Hamilton

God kväll igen

Språket med allt som hör till det kan vara en djungel ur vilken finns ingen utväg.
Så känns det ofta när jag försöker detaljerad förklara någonting för någon.
Att svara med en standard fras typ - läget är under kontroll, det ordnar sig på något sätt
o.s.v. är ingen problem.

Men försök att förklara för någon att mormor som var på väg till oss krockade med bilen
och när bilbärgningen kom och fraktade iväg hennes bil då tog de med sig hennes väska
som fanns kvar i bilen och när sedan polisen kom då hade hon ingenting att legitimera sig
med och även nycklarna till hennes lägenhet fanns med i väskan och i all förvirring och
uppståndelse fick hon ett mindre hjärtinfarkt och blev medvetslös och med
helikopterambulans fraktades hon till närmaste sjukhus som ligger någonstans mellan 
hennes stad och vårt hem och det tog 2 dagar innan vi hittade mormor liggande i
en respirator på ett sjukhus i Korpilombolo.

Det är inte lätt att göra detta med ett språk som bär fram all information.
Som är kort och koncist utan liksom, typ, ba eller liknande utfyllnader.

Jag kommer ihåg hur svårt det var att lära sig svenska språket..
Orden var inte så svåra förutom sammansatta ord för då viste jag inte var jag
skulle avstava de.
Det som var riktigt svårt var de idiomatiska uttryck.
Vem i hela friden har kommit på de?
Med hjälp av ordboken översatte jag de ord för ord och när jag var färdig med översättningen
då fattade jag absolut ingenting.
Sticka i väg, ta ner skylten, lukta på blommorna underifrån, hoppa i duschen,
dra åt helvete o.s.v.
Först efter att ha levt här i några år och bjudit folk runtomkring mig på många skrattsalvor
förstod jag vad det betyder att bjuda på sig själv - jag fattade inte de idiomatiska uttryck.
Idiomatiska eller idiotiska låter ganska lika.
Tant och tönt - de låter också ganska lika även om det finns snälla tanter.
Kronor och kroner - fins det två valutor i Sverige?
Sådan förväxlingar kunde jag håla på och räkna ut till imorgon bitti.


Försök att vara en invandrare och hänga med på Povel Ramels geniala sångtext.
Inte en chans.

Only för infödingar.

Så småningom lärde jag mig att en halvtimmes samtal praktiskt taget består av standardfraser
i olika kombinationer.
Det var befriande att plötsligt kunna delta i alla konversationer som en vanlig Svenson.

- Tjänare
- Hur är det fatt?
- Tack bra men hur är det själv
- Lite si och så men i det stora hela ganska bra. Hur är det med frugan?
- Hon mår också bra i alla fall gjorde hon det imorse. Hur är det med barnen?
- Usch vad tiden går fort och de växer men bara de, för oss står tiden still - eller hur?
...
...

Så kan man fortsätta vispa luft med alla, i timmar.
Väder, semester, skatter, jobbet, tokiga politiker etc.

Medan livet går och går och går.
Varje sådant samtal kortar ditt liv med - samtalets längd.
Hellre vara tyst än slösa tid på sådan strunt prat.
Det finns ju så mycket skönhet i tystnaden som för övrigt har blivit en bristvara.
Från morgonen till kvällen går vi på en ljudmatta och tystnaden lyser med sin frånvaro.

Som avslutning och vaggvisa för idag får ni lyssna till ljuden från Borrsjöån i Dalarna
Dessa ljud gör oss inte trötta.
De är bevis på ett liv som pågår för fullt utan att vispa luft.
Liv som vi förstår.
Somna gott nu och vi hörs imorgon.

:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::