Hamilton

I vanliga fall kom det många olika människor till Um.
Men denna dag höll på att bli en stor katastrof.
Allting verkade att bli galnare och galnare ju längre dagen framskred.

En illaluktande gamling kom bara för att prata av sig.
En tiggare kom för att be om allmosor.
En ung man kom för att be om råd att öka sin manlighet.
En gumma kom för att beklaga sig över sina barn och medan hon pratade då och då
släppte hon gaser.
En säljare kom för att erbjuda nya tyger från Samarkand.

Um´s irritation växte med varje ny besökare.
Det syntes att han oavbrutet försökte att behärska sig.
Någon gång mitt på dagen gick Um ut till den väntande utanför skaran människor
och sade att det räcker för idag. 
Alla är välkomna tillbaka en annan gång.
Det blev tyst och långsamt började alla att skingras hem eller till sina andra sysslor.

Um kom tillbaka, satte sig i stolen på terrassen med ansiktet mot havet.
En betjänt kom och frågade om någonting önskades.

- En karaff vin och lite frukt, tack.

Vad har hänt?
Vad kom alla dessa konstiga människor ifrån?
Deras problem är inga problem alls.
Är det någonting av det jag gör som är fel?
Erbjuder jag mina råd för billig och därför även lycksökare söker sig till mig?
....... ?
....... ?

Sådana och liknande frågor restes i hans huvud.
Um själv behövde en Um för att kunna gå vidare.
Den oavbrutna strömmen av människor som dagligen kom till honom och berättade
om sina bekymmer dränerade honom på hans egna krafter.
Och även om han försökte att hålla andras bekymmer på avstånd då berörde de honom
enda in i på djupet.
Um var i akut behov av ett själreningsbad.
Mental hygien var just nu av den högsta vikten.
Men hur?
Inte här och inte bland människor - det viste han säkert.
Inte i vinet, konst eller kvinnor.
Lite fysiskt ansträngning och annan omgivning det måste vara recepten för att komma
i form igen - det har  fungerat tidigare.
Han ringde efter betjänten och bad honom att packa en kappsäck för en veckas resa.
Sedan gick han till sina rum, klädde om sig i sina vandringskläder, slängde väskan över
axeln, gav några direktiv till tjänstefolket och gav sig i väg.
Jag försökte smyga in i hans kappsäck men misslyckades, Um gick utan mig.

Vad han gjorde under de tio dagar som han var borta vet ingen förutom honom själv.

En sen natt kom Um tillbaka.
Ryggen var rakt och huvudet bar han högt
Trött, smutsig, luktande svett och hungrig var han.
Efter att ha badat, tagit på sig sina fina hem kläder satte han sig till ett rikt dukat bord.
Jag kunde se att hans ögon fick en ny lyster.
På hans läppar satt som klistrat ett smalt leende.

Han åt långsamt, mycket och länge.
Drack vin med välbehag och bad om mera.
Det syntes att han njöt av varje tugga.
En stämning av ro och harmoni fanns kring honom.

Um var tillbaka.

Synd bara att jag inte fick vara med på hans vandring.
Kanske en annan gång.


:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::