Hamilton

En dag när Um kom ner såg han mycket tärd ut.
Ögonen var mörka och utan lyster, håret okammad och allmänt såg han härjad ut.
På något sätt måste natten ha varit jobbig eller för kort.

Utan att säga ett enda ord gick han fram till ytterdörren och öppnade den.
Där utanför, trots den arla morgonen stod redan en liten skara människor och väntade
på honom.
Um tittade uppmärksamt på var och en av de.
Han hälsade på de och bjöd alla de in.
Tysta, förvånade och lite förlägna stod de kvar vid dörren.
Um vinkade in två av sina betjänter och bad de att hämta in stolar till alla besökare.
Snart satt alla de fem tillsammans med Um i en ring.
Det var tyst och ingen vågade börja prata som först.
Efter en lång tystnad en av kvinnorna i gruppen började prata i smått.

- Vad är det som händer? - undrade hon.

Det var ingen som svarade.
En äldre man tittade uppmärksamt på Um och sade.

- Vill Du att vi skall prata alla tillsammans för att Du skall tjäna mera pengar på oss?

Um bara skakade på huvudet men förblev tyst.
Åter igen tystnaden var det enda som hördes.
Efter ytterligare några långa stunder sade Um.

- Nej, jag vill inte åt Era pengar.
Jag vill inte åt någonting från Er.
Jag vill prata med fler på samma gång därför att tillsammans kan vi se många
andra lösningar på Era problem än om jag gör det ensam med var och en av Er.
Som jag ser det då bär ni på liknande smärta och ni kan ha stor nytta av varanda.

Sedan tystnade han igen men stämningen kändes inte alls lika tung som tidigare.

- Är det någon av Er som har känt varandra sedan tidigare? - frågade Um.

En kvinna och en man nickade med huvuden - Vi är gifta med varandra.
Resten var det människor som träffades i kön till Um.
Främlingar från olika delar av landet.

- Var vänliga och lyssna bara, sade Um till makarna.

Sedan, tittade han frågande på den äldre mannen som satt mitt emot honom.

- Jag vet inte hur jag skall börja, sade mannen tyst.
Det har blivit någonting annat än jag har föreställt mig.
Många andra får höra det som jag trodde att bara Du skulle få göra.
Men kanske det blir bara bättre av det?
Han tog ett djupt andetag och fortsatte sedan.
Mitt namn är Aro.
Jag har tappat kontakt med mina barn.
De bryr sig inte om mig eller om att hålla kontakten med mig.

Um flyttade blicken till en tjock kvinna som oavbrutet lekte med sitt grånande hår.

- Min ensamhet håller på att långsamt tar livet av mig.
Jag vet inte vad jag skall göra med den.
Ingen vill veta av mig eller umgås med mig.
Alla mina försök att få kontakt med andra slutar med tårar eller ingenting.
Och ... jag heter Kari.

Nästa besökare som var en ung, välklädd men inte vacker man sade.

- Jag skulle så gärna vilja ha några vänner eller nära bekanta men jag vågar inte att ta
kontakt med någon.
Att umgås med kvinnor vågar jag inte ens att tänka på.
Mina föräldrar gav mig namnet Urk.
Ett namn som jag inte tycker om.

Makarna förblev tysta och bara lyssnade uppmärksamt på de andra.
Um var tyst och Kari var den som först började prata.
Alla vi här har problem med ensamhet och kan inte hitta orsaken till detta
eller en lösning på problemet.
Allas blickar riktades mot henne och hon tystnade tvärt.

- Det var en mycket bra iakttagelse - sade Um - var vänlig och fortsätt Dina tankar.

Efter en kort stunds tystnad tog Kari vid och fortsatte att tänka högt.
Aro tog vid och utvecklade egna idéer om orsaken till deras ensamhetskänsla.
Urk förblev tyst ganska länge men till slut även han anslöt sig till samtalet.
Makarna allt oftare tittade frågande på Um om de fick blanda sig in i samtalet.
Men han bara skakade på huvudet.
Då och då blandade sig Um in i samtalet men mera för att styra upp den än för att
uttala sina synpunkter.
Diskussionen pågick länge och intensiv.
Så länge att Um bad en betjänt att hämta vatten och frukt åt alla.
När till slut samtalets deltagare började tystna en efter en kunde man se en sorts
upprymdhet i allas ögon.
Den uppjagade blicken försvann och en antydan till tillfredställelse tog dess plats.

Aro tittade rakt fram utan att se de andra och det var tydligt att han befann sig
någon annanstans. Lätt leende satt som klistrat i hans ansikte.

Kari satt bara och försökte hålla sig vaken. All spänning som hon bar inom sig var
borta och tröttheten kom fram.

Urk slappnade av och såg nöjd ut med livet. I hans ögon visade sig små gnistor som
gjorde att det inte så vackra ansikte kunde uppfattas som intensiv och intressant.

- Vad Ni än hade för anledning att komma till mig var så vänliga och kom imorgon sade
Um till det äkta paret som under hela samtalet var tysta och bara lyssnade till de andra.

- Vi kommer svarade de skyndsamt.

- Aro, Kari och Urk kom tillbaka till mig om 4 dagrar. Alla tillsammans eller var och
en för sig, det får ni avgöra själva. Det kommer inte att kosta Er någonting för jag vill
bara se till att det som påbörjades idag inte rinner ut i sanden.

Sedan sade de adjö och gick ut.

Um satt en stund orörlig i sin stol.
Han suckade till med tydlig lättnad, reste sig och gick ut på terrassen
för att titta på havet som alltid hade en lugnande verkan på honom.
Hans ögon fick sitt vanliga intensiva djup och rörelser blev spenstiga
men lugna och balanserade.

:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::