Hamilton

I det senaste brevet lovade jag att skriva om mig själv.
För Dig tog det 10 A4 sidor (5blad) för mig kommer det att ta minst lika mycket så jag
delar upp detta brev i 5 delar och försöker att skriva de tät efter varandra kanske
en om dagen?

1976, näst sista september tog vi avsked i Ystad.
Du åkte till Polen för att fortsätta Dina studier och träffa Din familj.
BO har åkt tillbaka redan tidigare med för sesongen sista färjan från Nynäshamn.
Du stannade en vecka till - för vår skull. 
Efter att ha vinkat iväg Dig blev jag alldeles ensam och med ett beslut att börja livet
om från början.
Misslyckad försök att överföra våra pedagogiska idéer till svensk universitetsvärld
lämnade djupa spår inom mig - förvirringen var total.
Ibland funderar vi över - vad skulle vi ändra på i vår livshistoria om vi fick chansen att
leva det en gång till.
Detta var min chans.
Ung (23 år), frisk, vältränad, välutbildat, arbetsvillig och inte så dum heller.
Sådan var min bild av mig själv.
Till att börja med var det tillräckligt - trodde jag.
Alla borde vilja ha mig sådan som jag var då.
Att få alla tillstånd var bara frågan om tid - föreställde jag mig.
Några dagar efter vår avsked började jag läsa svenska på TBV.
Där träffade jag många andra utlänningar som befann sig i liknande situation som jag.
Läraren på kursen hette Hans F.
Så småningom kom vi båda underfund att han var Ebbas tidigare elev från universitetet.
I skolan mötte jag många ryssar och polacker.

Du kommer väll ihåg Ebba - vår hyresvärdinna. Vi sov i hennes säng när rummet vi skulle
hyra hos henne blev inte ledigt i tid. Då flyttade hon själv till vardagsrummet och gav oss
sitt rum. BO fick sova på golvet och lotsas att inte höra oss.

Vi polackerna undvek varandra som elden.
Ingen litade på den andra.
Var och en kunde vara en angivare åt regeringen och sådana ville man inte ha
i sin bekantskapskrets.
Däremot med ryssarna umgicks jag mycket och med några av de umgås jag med 
fortfarande.  Som Du själv nämnde i Ditt brev då kunde jag ryska rätt bra så språket var
inget problem.
Mot slutet av november slutade jag med TBV och svenskan.
Det gick på tok för långsamt.
Araber, afrikaner, indier och andra utlänningar kunde inte ens skriva.
Några kunde men bara med arabiska bokstäver från höger till vänster.
Jag satsade istället på att lära mig själv och umgås med folk på svenska.
Jobbet gick inte så bra - jag hade inte fått arbetstillstånd och överklagade beslutet.

Arbetet med tidningsutdelningen har tagit slut men mannen som skulle ta de efter mig
orkade inte själv så vi kom överens att jag fortfarande delar ut de för 2/3 av lönen.

Han var en mycket intressant människa - pensionerad kapten Bertil Harding.
En svensk soldat som deltog i olika internationella styrkor som Sverige skickade
utomlands. Polisen i Somalia efterlyste honom med ganska stor belöning.

Han hade också en resebyrå mitt i Stockholm och på dagarna hjälpte jag honom där.
Mycket språkförbistring och blandning av engelska och min dåliga svenska orsakade
många skratt och missförstånd.
Jul på svenska är Christmas på engelska (det vet jag nu).
Jul på engelska är juli på svenska.
Länge försökte jag per telefon övertala en dam om att i november försöka boka
en skidresa till Chamonix funkar inte för då är det inte varmt där och det finns ingen strand
där heller.
Min största bedrift i resebranchen var att arrangera en bussresa med fotbollfans till Basel.
Sverige skulle spela mot Schweiz.
Sverige vann så alla tyckte att resan var mycket lyckat - tur för mig.
Den nerspydda bussen fick jag städa själv för annars gick inte resan ihop.
Till idag hatar jag bussar och fotboll.

Men den allra största hjälpen med språket var Ebba L.
På morgnarna satt vi där med var sin halva av Dagens Nyheter och läste.
Drack te, åt Finn Crisp, Digestive keks med Lätt & Lagom och kummin ost.
Klart att jag inte fattade mycket av det skrivna ordet och då frågade jag Ebba.
För varje fråga fick jag en mindre föreläsning av morgonrockklädd universitets docent.
Det fanns inga kurser i världen som kunde jämföras med den outtömliga källan till kunskap
som hon så frikostigt delade med sig.

1977 i september började jag läsa arabiska på universitetet, svenska var jag redan klar
med. På våren 1978 upplöstes den arabiska institutionen - professor och assistenter
började slåss på lektionerna. Palestinier och Egyptier, Israeler och de västorienterade
försökte lösa sina meningsskiljaktigeter på samma sätt som hemma -
genom att puckla på varandra.
På hösten 1978 började jag läsa socialantropologi och historia på halv fart.

En historiker från Uppsala - Åke Hermansson föreläste.
Någon mer spännande föreläsare tror jag inte att jag hade träffat tidigare.
Kunnig som en troll och med egna tolkningar av många vedertagna historiska sanningar.
En av de var om emigrationen till USA.
Vilka åkte ditt?
Inte de svagaste, fattigaste, gamla eller sjukaste, inte.
De starkaste, friskaste (sjukliga var inte ens släpta i land i USA) och de mest bemedlade.
Bara biljetten över Atlanten kostade en förmögenhet.
På något sätt höll jag med honom.

Parallelt med studier pågick mitt privata liv som då blev mycket turbulent

Det får räcka för första gången

With love

T
:::::::::::::::::::::::::::::::::::::