Om Um - 2
Förmodligen ville han precis som de flesta andra ha goda råd. Sedan ryktet om Ums
visdom har spridits runt i trakterna började människor att komma till honom med sina
bekymmer, tvivel och frågor. Ju längre tiden gick desto större var hans rykte.
De som blev behjälpta av hans visdom kunde vittna om hans kunskap och storhet.
De som kom bara för att testa honom eller göra sig märkvärdiga blev ännu mera
förtjusta i hans personlighet än de var innan besöket.
Um lyssnade lika uppmärksamt till alla. Med sina milda ögon och förstående blick
uppmuntrade han besökaren att fortsätta tills allting blev sagt och lättnaden kom till
de båda. Besökaren för att han fick framföra sin sak och Um att det svåraste var över.
En besökare såg lite annorlunda ut än de flesta andra. Han var i övre medelåldern, kraftigt
byggd med öppen blick i hans blåa ögon. Han verkade säker, hade vaggande gång.
Hans ansikte var rofyllt. Utanpå syntes inte att mannen bar på något problem eller stod vid
vägskälet och inte visste vilken av stigarna han skulle välja.
När han kom fram böjde han på huvudet i en ljudlös hälsning. Um besvarade på samma sätt
och en kort stund tittade de tyst på varandra.
- Välkommen, sa Um. Sätt Dig.
- Tack svarade besökaren och satte sig mittemot honom.
De satt på var sin munkstol och kunde se hela varandra. Inga bord, skydd, staket eller
någonting annat fanns som skulle skyla de. Tystnaden fortsatte tills Um frågade besökaren om
anledningen till hans visit hos honom.
- Ingenting särskilt, egentligen. Jag har inga stora problem som tynger mig, jag lider
ingen materiel nöd eller är sjuk eller olyckligt kär. Ingenting som jag skulle kunna ta på.
- Om Du är en korp för ett ögonblick. Korpar är mycket kloka fåglar och lever länge.
Du flyger högt och tittar ner på honom som är Du själv, vad ser Du då?
Besökaren funderade en stund och svarade till slut.
- Då ser jag en människa som jag har sett under många år.
Hon har vandrat genom länder och skådat mycket som inte varit förunnat andra.
Träffat många olika fränder - kvinnor och män.
Det inte många fiender som korsade hennes väg men de fanns där.
Av något ödes nyck eller av hans egen dumhet stötte hon ofta på behövande människor.
Inte döende eller i nöd men de som inte var nöjda med sin tillvaro och trodde sig vilja
något bättre, annorlunda.
Hon, denna människa försökte hjälpa dessa och när de behövande väl var på väg då vände de
honom ryggen och det som var kvar för henne var bara att vandra vidare.
För varje sådan upplevelse kröktes hennes rygg mer och mer.
Um lyssnade med allt större intresse. I besökarens ord och hans frånvarande blick fanns
något gåtfullt kanske även skrämmande. När besökaren till slut tystnade satt de båda
orörliga och bara tittade på varandra.
Till slut började Um tala med en svårighet och det var tydligt att han noggrant försökte
välja sina ord.
- Jag kan inte hjälpa Dig.
Jag kan bara känna medlidande med Dig och försäkra Dig om det att jag var med
och flög med Dig.
Den bild Du beskrev är så väl känd för mig.
Efter alla dessa upplevelser är det svårt att få fram entusiasm, engagemang och se
världen i rosa färger.
Inte arbete, inte världs frågor, inte kärlek eller människor.
Ingenting känns vara viktigt nog.
Livet går vidare av bara farten eller går det av gammal vana det vet Du bäst själv.
Tröttheten eller erfarenheten eller en lång rad av besvikelser tar död på den gnista som
tidigare kunde sätta världen i brand.
Insikterna Du har kommit fram till gör saken bara värre.
Att med glädje titta framåt som jag förstår känns som en övermäktig uppgift.
Det mesta är bakom Dig och det som finns kvar framför är kanske tilldragande men
hur Du får fram entusiasm och glädje för framtiden - vet jag inte.
De satt tyst en liten stund och till slut reste sig besökaren och började gå mot dörren.
- Vad heter Du - frågade Um.
När han var vid dörren vände han sig om och böjde huvudet som avsked.
- Han är mitt namn.
När Um blev ensam i sitt rum kände han hur han blev tung i kroppen och hur hans axlar
sjönk ner och hans rygg kröktes av någon anledning
__________________________________________________________
