Hamilton

Det var en mycket kort inledning igår.
För min del kändes det som att träffa en gammal bekant som känner dig utan och innan.
Samtalet fortsätter där den slutade för 2 veckor, ett halvt år eller ännu längre sedan.
Inga inledningar - gå på och slösa inte tid för tomt snack.

...

Idag, när jag satt i bilen på vägen till stan stannade jag vid röd ljus.
Bredvid mig stönande, gnisslande och väsnandes stannade en långtrådare.
På en armslängd ifrån mig.
På min ögonhöjd hade jag hans navkapslar.
Hans hjul var nästan lika höga som min bil, och det var bara hjulen.
Resten av bilen tornade sig högt upp över mig.

En övermäktig känsla av litenhet kröp inpå mig.
Jätte lastbil bredvid och lilla jag i detta sällskap.
En total maktlöshet och nästan förtvivlan förlamade mig.
Jag kvicknade till när bilen bakom mig började tuta - det var fritt fram att åka.
Gubben bytte färg.

Sedan var dagen förstörd.
Hela tiden kretsade mina tankar kring denna upplevelse.

Vi är ju så små i jämförelse med det mesta.
Röda gubbar, bilar, lagar, stater, naturkatastrofer, onda människor, fiender o.s.v.
Vår perspektiv på allt som händer runt omkring oss är en myrans perspektiv.
Den måste alltid titta uppåt för att kunna se himmelen eller någonting över huvudtaget.
Allt är såååå gigantisk för en myra och oss med.

Vilket stressmoment ?!

Jag kommer ihåg för si så där 19 år sedan när min dotter och jag var inne i City och
skulle gå in på Åhléns på gatuplanet. Hon var orolig och nervös redan en bra stund
tidigare och plötsligt började hon att skrika rakt ut.
Men vad nu då?
Mitt i folkvimlet satte jag mig på huk och försökte lugna ner henne.
Då.
Först då fattade jag vad som var hemskt.
Hennes ansikte var på andras rump-, väsk-, handnivå.
En värld utan himmel med horisont 20cm från hennes ansikte.
Det hjälpte inte att stora, starka pappa d.v.s. jag var bredvid och höll i handen.
Jag lyfte upp henne och bar på handen.
Som genom ett trollslag blev barnet lugn.

Detta minne dök upp inom mig idag ner jag stod vid röd gubbe med en långtradare
bredvid mig.

Vi är ju så små och som vuxna kan vi hantera stressen av vår litenhet bättre än
min dotter gjorde men varför gör vi det ännu svårare för varandra.
Vi strider om struntsaker?
Djävlas för bagateller och ting.
Bråkar om saker som ännu inte har hänt.

Vi dör ju nakna och  inte ens hunden kan vi ta med oss upp till himmelen.