Hamilton

Nu är jag tillbaka och skall fortsätta på mitt tidigare brev men först bara kort om ovädret.

Om Du viste vilket härligt regn det kom!?
Varm, intensiv, blöt och ihållande.
Rakt ovanför mig gick åska. Det mullrade, blixtrade och åsk oväsen tillsammans med
regnet var bedårande och öronbedövande.
Jag tog med mig en öl, gick ut på gräsmattan framför mitt kontor satte mig i stolen med
benen på den annan stol och lät regnet falla ner på mig.
Det var varmt, ölet var gott, segelbåtar på sjön strax utanför långsamt gled fram.
Oväsen från motorbåtar hörde jag inte för åskan. Det mullrade nästan oavbrutet.

Vilket skådespel??!!

Nu kan sommaren ta slut, för min del.
Jag har badat i sommar regn och det knappast finns någonting som kan mätas med detta.

I förra brevet skrev jag mina komihåg från vårt första möte.
Det var så annorlunda och så intensiv att glöden från just denna kväll etsade sig för gott
i mitt minne. Sedan bodde vi tillsammans med min ungdoms största vän BO.
Du, jag och BO delade på ett ganska litet rum i ett hus vid vatten. Den lyxen förstod vi inte då.
Alla vi var uppvuxna i en lägenhet och själva iden av att bo i ett hus var främmande för oss alla.
Ganska fort fann vi oss i de nya omständigheter.
MN kom då och då på besök med sin blivande man James N.
Har Du någon kontakt med henne?

Vita nätter i Sverige ökade bara njutningen av vår omätlig passion.
Vi hade aldrig nog av varandra - på alla vis.
Sova var att missa minuter med varandra.
De ämnen vi pratade om var vi, Du, jag och den stora omvälvningen som precis har börjat
i Polen.
Det var så svårt att ta ställningen.
Vi var unga och önskade oss en skön framtid.
Jag var redan tidigare besluten att nu är jag hemma i mitt nya hem och här vill jag stanna.
Du tvekade, studierna, föräldrar och vänner drog i Dig som en magnet.
Ditt beslut att åka tillbaka blev oåterkalleligt och ändrade vår relation på ett sätt som ingen av
oss kunde förutse.
Vi var de dömda och hade bara 22 dagar kvar att leva.
Varje sekund var av guld, varje minut utan Dig inom synhåll var en evighet.
Vi ville ha våra 22 dagar oavbrutet tillsammans. Och så blev det.
För första gången släppte vi varandras hander när Du stod på färjan Wilanow akterdäck
i Ystad och vinkade adjö. Du skulle tillbaka till Polen - för alltid.



Jag skjutsade Dig ditt med den samma VW bubbla som jag hämtade Dig till mitt liv.
Vi gjorde många stopp på vägen av olika anledningar men främst för att fördröja
avskedsstunden.

Sedan gick det många år innan jag igen hittade Dig någonstans djup inne i Polen.

Det räcker som första brev.

Hopas att Du minns de stunder och svarar på brevet.


With love

TH
:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::