Hamilton

Det var alltid mycket folk som väntade i kön för att komma till Um och få svar på sina
frågor, unga och gamla män och kvinnor. Alla de bar på något problem.
När man tittade på denna skara som dag efter dag samlades här utanför då
föddes det en fråga.
- Finns det några människor som inte har några problem?

Denna gång var det en kvinna i övre medelåldern som kom in.

Hon verkade blyg och det syntes att hon helst skulle vilja vara någon annanstans
men enda fanns hon här.

Det betydde att hon nödvändigt ville ha svar på sin fråga.

Hon skulle lyckas övervinna alla sina hämningar - bara hon fick svar.
Som vanligt hälsade Um på besökaren och bjöd henne att sätta sig mitt emot honom.
När de väl satt där mittemot varandra då blev det tyst under en längre tid.
Vem skall börja?
Um bara satt där och tittade på henne utan att säga ett ord.
Till slut började hon att prata.

- Jag vet inte hur jag skall börja och om jag överhuvudtaget skall vara här.

Jag är kär.

Jag blev förälskad i en man som är mycket yngre än jag.

Jag skulle kunna vara hans mor.

Um bara lyssnade.

- Han passerade genom vår by för några månader sedan och jag fick tillfälle att prata
med honom.

Från första stunden viste jag att det är han som är mannen i mitt liv - han och ingen annan.

I hans ögon kunde jag se att även han blev mycket berörd av vårt möte.

På samma sätt som unga grabbar när de försöker göra till sig blev han förvirrad,
kunde inte prata på ett normalt sätt.

Hans röst blev ostadig och svetten kom på hans panna.

Båda vi blev starkt berörda av varandra.

Det fanns folk runt omkring oss och vi kunde inte prata ostörda så samtalet fick
handla om vardagliga och banala ting.

Luften  mellan oss den darrade.

Sedan dess har han passerat genom vår by tillsammans med några andra män och
fast våra ögon möttes då kunde vi inte prata med varandra

Um fortfarande bara lyssnade.

- Jag går och fantiserar om honom. På nätterna längtar min kropp efter honom.
Blicken söker ständigt efter honom i folkvimlet.

Jag har svårt att fungera normalt med mina barn och min man.

Mina dagliga sysslor hemma gör jag av gammal vana men mitt huvud är någon annanstans.

Det finns ingen som jag kan prata med om detta som jag känner inuti.

All denna glöd håller långsamt på att bränna sönder mig.

Jag håller på att gå under.

Jag skriver brev till honom som jag inte kan skicka.

I de försöker jag beskriva hur stor denna känsla är som jag bär inom mig.

Jag är ju vuxen och vet att detta är dödsdömt men jag kan inte låta bli.

Här tystnade hon och det blev tyst under en längre stund.

När Um var säker att hon inte skulle fortsätta tog han till orda.

- Det är mycket Du bär inom Dig.

Det är tungt för Dig att inte kunna dela dina känslor med någon och det är ännu
tyngre att inte få den Du älskar.

Det är mycket modigt av Dig att komma hit och berätta detta för mig.

Om jag förstår det rätt då hela din värld just nu kretsar kring honom.

Jag skulle vilja gratulera dig över lyckan att träffa någon som föddes i dina
drömmar för länge sedan.

Ödet gav dig ynnesten att möta din dröm.

Vårda den ömt, smutsa inte ner den och njut.

Titta på den som på en vacker tavla och var tacksam att du hade sådan tur i livet.

De flesta människor får aldrig uppleva någonting liknande.

De går den stora, breda vägen och gör så som deras förfäder gjorde - de lever.

Men vad är livet utan kärlek?

Vad är människa utan denna glöd som äter henna inifrån?

Om Gudarna vill då träffas ni igen eller inte.
Jag vet inte vilket är bättre - men det kanske är inte är det som är det viktigaste.
Det som Du får uppleva just nu är det bästa som kunde hända Dig.

Försök att fungera som vanligt och om ödet vill Er väl då har historien bara börjat.

Kvinnan lyssnade till hans ord och ett lyckligt leende lyste upp hennes ansikte.
Förmodligen viste hon inte vad som väntade henne när hon bestämde sig för att kom hit
men tydligen var det inte detta.

Att få beröm och erkännande för sin mod och passion.

Att kunna berätta om sin passionerade kärlek och inte bli utskrattad.
Hon tog fram några mynt och ville betala för de goda orden.

- Nej jag vill inte ha några pengar av Dig - sa Um.

Jag känner själv att det var tur för mig att träffa en människa som Ödet gillar.

Det får bli min belöning.

Kvinnan reste sig neg lite och gick mot dörren.
_________________________________________________________________