Hamilton

Det finns dagar när allting känns som en lååång uppförsbacke.
Ingenting specielt som har hänt.
Jobbet, familj, pengar, sex, väder och vänner, allting är som det skall
men där inne känns det tungt en då.



Det kanske finns någon dammlucka inom oss som allting tillsammans måste komma
upp till och börja rinna över för att vi skall känna oss uppe.
Allting eller bara en/två/tre.. delar av livet tillsammans måste få behaget att stiga tills
det rinner över - och först DÅ känns det uppåt. 
Toppen.
Dagen känns som en dans.

Att bara mala på i långsam lunk är förödande.
Det rinner inte över luckan i lagom vardag.
Nästan som att depressionen knackar på dörren.

Korkat.
Först vill vi  att allting skall vara ordnat, på sin plats och fungera men när det blir så
då deppar vi.

En sak vet jag i alla fall.

LAGOM ÄR INTE BÄST

Lagom är äckligt, vidrigt och motbjudande.

Kan man dö lagom?
Kan man älska lagom?
Kan man hata lagom?

Det skall svida när man lever.
Vi skall stå på tårna för att nå.

Och när vi nådde ditt vi ville då kommer belöningen - Det Gick.
Då rinner det över dammluckan fast det ät torka där ute och livet känns härligt igen.

Lev fort - slöa hinner vi göra efter döden.
Eller som romarna sa - Carpe Diem