Hamilton

Vackert ansikte, kort till växten, korta nästan trippande steg.

Den välvårdade yttre visade att hon la till mycket stor vikt vid sitt utseende.

Hon kom fram och med ett snabbt ögonkast förstod hon vilken var besöksstolen.

Med mycket charm satte hon sig i denna.

Um satt bara och iakttog alla detaljer för att bilda sig en uppfattning om sin nästa besökare.

- Välkommen sa Um. Du ser ut att ha fullständigt kontroll över dig och ditt liv så
varför är du här?
- Ja, jag har mycket kontroll över mitt liv och det har jag börjat med när jag var 14 år.

Det mesta av mitt livs kunnande och erfarenhet fick jag mycket dyrt betala för.

Här kom en lite längre paus som Um respekterade. Han förstod att kvinnan hade gott
om tid för att förbereda en berättelse medan hon väntade på sin tur. Nu gällde det att 
börja tala.

- Det handlar om min far. Efter att mina föräldrar skildes har jag tappat litet kontakt
med honom. Han var alltid lojal och ställde upp för min mor, mig och mina syskon.

Skilsmässan tog ganska hårt på honom. Flera kvinnor avverkade han bara som 
manlig förströelse. Känslomässigt åkte han berg och dal bana - tror jag .

För att inte gå under började han att springa maratonlopp över hela världen.

I den friska kroppen finns en frisk stjäl - sa han och sprang vidare.

Efter några få år tog det slut, kanske hans krafter räckte inte till?

För han hade ju ingenstans att fylla på de. Han började dricka.

Inte mycket men hela tiden.

Han fullföljde alla sina uppdrag och drev vidare sitt företag alldeles ensam.

Utåt var han en helt normal människa.

Vi, familjen, barnen visste att han hade problem mer drickande.

Här tystnade hon.

Um också satt tyst och väntade, han bara memorerade och iakttog.
Efter en längre stunds tystnad började kvinnan att prata på nytt.

- Jag heter Amida och det var min far som valde detta namn.

Så fortsatte det under några få år. Far blev fort gammal och sjuk.

Alla vi barn besökte honom på sjukhuset.

Glad och överraskad blev han av vårt besök.

Det blev tyst på nytt

- Jag bär alltid med mig gift som jag kan ta om jag blir överfallen eller skadat.

Hellre dör jag än lider.

Tystnad på nytt.

Ums trötthet var som bortblåst. Han satt på helspänn och lyssnade.

- Far frågade efter ett glas vatten. Jag erbjöd mig att hämta det. När glaset var fylld
med vatten hällde jag i giftet i detta. Då tyckte jag att det blir bättre om han dör
istället för att lida av sin obotliga sjukdom eller om han blev frisk komma tillbaka
till sitt drickande.

Han överlevde för det visade sig att hans kropp var mycket starkare än vi trodde.

Sedan dess vill han inte ha någon kontakt med mig.

Nu är jag inte längre så säker att det var rätt beslut och därför är jag här.

Här tystnade hon och hennes axlar åkte ner.

Um satt som förlamad. Med stora ögon tittade han på Amida och förmodligen flög

hans tankar fortare än blixtarna på himmelen.

Tystnaden var kompakt mörk.
Till slut började han prata.

- Jag vet inte vad du förväntar dig av mig och förmodligen vad jag än säger blir det fel.

I en svag ögonblick beslutade du dig att komma hit.

Jag förstår att du är mycket ung och har inga barn för ingen mor i världen skulle
ha tid att sitta halva dagen och vänta på mig. Din värld kretsar bara kring dig själv.

Dina egna bedömningar och avgöranden är det som gäller och vad vi andra än säger

är det bara en bakgrunds sorl för dig.

Tänk bara - skulle du vilja att när du väl får egna barn att någon av de gjorde så mot dig?

Gå nu ... det finns ingentig mer att säga om detta.
Svaret har du inom dig och även om det tar tid för dig att hitta den då finns den där.

Um reste sig och gick utan att vända sig tillbaka eller säga adjö.

Amida reste sig långsamt och gick mot utgången.
::::::::::::::::::::::::::::::::