palestinier och Egyptier, Israeler och de västorienterade
försökte lösa sina meningsskiljaktigeter på samma sätt som hemma -
genom att puckla på varandra.
På hösten 1978 började jag läsa socialantropologi och historia på halv fart.

En historiker från Uppsala - Åke Hermansson föreläste.
Någon mer spännande föreläsare tror jag inte att jag hade träffat tidigare.
Kunnig som en troll och med egna tolkningar av många vedertagna historiska sanningar.
En av de var om emigrationen till USA.
Vilka åkte ditt?
Inte de svagaste, fattigaste, gamla eller sjukaste, inte.
De starkaste, friskaste (sjukliga var inte ens släpta i land i USA) och de mest bemedlade.
Bara biljetten över Atlanten kostade en förmögenhet.
På något sätt höll jag med honom.

Parallelt med studier pågick mitt privata liv som då blev mycket turbulent

Det får räcka för första gången

With love

T
:::::::::::::::::::::::::::::::::::::

Jag öppnade brevet !!!!!!
Usch vilken lättnad?!

Det var från Dig
Först bläddrade jag bara genom de 5 tätskrivna pappersark.
Sedan läste jag allting en gång och försökte finna stämningen som Du kände
när Du skrev dessa sidor.
På näst sista sidan fann jag den.
Vid andra läsningen började jag förstå vad orden betydde.
Förmågan att läsa handskrivna brev försvann hos mig för många år sedan.
Tredje läsning var den bästa.
Äntligen var jag med Dina känslor och Din berättelse.

Mycket har hänt i Ditt liv sedan sist då vi sågs hos Din kusin på landet.
Jag är förundrat över Din mod, själsstyrka och klarsynthet med vilken Du beskiver
händelserna efter varandra.
Stundvis fick jag nästan en känsla av att Du kunde se in i framtiden.
Din beslut var hela tiden de rätta och optimala.
Mycket ensamhet fick Du stå ut med och när allting började ordna sig med jobb,
barn, ekonomi och bostaden då var Du så stark att ingen man klarade av Dig.

Du var toppen när vi träffades och då måste Du ha blivit ännu mera enastående.

Vår korta historia minns Du bättre än jag.
De detaljer som Du beskriver har jag antingen glömt eller missat de när det begav sig.

Du skrev ingenting om Dina förväntningar från framtiden.
Sönerna har flyttat hemifrån och en av de har redan egen familj.

Skönt att veta att vi är fortfarande vid liv och har kvar våra öppna sinnen.

Vad skall vi göra med den nya kontakten?
Skall vi?

Finns det någon anledning att ta fram de sedan länge glömda upplevelser?

I den allt fortare och fortare snurrande världen kan finnas något av värde att titta bakåt i tiden
och träffa vänner som historiens vindar splittrade på Jorden.
I nästa brev skall jag försöka att berätta om mig själv.
Mycket fick jag gå genom och många människor deltog i mitt liv.

Full av beundran för Din själsstyrka.

With love

T

::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

Det har kommit ett brev med handskrivet adress och med avsändare JH.
Det måste vara från Dig.
Jag har den i min vänster bröstficka sedan 2 dagar.
Jag vågar / vill inte öppna.
Blandade känslor flyger genom mitt huvud.
Försökte att känna på innehållet, lukta på det.
Lyfta det mot Solen och försöka se innehållet.
Ingenting hjälpte - jag fortfarande vet inte vad som finns inne i kuvertet.
Det är i alla fall inte ett vykort för kuvertet är ganska mjuk.
Det måste betyda att Du skrev ett brev, kanske ett långt brev till mig.
Jag kommer ihåg Din vackra handstill som jag njöt av att bara titta på den.
Några gånger försökte jag att skriva lika vackert som Du men utan framgång.
Mina kråkfötter kan jag fortfarande knappast tyda ut själv.


Mina tankar kretsar kring Ditt brev 3 gånger i minuten.
Jag har svårt att normalt fungera till vardags.
Brevet bränner mig i fickan.
Det är säkert min sjuka fantasi som eggar upp mig men jag vågar inte öppna det.

Har redan funderat på att riva det i bitar men gav upp tanken.
Om jag skulle ångra mig då kan man klistra alla de bitarna ihop och känna sig fånigt.
Elda upp det?
Det blir oåterkalleligt och kanske det är någonting viktigt som Du ville förmedla?

Imorgon skall jag öppna det !!!!!


With love

T
::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

Det tar på krafterna att vänta på Ditt svar.

Nu har jag dragit igång en arkeologisk minnesutgrävning och den är svår att stoppa.
Tankarna om vår korta tid tillsammans tar fram minerna som var i dvala i över 30 år.
Väntar jag 4-5 dagar till då kommer minerna av varenda dag upp till dager.
Vill jag det - vet ej.

Nu, har vi blivit annorlunda.
Vi lever i en värld som inte är så hotfull som då.
Vi har barn och kanske även barnbarn.
Vad skall det då vara bra för att gräva fram gamla minnen?
En gång till - vet ej.

Det var bara en inre röst som fick mig att börja skriva om oss.

Nu, i mogen ålder finns det allt mer och mer att titta tillbaka på.
Alla de vändpunkter som ändrade livets gång tränger fram.
Du var en sådan vändpunkt.

Hon är inte småaktig - den karaktärs drag hos Dig var storstilad.

Sedan dess har jag inte träffat någon som var på den nivå.
Alla de lever i vardagen med tusen små, små ting som upptar hela deras hjärna.

Jag fortsätter att vänta på Ditt svar


With love

T
:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

Nu är jag tillbaka och skall fortsätta på mitt tidigare brev men först bara kort om ovädret.

Om Du viste vilket härligt regn det kom!?
Varm, intensiv, blöt och ihållande.
Rakt ovanför mig gick åska. Det mullrade, blixtrade och åsk oväsen tillsammans med
regnet var bedårande och öronbedövande.
Jag tog med mig en öl, gick ut på gräsmattan framför mitt kontor satte mig i stolen med
benen på den annan stol och lät regnet falla ner på mig.
Det var varmt, ölet var gott, segelbåtar på sjön strax utanför långsamt gled fram.
Oväsen från motorbåtar hörde jag inte för åskan. Det mullrade nästan oavbrutet.

Vilket skådespel??!!

Nu kan sommaren ta slut, för min del.
Jag har badat i sommar regn och det knappast finns någonting som kan mätas med detta.

I förra brevet skrev jag mina komihåg från vårt första möte.
Det var så annorlunda och så intensiv att glöden från just denna kväll etsade sig för gott
i mitt minne. Sedan bodde vi tillsammans med min ungdoms största vän BO.
Du, jag och BO delade på ett ganska litet rum i ett hus vid vatten. Den lyxen förstod vi inte då.
Alla vi var uppvuxna i en lägenhet och själva iden av att bo i ett hus var främmande för oss alla.
Ganska fort fann vi oss i de nya omständigheter.
MN kom då och då på besök med sin blivande man James N.
Har Du någon kontakt med henne?

Vita nätter i Sverige ökade bara njutningen av vår omätlig passion.
Vi hade aldrig nog av varandra - på alla vis.
Sova var att missa minuter med varandra.
De ämnen vi pratade om var vi, Du, jag och den stora omvälvningen som precis har börjat
i Polen.
Det var så svårt att ta ställningen.
Vi var unga och önskade oss en skön framtid.
Jag var redan tidigare besluten att nu är jag hemma i mitt nya hem och här vill jag stanna.
Du tvekade, studierna, föräldrar och vänner drog i Dig som en magnet.
Ditt beslut att åka tillbaka blev oåterkalleligt och ändrade vår relation på ett sätt som ingen av
oss kunde förutse.
Vi var de dömda och hade bara 22 dagar kvar att leva.
Varje sekund var av guld, varje minut utan Dig inom synhåll var en evighet.
Vi ville ha våra 22 dagar oavbrutet tillsammans. Och så blev det.
För första gången släppte vi varandras hander när Du stod på färjan Wilanow akterdäck
i Ystad och vinkade adjö. Du skulle tillbaka till Polen - för alltid.



Jag skjutsade Dig ditt med den samma VW bubbla som jag hämtade Dig till mitt liv.
Vi gjorde många stopp på vägen av olika anledningar men främst för att fördröja
avskedsstunden.

Sedan gick det många år innan jag igen hittade Dig någonstans djup inne i Polen.

Det räcker som första brev.

Hopas att Du minns de stunder och svarar på brevet.


With love

TH
:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::