Hamilton

Dagarna gick medan Um fortsatte att ta emot olika människor som var i behov
av hans visdom.

Oftast var det frågor om olycklig kärlek eller pengar.

Mannen som kom in genom dörren såg mycket genomsnittligt ut.
Vid första ögonkastet fick man intryck att det var ingenting speciellt med honom.

Först när han kom närmare kunde vi se att han var klädd i de dyraste tyger men
utan att det var iögonfallande.
Redan detta antydde att han var en förmögen person som inte ville synas
allt för mycket.
De som hade kunskap såg dessa detaljer som för vanliga människor var osynliga.
Inga smycken förutom ett örhänge med diamant.

Goddag Um - sa han efter att ha satt sig självmant i föteljen.
Goddag .... - svarade Um med en antydan att han kände inte till mannens namn.

Oh, förlåt sa mannen obehindrat, mitt namn är Miro och jag är en guldsmed.
Välkommen -  svarade Um.
...
Egentligen har jag ingenting som akut trycker mig eller oroar.
Som guldsmed är jag en ganska förmögen person och har allt vad en man kan önska sig.
Saker, hus, tjänstefolk, pengar och även en del makt.
...
Det enda jag saknar i mitt liv är en familj.
Min enda fru dog för några år sedan i födsel våndor.
Barnet, en son, dog även han dagen efter.
Jag skattade högt min fru och tillsammans väntade vi vårt första barn med
otålighet och enorm förväntan.
Hennes död tog med sig all min livsglädje.
Tills idag finns jag till med vet ingenting som kan angagera mig fullt ut.
Som yrkesman tror jag att jag gör ett bra jobb för nöjda kunder kommer tillbaka.
Som människa har jag lyckats att inte ha några fiender bakom ryggen - tror jag.
Som man kan jag köpa vilken kvinna jag vill för natten eller en kortare period.
Som en själ er jag ensam och jag förmodar att därför är jag här.
...
Um bara lyssnade med vidöppna ögon.
...
Nätterna är värst.
Inte på grund av de sexuella aspekter men på grund av kylan i sängen och den
så påträngande ensamhetskänsla.
Svårt att säga men ibland även tårar rinner på kudden.
...
...
Här tystnade han, rörd av sina egna ord och de framkallade minnen.
Um själv satt tyst och orörlig tydligt rörd av mannens berättelse.
...
Jag beklagar din frus bortgång och barnets död sa Um till slut.
Vi bestämmer inte över våra liv.
När tiden är ute då slocknar vårt ljus oavsett vad vi själva och alla andra tycker om det.
De som finns kvar vid livet måste bara acceptera detta faktum och försöka leva vidare,
även om det gör ont att fortsätta ensamt.
Välkommen till terrassen vi sätter oss där och fortsätter vårt samtal där.
Um vinkade in en av sina betjänter och bad honom om en flaska vin och några små
tilltugg serverade ute.
De gick ut och satte sig bekvämt i de rotting föteljer som alltid stod där.
Var och en av de tog sitt vinglas och drack med små klunkar.
Efter en stund fortsatte Miro att berätta sin historia.
Fler och fler detaljer kom fram så att ibland även fick han torka tårar ut ögonen.
Um för det mesta bara lyssnade och släppte inte blicken från sin gäst.
Vinet tog slut och Miro såg tydligt avslappnad ut och på lättsammare humör
än när han kom in.
Han pratade nästan oavbrutet medan Um bara lyssnade.
När Miro till slut tystnade och bara tittade ut mot havet med frånvarande blick
kunde vi se hur hans axlar åkte ner och en inre ro spred sig i hans kropp.
Den spänningen som han bar med sig in bar som bortblåst.
...
Kom igen till mig om några dagar föreslog Um.
Att själv bära hela sitt öde tar på krafterna och med tiden blir vi nästan
orkeslösa att ta oss genom dagen.
Ibland måste man prata med någon som bara lyssnar.
De flesta svaren vet Du redan själv men denna last som samlades inom Dig
genom åren förlamar Ditt omdöme och framtidsvisioner.

Miro tittade på Um och med ett leende tackade för den tid som Um ägnade åt honom.
Han tog fram ett silver mynt och la det på bordet.
Det är för lite för att betala för den tid du gav mig men det är allt jag har på mig.
Tack för inbjudan, jag kommer men först måste jag smälta detta besök.
Det är så mycket som ändrades inom mig att jag måste få lite tid att lära mig
själv från början.
Det var så omtumlande att prata om sig själv.
Jag viste inte ens att jag kunde det.
Tack Um och på återseende.
De reste sig, skakade hand med varandra och Miro gick mot utgången
utan att vända sig om.
Hans steg verkade inte så självsäkra som tidigare.
Han kanske blev lite mer en människa.
::::::::::::::::::::::::::::::::::::