Kommer och går
Skulle vilja skriva något om att inte missa människor runtomkring oss men vet inte hur
jag skall börja - får väll se var det bli.
När vi går genom dagen, ibland långsammare och ibland med språng då är vi som oftast
inställda att göra, hinna, uträtta etc. Det blir så stirrigt i huvudet. Allting blir så målinriktad.
Det får mig att tänka på projekt - vi män driver ju alltid ett projekt. Det mesta vi gör
uppfattar vi som ett projekt.
Är det rätt?
Går allting i livet att ta som en serie projekt efter varandra?
Ett projekt förutsätter olika faser, preparation, genomförande och avstämning (hellst med
en partaj).
Vad händer med processer som har ingen eller för länge sedan bortglömt början?
De bara rullar på - hur skall vi hantera det?
Nej det är inte det jag ville skriva om även om det är inte så dumt heller.
I all livets virrvarr paserar många männinskor förbi oss. Vi siktar mot målet och ser
inte vilka de är. Uppfattar inte de små diskreta signaler som sänds mot oss hela tiden.
Vi skall nå målet = skygglappar. Koncentrerade strävar vi mot toppen, slutet eller bara
befielsen från börda.
OK.
Om vi inte är koncentrerade då kommer vi inte ditt så vad är problemet?
Att inte bara fotsätta framåt.
Sakta ner och ägna lite tid åt att titta till höger och vänster.
Det är inte bara framåt som finns i vårt liv.
Den dagliga komforten gör oss till människor och inte bara arbetsredskap.
Lyssna på folk runtomkring, titta på de och iakta.
Också de har sina historier att berätta.
De flesta av oss behöver en lysnare, ett ansikte att tala till.
Inte prata men bara lysna, det lär ju oss så mycket.
Nej, det lotter som svammel nu räcker det.
Lite skönhet är som balsam för allting.
